tankar om flyttning oroar mig samt depression

Jag har inte jättemycket att komma med här, men känner att du förtjänar att få något slags svar på ditt inlägg.

Att söka hjälp är absolut det första jag tänker, och det är bra att du har fixat en tid nästa år. Kom ihåg att det finns något som heter Psyk-akut, dit du kan ringa eller åka till precis när som helst på dygnet. Var inte rädd för att ringa, var inte rädd för att det "inte är nog allvarligt" eller liknande.
Ser att du bor i GBG, googlade fram den här länken. Kan dock finnas något närmre, så testa googla själv också. http://hittavard.vgregion.se/hriv/visaenhet?hsaidentity=SE232...

En väldigt farlig inställning är att tänka att "Det är i mitt huvud det är fel, då borde jag kunna tänka mig själv frisk". Det funkar inte så. I många fall är det inte bara mentalt, det kan ofta vara att du har brister på olika ämnen och saker, och då är medicin ett måste för att få ordning på läget, och om det är så allvarligt som det låter är det sannolikt att du kommer få medicin.

Mitt enda tips är att försöka hålla ut tills du får prata med någon professionell, och känner du att du inte orkar dra ut på det längre så hör du av dig till en psyk-akut.

Prata med vänner, se till att någon vet hur du faktiskt mår. Jag har själv varit i det läget, alltså att en vän har pratat med mig, och jag tror inte han hade klarat av att ta steget som behövdes om han inte hade haft någon att prata med.

Vad gäller din oro för förändringar, ansvarstagande etc så kan jag säga det är något mycket vanligt vid en depression och har inget att göra med bortskämdhet. Prata med din pappa om hur du känner, kanske kan han hjälpa dig att få lite extra trygghet genom exempelvis en överenskommelse att du kan flytta hem igen om du känner att ett eget boende inte fungerar (bara vetskapen om att det är ok att återgå till hur det är nu kan hjälpa dig våga prova nya saker).

När det gäller avsaknaden av betyg/utbildning så tycker jag du bör jobba på det i din egen takt. Kanske börja med en enstaka kurs och öka studietakten när du mår bättre. Distanskurser kanske är ett alternativ för dig om du, liksom många andra deprimerade, känner att det är jobbigt att vara ute bland folk. En del skulle säkert säga att du måste börja vara social för att bryta din depression, men personligen tycker jag att det sociala, om det känns svårt, inte bör ske i ett sådant sammanhang som under utbildning, då det kan bidra till att utbildningen känns extra jobbig.

Jag måste bara säga att jag tycker det verkar som att du är på god väg ur den skiten du sitter i.
När det är som värst så är man ofta omedveten om sin situation, men du verkar vara medveten om dina problem och vill göra något åt dem.
Det är jävligt bra jobbat!
Som jag ser det så har du alla förutsättningar för att lyckas, men se bara till att ta en sak i taget utan att sätta upp för höga mål.
Men se till att du fortsätter och skulle du ha en dålig dag där du gör allt fel, så gör det absolut ingenting för det kommer en till ny dag då du kan försöka igen och en till osv.

Du har ju uppenbarligen haft en mycket svårt uppväxt och sådant sätter sina spår och det är något som du kommer få jobba med ett bra tag, där är terapi helt rätt väg att gå.

Men jag tror även att de finns saker som du kan göra här och nu som kan få dig att må bättre, jag hade själv en del problem med mitt humör när jag var yngre.
Jag kunde få våldsamma vredesutbrott där jag slog sönder saker och skrek, efteråt så mådde jag rent ut sagt skit.
Men tack vare regelbunden fysisk träning så lyckades jag vända det hela så att jag kunde ta tag i mina problem.
Träningen var inte lösningen men det gjorde det fan så mycket lättare för mig.

Det är bara ett förslag, du måste hitta något som fungera för dig och sätt upp små mål och gör det lätt för dig att lyckats.
Om man befinner så på botten så är det inte så lätt, men konstigt nog så är det lätt att intala sig själv hur kass man själv är och hur bra alla andra är.

I alla fall så önskar jag dig all lycka, jag tycker du är riktigt modig som vågar tala om dina problem och det verkar som om du har rätt bra koll på vad de är.
Nu behöver du bara hjälp att komma tillrätta med dem, för det kan du inte göra själv.

PS: Om någon säger skärp dig, eller ryck upp dig så ska du ge dem fingret.

De fysiska reaktionerna som följer av stress försvårar återhämtning vid depressioner och liknande. Då julen, liksom andra högtider, ofta är stressfylld så är det inte alls konstigt om du "stänger av" dina känslor.

Satsa på små uppgifter såsom "Idag skall jag umgås med familjen i en timme" eller "Jag skall fixa köttbullarna till julbordet". Lägg dig på en nivå som du vet att du klarar/orkar för att på så sätt bygga en positiv trend. När man mår dåligt så upplevs större mål som ouppnåeliga, varför det är viktigt att jobba i små steg.

Psykvården kan vara hopplöst långsamma på att ta hand om människor som söker hjälp själva utan att någon anhörig hjälpt till (eller polisen). Om jag förstått saken rätt har du fått tid, men det dröjer ännu. Depression är en allvarlig sjukdom men bra hjälp finns att få. I första hand medicinering och psykoterapi. Den förra är ofta en förutsättning för den andra. I väntan på tid hos en psykolog bör du öppna ett annat spår och söka hjälp via din husläkare. Han eller hon kan remittera dig så att du får snabbare hjälp och denne kan också avgöra om det vore bra att redan nu sätta in någon medicin. För bra mediciner finns faktiskt och det handlar inte om något knark eller "lyckopiller" hur ofta än Aftonbladet skriver det i sina rubriker. De vanligaste medicinerna är så kallade SSRI eller SNRI eller NaSSA, en familj av preparat som fungerar genom att hämma återupptaget av serotonin eller dopamin i hjärnan. Depression korrelerar med sänkta serotoninnivåer. Oavsett om orsaken är en yttre faktor eller endogen ("inneboende", t.ex. medfödd eller iaf utan yttre orsak) så är det den kemiska obalansen i hjärnan som får en att må dåligt. Och ge andra kognitiva effekter. Det kan dock vara viktigt att ha patienten under uppsikt (nära och kära duger fint) i början av behandlingen eftersom vissa kan må ännu sämre under de första veckorna av behandlingen. Paradoxalt nog är det ett gott tecken. Friskt ur minnet (ta med en nypa salt) blir ungefär 70% bättre av SSRI, men av de som initialt mår sämre blir 95% bättre av medicineringen.

Att prestera dåligt i skolan och kanske blivit mobbad är nästan ett typiskt skolboksexempel. Depression är lurigt eftersom det inte automatiskt innebär att man är ledsen. Det kan börja med att prestationsförmågan sänks och att man helt enkelt blir mer passiv, lite dummare och har svårare att uppskatta livets goda.

Annars verkar du göra saker rätt. Tala med vänner, sök tid hos psykiatrin, detta verkar du redan gjort.

Precis som andra har skrivit i tråden, låt ingen komma och säga "ryck upp dig". Det fungerar nämligen inte och kan vara kontraproduktiv. Någon som säger så vet helt enkelt inte vad denne talar om och vad depression är. Depression ska inte förstås som att man är "deppig" utan det är en generell nedstämdhet som är olika för olika personer men som är skadlig för välbefinnande, prestationer (även i skolan), socialt och psykosocialt.

Det finns ett antal självtest man kan göra på webben och de är faktiskt inte så tokiga. Här är några som kan vara relevanta:
http://www.psykologitest.se/depression.php
http://www.psykologitest.se/generellangest.php
http://www.psykologitest.se/asperger.php
http://www.netdoctor.co.uk/interactive/interactivetests/goldb... (Goldbergskalan är ett mått på depression)

Och framförallt, lycka till! Jag vet hur det är, jag hade själv en svår depression just kring när jag fyllde 20. En riktig "tjugoårskris". Jag har aldrig presterat bra i skolan, var håglös och livet tedde sig meningslöst och tidvis bara negativt. Just en flytt orsakade allt större påfrestningar. SSRI har nog faktiskt räddat mitt liv. Nu äter jag regelbundet ett NaSSA-preparat som kallas mirtazapin. Man blir INTE en "zombie" eller sinnesslö av antidepressiv medicin. Tvärt om faktiskt, det är depression som "zombifierar" och medicinering får en att fungera normalt och kunna uppleva glädje och sorg som normala människor. Den moderna vetenskapen har gett välfungerande verktyg att lindra och bota en av de svåraste och faktiskt dödligaste folksjukdomarna. Igen, lycka till!

1. Bieffekterna är rätt milda jämfört med depressionen. Bieffekterna är dessutom övergående. Vissa bieffekter är till och med önskvärda. Vad som egentligen är bieffekt och effekt beror lite på vad man vill åstadkomma. Aptitökning är en vanlig biverkning, vilket kan leda till viktuppgång. Det är ju positivt om du är underviktig (t.ex. på grund av depressionen) men negativ om du är överviktigt. Kvällströtthet kan vara en annan biverkning som kan vara både positiv och negativ.

2. Nejdå, det måste man inte alls. Om det nu inte är så att din depression i sig är livslång. Men då är det ju depressionens "fel" och den som är orsaken till medicineringen. Antidepressiva är inte "beroendeframkallande" i normal mening. Däremot ska man inte sluta tvärt utan trappa ner under några veckor eller så. När man början kan man också ibland trappa upp medicineringen. Eller så "rampar" man upp den genom att ta större doser i början och sedan minska ner.

Det är rätt logiskt att effekterna av medicinen väger upp biverkningarna, annars hade det ju inte varit någon mening med det. Jag lovar att biverkningarna är trevligare än depression. Själv fick jag rännsketa de första två-tre dagarna när jag för första gången började med ett SSRI som hette Zoloft för över 10 år sedan. Några andra biverkningar har jag egentligen inte upplevt utom periodvis av muntorrhet. God tandhygien är inte en dum idé. Kolla på fass.se vilka biverkningar som finns rent allmänt.

Var har du fått en tid? Det du kan göra om du inte redan gjort det, för att undvika att missa något, få för kort tid på dig, glömma något viktigt eller liknande, och på så sätt riskera besvikelse, är att skriva en självremiss till närmsta psykatriska mottagning (alltså inte en vanlig vårdcentral). Ungefär som den här tråden fast mer utförligt och ingående, exakt vem du skriver till är inget att oroa sig för, det slussas rätt ändå. Med ett sådant underlag blir ditt ärende mycket mer personligt och behandlas mycket bättre med mer konsekvent uppföljning och anpassning, än om du hade gått till en vårdcentral eller akutpsykiatrin.

Men är det på bristningsgränsen så ska du absolut inte tveka att ta dig till akuten för att överleva natten eller så.

överleva natten?

har iallafall min psykiaters mail adress jag har fått tid denna månaden men vet inte när