Bland vänner och kollegor känner jag mig fortfarande som en duvunge bland datorentusiaster. Det är kanske något jag borde släppa när jag tittar på mitt registreringsdatum på SweClockers – oktober 2007. Det var dagarna innan Nvidia lanserade Geforce 8800 GT och kort ATI, som rätt nyligen köpts upp av AMD, med Radeon HD 3870. Du som var där minns hur stort det var.
Att jag registrerade mig just då var ren slump och likt så många andra var skälet att jag skulle bygga min första dator. Spel- och datorintresset hade alltid funnits, men inte kunskaperna kring hårdvaran. Mer RAM var bra, visste jag. Jag vände på hundralapparna och landade till slut i Radeon HD 3870. Även på processorsidan blev det AMD, en Athlon 64 X2 4000+ jag lyckades skrämma upp från 2,1 till 3,0 GHz. Det här blev början på en besatthet där jag köpte och sålde mer hårdvara än vad som kanske var rimligt. Ofta samma processormodell flera gånger om i jakten på det där guldexemplaren som överklockade bättre än andra.
Jag läste på och gav mig på att skriva om datorer. Någon fallenhet för att skriva hade jag inte, men av någon anledning uppskattade folk det jag skrev. Det drev mig vidare att blir bättre och med tiden blev det mer utav det. Vid ett tillfälle fick jag ett jobberbjudande av AMD, men jag tackade nej för att istället fortsätta skriva. Tur var det – något halvår senare lades det svenska kontoret ned. Det kan ha varit en Bulldozer som körde över det.
... mitt intresse aldrig kom ur en vilja att bli "journalist". Jag ville leka med det senaste ...
Vad jag vill ha sagt är att mitt intresse aldrig kom ur en vilja att bli "journalist". Jag ville leka med det senaste, lära mig och förmedla det svåra på ett begripligt sätt. Än idag har jag svårt för titeln, men använder den ändå för enkelhetens skull när jag berättar vad jag gör. Mitt intresse har alltid bottnat i datorer, framförallt processorer och grafikkort. Jag kan saker om andra komponenter inuti chassit, men desto längre ifrån detta jag kommer desto snävare blir mina kunskaper. Kom inte till mig med frågor om nätverk. Med rätta kan man säga att jag är nischad.
Det är med bakgrund av detta jag sörjer de senaste årens prisutveckling inom framförallt grafikkort. Förr kunde priserna beroende på konkurrensförhållandet mellan AMD (ATI) och Nvidia hoppa rejält från generation till generation, där kraftförhållandena ofta skiftade och tvingade den andra att sänka priserna. Minns du tiden innan Geforce GTX 600-serien när det var Nvidia som hade effekttörstiga, stora och dyra grafikkretsar?
I många år har Nvidia haft ett övertag och konkurrenten AMD har inte ansträngt sig nämnvärt för att pressa priserna, utan tvärtom lagt sig på ungefär samma nivå som Nvidia sett till det magiska pris-/prestandaförhållandet. De båda har allt som oftast satt omöjliga rekommenderade priser, som inte kan hållas av partnertillverkare, distributörer och återförsäljare med självbevarelsedrift. Vem vill gå back ett par tusen för varje sålt grafikkort liksom.
Jag har aldrig varit den som köpt toppmodellen som kostar alla pengar, utan har nöjt mig med någonting i den övre mellanklassen. Exempelvis Nvidias grafikkort vars modellnamn slutar på "70" eller AMD:s som på den gamla goda tiden slutade på "50". Det är också den här prestandaklassen som historiskt varit de stora volymsäljarna i svenska butiker, så jag är inte ensam. Successiva prisstegringar, en pandemi och kollapsade leveranskedjor har gjort det svårt för mig att investera i min hobby. Eller vad det alltmer känns som; det som var min hobby.
Jag struntar i att det finns grafikkort för över 20 000 kronor. Kul för dig som har möjligheten att köpa ett sådant och kan göra den prioriteringen i livet. Jag menar det. Men personligen har jag svårt att se mig själv lägga ens hälften av det på ett grafikkort. Jag har alltid lagt vad jag anser är en "rimligt hög" summa pengar på varje komponenter.
Det kanske är psykologi som spelar in. Hade tankegångarna varit lika om Nvidia flyttat upp sina modellnamn ett steg till samma pris? Betänk ett Geforce RTX 3060 som höll sitt rekommenderade pris, men istället hette RTX 3070. Hade det känts mer okej att betala för ett sådant? Jag tänker ofta på det när jag läser arga kommentarer om höga grafikkortspriser.
Jag är duktig på att vara pessimist och det kanske märks, men här ser jag ändå på marknaden framåt med tillförsikt. Samtidigt som AMD och Nvidia verkar nöja sig med status quo blir kritiken om höga priser alltmer högljudd på forum som SweClockers. Inom elektronik är Sverige ett av de mest köpstarka länderna i världen, men det bör rimligen finnas en gräns även här. Speciellt i dessa tider. Samtidigt sitter AMD och Nvidia på överlager av förra generationens grafikkort. Förhoppningsvis är det en kombination av alltsammans som gör att de måste dumpa priserna på gamla lager och tänka om vad gäller nya modeller.
En tveksam lansering och recension med tråkigt utfall till trots; jag har alltid trott på Intel.
Men, kanske främst tror jag fortfarande stenhårt på Intel. Det kanske inte verkar som det när vår recension av Arc A770 och A750 publicerades, men att vara konsumentvägledande och varna om bedrövliga drivrutiner är inte samma sak som att hoppas. De har i alla fall bevisat att hårdvaran fungerar och det är ett gott kvitto för någon som har decennier av grafikexpertis att ta igen. Med tiden kan man tycka att de även löser den mjuka biten.
Intel har också gjort klart att deras fokus ligger på mellanklassen och att de vill ha en prisbild som når en bredare målgrupp. De vill givetvis inte vara "snälla", en mentalitet folk verkar ha om företag som sätter schyssta priser, utan vill slå sig in på marknaden. Om vi röstar mot AMD och Nvidia med plånboken och om Intel får ordning på sitt skit, då kan vi om något år eller så har en mer sund marknad. Kanske två år, men jag tror ändå.
Tillsvidare kommer jag pinsamt nog sitta kvar med mitt Geforce GTX 1080. Eller, ska jag sluta gnälla och acceptera att en dyrare mellanklass är här för att stanna? Jag kan i alla fall trösta mig själv med att jag har ett bättre grafikkort än sonens GTX 1070 Ti.
