Bara några månader efter att Neil Armstrong och Buzz Aldrin landade på månen, i början av 1970, släppte Jim Storer ett av de första datorspelen: Lunar Landing. Det blev snabbt populärt bland användare av datorn PDP-11, och är i princip en avancerad fysiksimulator där målet är att landa mjukt på månen.
I ett blogginlägg skriver Martin C. Martin om hur han i år, nästan 55 år senare, har hittat vad han tror är den första kända buggen i spelet. Han upptäckte att något var fel när han räknade ut den optimala strategin och försökte använde den. Den ser ut så här:
Vänta 70 sekunder. Förbränn sedan 164,31426784 pund bränsle per sekund (NASA använde amerikanska mått) i 10 sekunder, och sedan maximala 200 pund per sekund tills månlandarens fötter slår i marken.
Det borde leda till en optimal landning, men spelet meddelade att den kunde bli bättre. Problemet var bara att om bränsleförbränningen de första 10 sekunderna höjs med 0,00000001 pund per sekund så slår månlandaren aldrig i marken utan börjar stiga igen.
Martin C. Martin hittade felet genom att gå igenom de formler och algoritmer spelet använder. Till sin förvåning fann han att Jim Storer inte hade använt de enkla ekvationer som normalt används för att approximera gravitation och raketer. Istället hade han använt Tsiolkovskys raketekvation som använder Taylorserier för ett exakt svar. Dessutom hade han använt algebra för att förenkla och reducera effekten av avrundningsfel. Buggen visade sig vara att Jim Storer hade missat en 2:a i en alternativ lösning av en kvadratisk ekvation.
Jim Storer är professor på Brandeis-universitetet och när Martin C. Martin tog kontakt och frågade om utvecklingen av spelet svarade han att han själv var rätt flink på matematisk analys men också hade hjälp av sin pappa som var fysiker.
