Jag startade tidigt just när Commodore hade släppt sin Commodore 64, min kompis hade
Vic 20, men jag kände inte honom då, men han kom upp till mig i skolan och sade, du har INTE
en Commodore 64 din lögnare, för den finns inte i butikerna än.
Jo - sade jag, jag har en, köpte den av Datormagasinet Hobby Data, redaktören hade testat
den och fotat den, sen sålde han den till mig:
Det är faktisk exakt den du ser på fotografiet som har varit min.
Den gång var det INGEN datorbutiker som hade Commodore 64, och när jag bevisade
för min nya kompis att jag hade den vid att ta med mig Användarmanualen I skolan så
fick jag en ny vän, mycket mera kunnig än jag, så han spenderade lite tid att konvertera
Vic 20 programmen från dator magasinen åt mig, å på så sätt lärde jag mig att programmera
i Basic.
Jag skriver kanske lite Norsk-Svenska, fast jag bor nu i Sverige och är även Svensk medborgare nu
men jag föddes i Norge, och redaktionen till Hobby Data fanns i en liten stad vid namn Sandnes.
Sen gick det nån mån, och det var forfarande inga spel tillgängliga till Commodore 64.
Jag började så smånigen att tröttna på Basic då det inte gick så bra att koda mitt favoritspel
Pac-Man, så det blev bara 1 spöken och en Pac-Man.
Då gav redaktören mig en HesMon 64, det var en av dom första Assemblers som utgavs för
Commodore 64, den hade han inte tid med att testa så han sade, du får lära dig den grabben,
Vi var bara 13 åringar den gång, och det var ganska normalt att nördar hang ut lite med
andra tekniska vuxna, detta hade inte gått i dagens helikopter samhälle, men det var så vi
upptäckte teknik och nya prylar före internetet.
Den var mycket primitiv, man kunde bara koda direkt i minnet, inget fancy makro-programmering,
variabler (utom registers), och du kunde inte hänvisa till en annan programsnutt såsom "start: Program: Rutin:" etc.
Du kunde bara hoppa runt i minnet med JMP och JRC, och max brancha fram och tillbaka +-128 bytes.
Och varje assembler kommando använde typ 1 till 4 bytes, så man var tvungen att räkna i huvudet
när man skrev sin kod hur många bytes man använde för varje instruktion, men man vänjer sig.
Sen kodade jag inom ett år ganska primitiva (med fancy, den gång) skjutspel som liknade arkadspel
som Galaxians, Phoenix, Asteroids i kombination. Detta blev väldigt populärt i den lokala Dator-Klubben
och ungarna såväl som vuxna spelade ihärdigt mina spel och jag kände mig lite som en lokalhjälte.
Jag vågar även påstå att det var jag som tog bort ramen (bara uppe och nere) kring kommandofältet
på Commodore 64, men det vet vi ju inte eftersom ingen hade internet den gång, men jag upptäckte
det ved en felkodning, eller "feltiming" med IRQ (interrupt programmering, dom som är old-school här
inne begriper exakt vad jag pratar om, wave your hands if you get it!).
Sen blev banan (totally bananas) lagd, och jag avslutade min handelsskola utbildning för att jag
hang alldeles för mycket med den nya elektronikbutiken i stan, och ägaren tröttnade på mig
och sade - hörru grabben, du får sticka iväg om du inte ska köpa nåt, eller så får du börja arbeta här.
God idé tänkte jag, det kan jag göra - han blev lite chockerad då han menade det lite som ett skämt
men jag gick till arbetsförmedlingen och frågade om dom kunde ge honom lite tillskott så jag kunde
få en chans. Och han blev förvånat av mitt initiativtagande och slog till.
Ja, det händer att jag programmerar förfarande, men det är mer intresse baserat och behovsbaserat
om en funktion i jobbet behövas skriptas (tacka högra makter för ChatGPT), eller nån Arduino grej
jag har fått före mig att ska rulla gardiner eller vattna plantor.
Jag tror det förklarar hur det startade och slutade.