Sony backar om Discovery-innehållet – ingenting försvinner

Frågan är om folk accepterat det eller helt enkelt att företagen marknadsför det fel. Som jag skrev i mitt förra inlägg och du är inne på samma linje här. Köpa en dvd i en butik kontra köpa en "dvd" online. Det uppfattas som ett köp. Att hyra en dvd i butik och hyra online är ju samma sak. Du har tillgång till filmen under en bestämd tid för ett bestämt pris.

Skillnaden då här i Sonys fall så borde det stå hyra och vilken tid. 24h för ett pris, 3 dagar för att annat pris och 30 månader för ett pris. För det är ju bara en längre period av en hyrd produkt. Inte ett köp.

AI är en fluga och den är redan typ bortglömd.

Den är för låst helt enkelt.

Jämförelsen med biobiljetter är kass.
Biljett ger dig rätt till entre, vistelse, åskådning på en specifik plats under en viss specifik/begränsad tid.
Även på digitala biografer köper man en "biljett", inte en "film".

Tidsbegränsat äganderätt är uthyrning med massor med restriktioner.

Om jag "köper" en Blue Ray skiva, äger jag den. Jag kan till och med sälja den dagen efter jag köpte den. Kan man "sälja" en digital film till en annan människa på samma plattform eller någon annanstans? Nej.

Jag har aldrig sett en "hyr" knapp, bara "köp" knapparna överallt.

Stora bolag får betala böterna för vilseledande marknadsföring

Fast det var inte en jämförelse.

Det var ett påpekande om att det finns olika modeller för hur man säljer varor.

Det är klart det är. Men det står i klartext i det avtal som köparna accepterar när de trycker köp. Folk köper det ändå för att de inte bryr sig om vad de köper nog för att lägga 5 minuter på att göra minimalt med efterforskning.

Det är skillnad på fysiska och digitala produkter och du har inte per automatik rätten att sälja vidare digitala produkter som standard.

Detta är för att konsumenter har valt att acceptera den form av försäljning av digitala varor som är dominerande idag.

Jag håller med om att det vore bättre om du hade rätten att sälja vidare digitalt material som standard, men så är inte fallet. För att konsumenterna inte bryr sig om detta och accepterar hur upplägget ser ut idag genom sina köpvanor.

En köpknapp som betyder att du köper en tjänst, inte en vara. Detta framgår med övertydlighet i de avtal man godkänner när man teckanr tjänsten där man betalar för denna tjänst eller när du bockar i att du accepterar avtalet innan du kan genomföra köpet.

Givetvis finns det aktörer som agerar illvilligt och blir tillrättavisade enligt de lagar som finns i det landet aktören tillhandahåller sina tjänster. En av anledningarna till att de EULOr som finns är så detaljerade är för att beskriva samtliga situationer och vad som gäller uttömmande för att konsumenter inte i efterhand ska kunna anklaga företaget.

Men som sagt, en överväldigande majoritet bryr sig inte om att förstå det mest basala i vad det är de köper.

Så här är det med andra saker också. Du "äger" ett gymkort, men man kan inte räkna med att man kan överlåta det till någon annan.

Så här är det med många grejer. Gymmet kan gå i konkurs och då står man där tomhänt. Men om de väljer att lägga ner, t ex för att de tyckte hyresvärden höjde hyran för mycket, utgår jag från att kunna få tillbaka pengar.

Om plattformen kan förlora sin licens gentemot befintliga kunder som har gjort ett köp hade de uppenbarligen ingen rätt att låta folk köpa material på plattformen från början.

Om jag säljer en bostadsrätt jag inte äger kommer jag om jag gjort det medvetet åka dit för bedrägeri. Men även om problemet skulle uppstå utan att jag varit i "ond tro" så skulle jag iaf blir skadeståndsskyldig och tvingas betala tillbaka köpesumman.

Avtal man förhandlar fram måste man vara väldigt noga med, men när det är standardavtal som konsumenten inte har något rådande över är det annorlunda. Ingen kan läsa flera A4-sidor med villkor för varenda liten grej man vill göra och man får helt enkelt utgå från praxis för vad köp betyder i olika situationer. Om jag t ex ska åka buss när jag besöker en ny stad är inte det första jag gör att ladda ner avtalsvillkoren från kommunaltrafikens hemsida och gå igenom dem tillsammans med min advokat, utan jag köper helt enkelt en bussbiljett och åker. Avtalsvillkoren kan skilja sig åt vad gäller småsaker som t ex om jag får ersättning vid förseningar eller hur länge biljetten är giltig, men i stort kan jag förvänta mig att få åka buss.

På samma sätt är det här, köper jag en rättighet att streama filmen kan jag väl iaf förvänta mig att det fungerar under enhetens förväntade livstid. Att den som sålt rättigheten inte har rätt att streama filmen mer än 3 år och sedan väljer att inte förnya avtalet, och förväntar sig att kunderna ska godta det utan ersättning, finns inte i min sinnesvärld.

Ja...?

Här bör du inte utgå ifrån saker utan läsa vad som gäller enligt avtalet. Gäller medlemskapet en gymkedja är det verkligen inte läge att göra sådana antagen.

Eh, jo. Ditt resonemang är helt ologiskt.

Det här exmplet har ingenting med saken att göra. Sony säljer en nyttjanderätt baserat på en licens de har med rättighetshavaren. De är i sin fulla rätt att göra det så länge licensen är giltig. Om licensen upphör kan de uppenbarligen inte fortsätta med det. För att hantera denna situation gentemot slutkund finns det ett avtal. Det är sedan inte Sonys fel att slutkund skiter blankt i avtalsvillkoren och istället tycker deras förväntningar och antaganden ska upphöjas till lag.

Pacta sunt servanda är den mest grundläggande avtalsrättsliga principen. Det handlar inte heller om flera A4-sidor. Relevant del i avtalet för det här fallet tog mig mindre än 30 sekunder att hitta med Google, och hela avtalet är väldigt lätt att läsa. Då äger jag alltså inget Playstation där jag blir serverad med detta.
När du åker buss i en ny stad tar du reda på vilken biljett du behöver, var den gäller och hur länge. Du borde göra samma sak när du köper något genom en streamingtjänst.

Nej, du kan inte förvänta dig det och det är en helt orimlig förväntan om du förstår hur dessa tjänster fungerar. Om det här är viktigt för dig bör du ta reda på vad som faktiskt gäller innan du köper. Lite jäkla ansvar får man faktiskt ta själv, eller i annat fall svälja den sura karamellen utan att grina.

Eftersom du lutar dig så mycket mot avtalsvillkoren, tycker du verkligen alltid de ska gälla? Om jag t ex startar en webbutik och säljer datordelar och skriver ett par A4-sidor med avtalsvillkor och inkluderar något i stil med "Om butiken upphör ställs alla leveranser av betalda ordrar in utan återbetalning", annonserar lite och får ordrar från folk som inte lusläst avtalsvillkoren, och sedan lägger ner butiken. Är det ok då att behålla pengarna eftersom det stod i avtalsvillkoren?

Om Sony hade "sålt" en film en minut innan de slutade låta folk streama dem, hade det varit ok? Om inte, var går gränsen?

Varför tycker du det är relevant i det här sammanhanget och varför förväntar du dig att jag ska lösa problemet med gränsdragning?

Man kan ju fråga sig om det öht är någon mening med att argumentera på internet, men det kan ändå vara intressant att veta om du håller fast vid dina argument när man visar att de leder till konsekvenser som jag tror de flesta skulle betrakta som absurda.

Anledningen till min motfråga är att istället för att formulera ett argument riktat direkt mot det jag skrev, går du in på något relaterat men som inte handlar om samma sak. Det tenderar i sin tur att leda till en ändlös pseudo-debatt som jag inte har det minsta intresse av.

Att avtala om köp där säljaren inte behöver fullgöra sin förpliktelse är ett oskäligt avtalsvillkor, och jag tror inte det finns någon lagstiftning som tillåter det. Det är per definition inte ens ett köp om inte båda parter fullgör sin förpliktelse.

Sony har i det här fallet fullgjort sin del genom att leverera tjänsten till köparen. Din fråga är därför inte relevant för det här fallet.

Var gränsen går för hur länge de måste tillhandahålla tjänsten får bestämmas av domstol.

Då har du alltså backat från positionen att avtalsvillkor alltid ska följas, och vi är iaf överens om att det hela handlar om vad man tycker är oskäligt. Jag antar att du tycker att en minut är oskäligt kort tid, så någonstans mellan en minut och tre år då, medans jag tycker tre år är oskäligt kort tid.