'Hen' är i mina ögon ett ord med högst begränsat användningsområde. Att det dessutom är såpass värdeladdat för många gör att användandet av det är provocerande i sig. Jag syftar då inte på att vara provocerande i meningen att "ifrågasätta patriarkatet", "inkludera personer som inte faller in under den klassiska könsindelningen" eller vad det nu kan tänkas vara, utan provocerande i den mening med att det direkt aggreverar förespråkarna av någon märklig diktomi där 'hen' antingen ska ersätta alla omskrivningar gällande indefinit könstillhörighet eller där det är en vederstyggelse oavsett sammanhang. Ja, det finns många dåliga anledningar att reta upp sig på det, och några få halvhyfsade, och det kan måhända vara effektfullt i "rätt" sammanhang, men det tar fokus från vad texten egentligen handlar om.
Det går knappast att undgå att de två områden som berörs markant av diskussionen kring 'hen' som könsneutralt pronomen är genusvetenskap och lingvistik. Att vissa anser att det finns ett behov av 'hen' i det svenska språket är i sig gott nog för att påvisa dess rättighet till existens, men jag anser att det endast finns några få begränsade användningsområdne detta pronomen har och att det bör användas med stor försiktighet.
Vad det är vi vill uppnå med användandet av 'hen'? Att förneka någon - som önskar ha en - en könstillhörighet tror jag knappast är svaret, åtminstone inte i så stor utsträckning att det är ett problem värt att tvista, även om det i tolkningen av användandet på mottagarnivå kan felaktigt tolkas som just det, och således är en "fara"; men mer om det senare. Jag vill påstå att det i huvudsak handlar om två användningsområden:
1) för anonymisering av kön
2) för att betona ännu okänd könstillhörighet.
Anonymisering av kön är ett rätt så praktiskt användningsområde, inte minst när det kommer till den akademiska världen. Ofta talas om hypotetiska personer, och den dag vi har ett absolut genusnormslöst samhälle anser jag att det kan vara 100% befogat, men så länge vi populationen är uppväxt med någon form av könsnormer så kommer dessa att utgöra en potentiell faktor för en persons åsikter och agerande, och att utesluta kända faktorer, även i ett hypotetiskt exempel, är ett felsteg av varierande magnitud beroende på sitt sammanhang. Således bör detta endast ske då det handlar om att forskningsetikens grundkrav för anonymisering är i direkt fara eller då tidigare nämnda faktor är helt utesluten. Vissa håller inte med mig på den punkten, och jag är villig att hålla med om att denna, återigen potentiella, faktorn inte alltid är så stor i sammanhanget att den är nödvändig att ta i beaktande, men ja ... Det är definitivt ett område där det kan vara på sin plats, men även ett område där det kan vara olämpligt.
"För att betona ännu okänd könstillhörighet" är ett tämligen begränsat användningsområde. Ur ett lingvistiskt perspektiv kan vi se att vi använder pronomen för att tala om en - till någon utsträckning - känd s.k. 'referent'. Det vill säga, någon/-t som vi känner till sedan tidigare. Exempel: "Jag mötte Kalle igår. Han var på affären." Här är referenten till 'jag' den person som uttalar meningen, och Kalle är referenten till 'han'.
Vi kan känna till referenten på flera olika sätt. Första och andra persons-referenter (jag, du, vi, ni) är kända genom att kommunikationens parter står i direkt kontakt med varandra i någon form. När det kommer till tredje person (han, hon, den, det, hen, de) så handlar det dock oftast om att referenten inte är medveten om samtalet (eller så tros vara av kommunikationsparterna). Vi måste således på något sätt få reda på vem vi talar om. "Han var på affären" säger i sig inte särskilt mycket om vem vi talar om. Vi vet att vi talar om en man, men utan att känna till referenten genom sammanhanget så har vi ingen aning om huruvida det är Kalle eller Lasse vi talar om. Således, när det handlar om en annan person (ting talar vi i regel om som den/det vilket faller utanför frågan om 'hen') så använder vi 'han', 'hon' eller 'hen'. Hur ofta kommer en tredje part vars kön man inte känner till på tal i samtal mellan två parter? Det förekommer, men då har vi som regel någon annan form av specificering redan i bruk, såsom "rånaren". I övrigt så är det väldigt sällan fallet att vi inte känner till personens kön. Förvisso kan argumenteras att det blir allt vanligare i och med ökad kommunikation med okända personer över nätet, inte minst internationellt där inte nödvändigvis namn ger en fingervisning, men jag vill ändå hävda att vi då ofta kan referera till dessa som "skribenten" eller dylikt (eller varför inte med nick), och i förlängningen använda oss av det könsneutrala pronomen vi har för substantiv (människor är trots allt substantiv ) i utrum ("-n-ord") – 'den' (med variationer, såsom denne/-a, "den person som", "den vars" etc.).
Har ni läst och förstått såhär långt och är uppretade redan över att jag missat ett visst scenario? Jag tror jag vet vilket det är och jag kommer att återkomma dit, så vänta lite med hatbreven, även om nästa stycke säkerligen kommer att elda upp er ännu mer.
Oavsett kön och inställning till den generella genusdiskursen och könsnormer i samhället så har hyser de flesta av oss någon form av tillhörighetskänsla gällande våran könstillhörighet. Att få sin könstillhörighet ifrågasatt kan innebära en grov kränkning, och att visa att man inte brytt sig om att, med lite stilfullhet, ta reda på personens kön vid eventuell tveksamhet är lite som att ignorera en del av vem personen är. Det innebär i förlängningen att vi bör vara extra försiktiga med att ta ifrån någon ens könstillhörighet då detta förr eller senare kommer att leda till att någon blir trampad på tårna. Visst, många bryr sig inte alls om att behöva någon könstillhörighet, men i slutänden handlar det ju om tolerans, inte sant? Vi vill använda 'hen' för att inkludera alla, varför inte låta den som vill ha en könstillhörighet ha det? Men visst, jag kan hålla med om att det är löjligt att elda upp sig för mycket på den här punkten, och det från båda sidor.
Sedan finns ju undantagen. Transsexuella, folk med märkliga kromosomuppsättningar, genetalier som inte faller under vad som anses som "normalt" och så vidare ... Jag är lingvist, inte biolog, så jag beklagar att jag inte tar upp alla tänkbara exempel. Men undantag finns alltid, och hur stor andel som krävs för att inte längre räknas som "undantag", ja den frågan tar jag inte i med lång tång här och nu. Jag har ingen tillräckligt stor och tillförlitlig vetenskaplig undersökning att underbygga antagandet i föregående stycke, men det är den uppfattning jag har fått av mina egna empiriska studier baserade kring hur folk gaddar ihop sig inom sin respektive könsgrupp och inte minst hur de reagerar kring diskussioner gällande exempelvis 'hen' (inte alltför sällan något i stil med "ja, använd 'hen' om ni vill, men jag är jäklar i mig ingen "hen"). Men som sagt, jag har inte hittat några studier i ämnet (mest för att jag inte letat överdrivet noga) och anser absolut inte att mina erfarenheter kvalificerar som vetenskapligt underlag. Jag känner, så vitt jag vet, inte heller någon som faller under denna kategori och saknar således även empiriska anekdoter kring detta.
Vad jag dock har underlag för att hävda är att ur ett normativt lingvistiskt perspektiv så är 'hen' en styggelse i klass med pluralis-S. Ett pronomen står som huvudord en nominalfras, inte sällan ensamt. En nominalfras är den del av en sats som syntaktiskt fungerar som ett substantiv. Exempel: I meningen "Pojken i röd tröja tittar på dig" kan nominalfrasen 'Pojken i röd tröja' ersättas med 'han' (Han tittar på dig) om vi tidigare introducerat referenten, exempelvis genom att ge en menande blick mot referenten eller genom att ha talat om honom tidigare.
Substantiv i svenskan tar två olika grammatiska genus: utrum (substantiv du sätter 'en' före vid obestämd form singularis) eller neutrum (substantiv du sätter 'ett' före vid obestämd form singularis). När det kommer till substantiv som betecknar människor så tar dessa nästan alltid utrum – en rånare, en läkare, en lärare, en pojke, en flicka (klassiskt undantag: barn). Utöver detta så har vi även så kallade "naturligt genus" som levande varelser kan ta – maskulinum eller femininum, tillsammans kallas de två animatum (ett av två 'sexus'). De två klassiska grammatiska genus vi en gång hade med samma namn har numera slagits ihop och gjorts enhetliga under just utrum, vilket är anledningen till att just människorelaterade substantiv tar utrumform. Under utrum har även sexuset inanimatum slagits in (utrumord med "neutralt genus").
Så, varför är då 'hen' en lingvistisk styggelse? Jo, för att något "utrum animatum med 'neutralt' genus" inte finns i svenskan. Precis som svenska substantiv klassiskt sett inte tar någon "sjunde deklination" med S-plural ...
Men, sedan kommer ju det fina med språk: de är levande. Språk förändras allteftersom behov uppstår. Även om det nu klassiskt sett vore en styggelse men 'hen' så har vi de facto skapat ett utrum animatum med neutralt genus, precis på samma sätt som vi gjort oss av med de klassiska femininum och maskulinum (som förvisso lever kvar dialektalt) och dessutom tagit in S-plural som en sjunde deklination. Fördelen med att inte hänga kvar vid språkliga traditioner är givetvis att man får ett uppdaterat språk som reflekterar ens samtid, men nackdelen är att det blir svårare att följa den lingvistiska logiken. Det är dock ett långt sidospår som jag besparar den här tråden.
Så, vad tycker jag om 'hen'?
I vardagligt språk är det i mångt och mycket ett onödigt ord. Fördelen är att det är kort och att meningars längd kan kortas av markant. Behovet av det å andra sidan är generellt relativt litet. Dessutom går det alldeles utmärkt att använda sig utav omskrivningar för att undvika "problemet" helt.
För att ta ett exempel på ett helt onödigt användande av 'hen' använder jag mig av ett stycke från Östgötatrafikens hemsida (som lämnar en hel del att önska i övrigt också):
Original: [H]ar föraren väl börjat lämna hållplatsen har hen fokus på trafiken. Hen kan då inte hålla koll i spegeln mot trottoaren utan måste ha koll åt andra hållet och annan trafik.
Inte nog med att 'hen' används, det används dessutom två gånger! Hemska tanke, det måste vi göra något åt.
[H]ar föraren väl börjat lämna hållplatsen har denne fokus på trafiken. Föraren kan då inte hålla koll[...].
Inte direkt optimalt, det är ju inte hållplatsen som har fokus på trafiken, referentväxling blir ett problem redan efter första meningen om vi prompt ska vidhålla denna satsbyggnad. Här ser vi problematiken att hålla koll på referenter snarare än behovet av ett könsneutralt pronomen. Antag att vi bara haft ett subjektspronomen, oavsett grammatiskt och naturligt kön, då hade "hen" i ursprungsmeningarna först syftat till "hållplatsen" och sedan till "trafiken". Dock är vi människor så klipska att vi förstår meningarna alldeles utmärkt även om syftningen (för syntaxnazisten) blir lite luddig. Vi vet att hållplatser inte behöver hålla fokus på trafiken och att trafiken i sin tur inte behöver hålla koll i spegeln, så jag lämnar det där.
Föraren har fokus på trafiken efter att väl ha börjat lämna hållplatsen. Man kan då inte hålla koll[...]
Här inför vi vad vi kallar för ett 'opersonligt man'. Men vänta här nu, vad är 'man' om inte just ett könsneutralt subjektspronomen? Nej just det, det råkar ju vara en homonym till substantivet för "vuxen människa av manligt kön" ... Suck! Snacka om att blanda äpplen och bokhyllor. Det härstammar antingen ifrån protoindoeuropeiska mánu-, "person", eller men-, "att tänka". Beklagar!
Då förarna väl börjat lämna hållplatsen har de fokus på trafiken. De kan då inte hålla koll[...]
Omskrivning i plural. En av mina favoriter under kategorin "lätta lösningar". Inte så lätt för den som inte kan skilja på 'de' och 'dem', men det kan vara ett bra tillfälle att lära sig hur man använder de pronomen vi haft länge innan vi tar till relativt nya.
Sedan kan vi förstås använda oss av formella subjekt, bilda passivsatser, 'vederbörande' (vilket jag själv använder mig av tämligen ofta i talat språk) och så vidare, men jag tror att de som kommer att förstå min poäng redan har tagit den till sig, och att de som inte har det inte kommer att ta det till sig av ännu fler långdragna exempel. Själv får jag väl sitta bitter på kammaren och svära den dagen 'hen' blir såpass vedertaget att folk använder det i annat syfte än som ett provokativt, akademiskt eller självbevarande alternativ när den språkliga ekvilibrismen brister. Nej, lägg ner pronomenet 'hen' eller ersätt det med ett annat kort pronomen den dagen könsrollerna (och "genusstriderna") är ett minne blott. Företrädesvis med ett som inte har en homonym.
