Fokus på mobilitet har de senaste åren lett till att kapprace att integrera så många komponenter som möjligt med varandra. Det bidrar till ökad komplexitet vid både utveckling och tillverkning, men ger en belöning i form av ökad energieffektivitet.
Fast besluten att bevisa att det fortfarande finns innovation kvar på PC-marknaden och att kontra hotet från ARM och dess partnertillverkare, når Intel ytterligare en teknisk milstolpe genom att integrera sydbryggan i sin senaste prestandaarkitektur Haswell. Det här formar en så kallad systemkrets (eng. System on Chip/SoC) och innebär att Intel numera erbjuder en komplett plattform på en enda krets.
Det handlar dock om en så kallad MCM (Multi-chip module), vilket innebär att sydbryggan inte huserar på samma bit kisel som själva processorn utan endast delar samma kapsel. Det här tar inte bara upp mindre plats på moderkortet som kan användas av annat, som ett större batteri, utan ger även en mer finmaskig kontroll över sydbryggans energiförbrukning.
Medan förra generationens 7-serie styrkretsar tillverkades på 65 nanometer tar Intel ett jättekliv och går direkt över till 32 nanometer med 8-serien "Lynx Point". Detta ger i styrkretsen i snitt 50 procent lägre energiförbrukning vid belastning samt krymper dess fysiska storlek.
Det här innebär att TDP-värden som listas för samtliga processorer i U- och Y-serien numera även inkluderar sydbryggan, vilket stod för 3–4,1 watt utöver processorn i föregående generationen "Ivy Bridge". Den integrerade sydbryggan är bara en av många faktorer till att Intel kunnat pressa energiförbrukning och samtidigt bibehålla, och i vissa fall förbättra, prestandan i Haswell.
Styrkretsen "Lynx Point-LP"
Styrkretsen är inte densamma som används i kombination med processorer på 37, 47 och 57 watt TDP. Denna går under kodnamnet Lynx Point-LP och utöver ID9C34 saknar den ett formellt namn. Suffixet LP är en beteckning på Low Power och innebär inte bara lägre energiförbrukning, utan även avkall funktionsmässigt.
För anslutningar syns åtta USB 2.0, varav fyra kan konfigureras som USB 3.0. Två stycken USB 3.0 och samtliga fyra SATA (varav tre 6.0 Gbps) delar bandbredd med de sex PCI Express 2.0-banorna. Medan det teoretiskt skulle kunna bli en flaskhals är det högst osannolikt att samtliga kommer användas samtidigt i en ultraportabel maskin, där anslutningsbristen är ett faktum.
Därtill syns inbyggt stöd för SDIO, vilket används för minneskort av typen Secure Digital (SD) med alla dess derivat. Videoanslutningarna förflyttas från sydbryggan över till själva processorn, där de digitala Displayport 1.2 samt HDMI 1.4a finns att tillgå. Intel har bestämt att det är dags att vinka adjö till den åldrande videoanslutningen VGA, som numera inte är integrerad i plattformen.
Begränsade möjligheter för dedikerat grafikkort
För att minimera energiförbrukningen saknar processorn stöd för PCI Express 3.0, vilket tar oss tillbaka flera år bakåt i tiden till Core 2-eran då PCI Express fortfarande var förpassat till styrkretsen. Det här innebär även käppar i hjulen för dedikerade grafikkort från Nvidia och AMD.
En Ultrabook med Haswell kan fortfarande byggas med dedikerat grafikkort, men detta sker via en PCI Express 2.0 x4-anslutning från styrkretsen. På grund av den låga bandbredden stängs i princip möjligheten ute att kombinera en Ultrabook med grafikkort av det kraftfullare slaget.
