"Jag är inte den bästa programmeraren"

Det är klart att det finns prestige inom alla områden. Så fort du hittar något som det går att vara bra på så finns det prestige.

Själva huvudpoängen han lägger fram är väl just distinktionen mellan "att vara bra på att koda" och "att vara en bra mjukvaruingenjör". Det är inte samma sak, och det ena implicerar inte nödvändigtvis det andra.

"Vad anser Du om hela biten att "allt som krävs är att vara en 'gudomlig kodapa' för att lyckas" när det gäller programmering/att koda?"
Det beror helt och hållet på vad du ska koda.

Spontant tror jag det har att göra med marknaden - Jag tror arbetsmarknaden för kodknackare är ganska skev i USA, vilket innebär att det ligger större tyngd på att du måste arbeta på ditt varumärke, dvs om du inte kan allt om C++ så kommer du aldrig klara kodprovet och heller inte bli anställd.

Jag har mött...2 personer som jag anser har varit gudomliga och båda har arbetat inom spelindustrin sedan senare delen av 90-talet. Jag har svårt att tro att den kompetensen byggs på samma sätt med samma tävlingsinriktade kvaliteter inom E-applikationer avsedda för kommun och landsting...

Dvs, dessa två personer berättade om tävlingar som de varit med i för kodning etc, att man såg det mer som en sport och att det var viktigast att bli bäst (Göra mest med minst resurser). Något säger mig att idag är det inte längre lika viktigt att du kramar ut varje processorcykel på samma sätt, men jag har ingen aning

Jepp, det också.

Frågeställningar av denna sort faller under "hur långt är ett snöre".

Nä, jag är inte heller bra som webb-programmerare. Det finns alltid någon där ute som är bättre än mig. Känner att jag är ganska gammaldags då jag än i dag kör med PHP och jQuery, nu när React är "den nya standarden". Mina webbsidor är oftast långsamma att båda läsas in och att läsa in de sidor man klickar sig in på (till exempel min blogg).

Men jag gör mitt bästa för och göra mina webbsidor optimerade nog för och vara acceptabelt snabba. Jag är nöjd med det, men jag vill ju såklart kunna skapa projekt i React så att de även är anpassade efter Androids standarder inom området så att jag kan skapa applikationer till skiten.

Den dagen kommer nog. Frågar är bara när. Om 3 år? Om 10 år? Ingen aning. Men en sak vet jag däremot: en sak i taget. Börja smått, sluta stort.

Jag brukar tänka så här:

Att vara ett fenomenalt geni i något område brukar inte ofta vara något som dessa personer skyltar med. Mitt intryck är snarare att de är uppslukade av själva processen och jobbet i sig. Man gör det man gör, och av någon anledning så anser andra människor att det är skithäftigt.

Min anekdotiska erfarenhet säger att superduktiga författare inte går omkring och säger på fullt allvar att de skriver så sjukt väl. De är snarare väldigt nyfikna på hur man förmedlar saker via skrift; själva uppslukade av att läsa bra prosa.

På samma sätt känner inte nödvändigtvis fantastiska mattesnillen ett behov av att hävda hur smarta de är.

Otroliga, välformade musiker har inte sällan en ödmjukhet till andra musikers talanger och färdigheter.

Ni fattar nog vart jag är på väg.

Kort och gott så är det ett kändisfenomen i mina ögon. Alla runtomkring går bananas över hur fantastisk någon är på någonting, och på den vägen är det. Antingen utförde man någon bedrift, var nytänkande, eller kanske bara grymt duktig och "stabil" på det man gör.

Det här är så viktigt. Nu var det 12 år sedan jag arbetade hos en utvecklare som s.k. Technical Artist som det så fint och lite luddigt hette, och satt med i diskussioner kring vilka som skulle anställas. Det viktigaste var absolut att de fungerade bra tillsammans med resten av teamet och hade stor nyfikenhet blandat med problemlösningsförmåga.

Vi hade en del introverta kodare som förmodligen var bland branschens bästa, men de var svåra att jobba med och många var rädda att ens prata med dem. Sen hade vi de lite yngre som gärna kunde komma bort till grafikerna och designerna och fråga om vi hade några förslag hur de skulle tackla ett problem, vilket ledde till ett gott samarbete där alla respekterade varandra och insåg allas värde.

Jag är verkligen en medelmåtta när det gäller själva kodningen men är bra på det sociala/att kommunicera och det är jag helt okej med. Har noll stolthet och vet när någon tagit fram en bättre lösning och ändrar gärna om så är fallet.

Olika typer av utvecklare behövs nog i ett team, inte bara en sort.

Allt går emot mer sociala kontakter. Den typiska nörden som sitter ensam i källaren i ett helt mörkt rum finns än idag. Men för den stora skaran så är det mycket kontakter med folk. Där vissa personer kan jobba på konkurrerade företag, men man lär sig bli vänner ändå och kan ringa upp och fråga om lite annat.

Det som är lite tråkigt med detta är att de som (ja fördom) främst tillhör gruppen män med sämre social förmåga jobb på alla sätt och vis minskas, när vi får självkörande fordon, humanitära robotar och alla andra jobb blir mer sociala.

Nätverksteknikerna kunde mer för vara en ensamvarg, nu ska den prata med mängder av personer och diskutera portöppningar och annat.

Och det svåra är just att prata med folk på andra företag. Många personer kostar runt 1500kr/h idag, ringer man upp en konkurrent och pratar med denna en halvtimma så är det en förlorad inkomst på 750kr som har uppstått för det andra bolaget. Om denna person som är en konkurrent ska ta detta på goodwill så får man komma med något tillbaka. T.ex hjälpa dem med andra saker.

När det gäller social förmåga så tycker jag man kan särskilja på.
Vi är ett antal personer med exakt samma mål, vår arbetskostnad kommer från samma plånbok. Det sociala brukar då vara ganska enkelt.

Emot vi är konkurrenter, vi vill lägga ner så lite tid men att få så mycket betalt som möjligt. Det är en intressekonflikt redan innan samtalet har börjat.

Det blir lite som att man själv skulle samarbeta med ens flickväns ex och göra den snyggaste tårtan i en tävling. Det kräver helt andra sociala förmågor än att göra det med flickvännens bror.