Unga föräldrar, berätta!

vad räknar du som ung förälder?

Har en plastkusin som just blivit morsa, hon är 16. Vad vill du veta egentligen, Ekner?

Hon går igång på unga mammor, that's it
Kan inte klandra honom dock, jag var själv likadan

Nej, det är klart, man reagerar ju lite chockat... Vet inte varför man bestämmer sig, hon är ju ingen kristen abortmotståndare heller, så det handlar väl om något annat.

Ekner inte är de väll så att du är på väg att bli pappa själv?

är väl ändå en kul tråd detta om de nu kan finnas någon som börja skriva hur det är :]

hehe jag vet inte vad jag ska säga riktigt.
Om ca 1 månad så har jag tre barn och jag har inte hunnit fylla 26 innan dess.
Min älsta dotter är 3 år och den yngste är 13 månader ungefär.
Mitt gamla liv slutade och mitt nya började när första barnet kom och det är helt klart det nya jag föredrar.

Ja, alltså. Vi är lite sådär att vi inte gör så stor grej av saker och ting. Diverse skräckhistorer om att livet är slut och att man minsann måste resa eller plugga massor innan man skaffar barn biter liksom inte på oss. Just det här med att vi inte skulle kunna resa verkar folk haka upp sig på. Ingen frågar först om vi tycker om eller VILL resa. Det är det som är mest skrattretande. Sen vägrar vi att begränsa oss också. Vill vi resa så drar vi med oss kidsen. Inte mer med det. Barnen är med överallt och de går inte på dagis. Vissa förstår inte hur vi orkar men vi kan liksom inte förstå det riktigt eftersom att vi inte ser några som helst problem med att forsätta som förut. Skillnaden är just det att.. barnen är med.
Vissa saker funkar förstås inte. Att dra iväg på en oplanerad fest tex. Det gäller ju att man har möjlighet att hitta barnvakt och allt vad det är om man vill dra iväg ut en kväll och sådär men för min och frugans del så är det inte så värst viktigt. Vi har fullt upp med alla projekt här hemma så det finns inte tid över till så mycket annat.. med eller utan barn. haha
Man hittar ju på lite fler aktiviteter nu också. Skitbra ursäkt att få leka lite. Vara barn själv liksom... att leka med kidsen.

Det blir förstås något mer planerandes eftersom att det tar längre tid att komma iväg på grejer och så ska man ju se till att allt är med som barnen kan tänkas behöva. Ekonomin påverkas förstås också men när de är små så räcker barnbidraget ganska långt faktiskt.

Det var förresten fler som reagerade på att vi skulle gifta oss än vad det var när vi sa att vi väntade barn. Ganska roligt det med. Gifter man sig så kan man skilja sig (jaja för evigt.. blabla..). Skaffar man barn så... ja.. det är inget man skiljer sig ifrån. Visst kan man sticka men man kommer aldrig ifrån att man faktiskt är förälder.

Så, för min del så har det inte tagit så många vändningar. Har länge velat ha barn och jag har haft det klart för mig hur jag skulle uppfostra och hur jag skulle vara och det har funkat hur bra som helst. Det har blivit väldigt nära vad jag tänkt mig iaf. Treårstrots är inte roligt dock. puh!

Fick förresten visa körkortet på systemet när vi handlade en flarra skumpa till farsan. Två barn och en höggravid fru med mig. Det var faktiskt glädjande!

Edit:
Tipset är att man inte låter sig begränsas. Att se lösningar istället för problem. Att inte skapa problem som egentligen inte finns. Något av det viktigaste av allt är att se till barnens behov... och sina egna förstås.

Hur mycket umgås ni med era gamla vänner ni som har skaffat barn nyligen?
Skulle ni kunna adoptera ett barn i framtiden?

Umgås inte mycket med dem längre men det började avta även innan vi skaffade barn så det är inte barnens "fel". Det ligger hos oss och hos mina vänner. Ingen anstränger sig så värst mycket för att hitta på något. Sen har vi flyttat ett par mil bort nu också.

Adoptera barn kommer vi inte göra så länge vi kan få egna även om det finns många barn där ute som behöver det. Vi är ganska nöjda med 3. Kanske blir fler om några år.

Bra! Barn blir till ett hinder när man gör dem till ett.

Jadu, vi hade första namnet klart ganska snabbt... eller ja, vi hade ett tjejnamn men inget killnamn. Tur att det blev en tjej.

Jag ville ha Elin men kände att det var för vanligt så vi la till ett a helt enkelt.
Min äldsta heter alltså Elina. (folk hör och säger Elin, Evelina och Lina så det blir lite rättningar. haha)
Minstingen heter Nikki.
Trean kommer troligen heta Felix. Är det en tjej.. ja, då har vi inga bra förslag.
Det visar sig när h*n kommer hoppas jag. haha

Man har ett tag på sig att skicka in papper till skatteverket. Det rör sig om månader men vi vill ju förstås ha ett bra namn från dag 1.

Med 1an visste vi inte kön.
Med 2an så kollade vi med ett privat ultraljud och det stämde förstås.
Nu med 3an har vi inte kollat. Hon försökte titta på rutinultraljudet och det lutade åt en kille men det kan se ganska likadant ut innan det utvecklats lite mer så det kan lika gärna vara en tjej till.

låter kul iaf! själv tar man det lite lugnare. har inte ens kommit in med att ha flickvän eller liknande ännu. men man tar ju olika tid på sig kanske tur det.

du har iaf att göra många år framöver. och en del skoj.

Ja själv har man en knatte på 6 år, är själv bara 23 största nackdelen är väl att de är svårt att hålla ihop (mamma pappa) när man är ung o skaffar barn.
Känner en del "unga föräldrar" och nästan ingen som är tillsammans nu. Fast jag ångrar absolut ingenting, han bor hos mig varannan vecka.

/Danne

Jag blir pappa i slutet av Augusti. Är 19 år (20 om ett par veckor). Flyttar in, med min flickvän, till en trea nu första maj. Allt är uppklarat, förutom jobb.

Har gått studieförberedande linje, men jag har några vägar att gå på för att fixa jobb.

På onsdag ska vi till Linköping för att se om det blir en tjej eller kille. Namn har vi kommit överens om, om det blir en tjej. Jasmine.

Blir jäkligt svårt om det blir en kille, för där är vi helt nollställda.

Jag kommer missa "ungkarlslivet" eftersom att jag går från att vara ungdom till att vara förälder på en gång. Jag är ganska stark som person, men jag är jääävligt morgontrött. Måste nog ställa in mig. Snart har man en bebis som väckarklocka

Slutsats: Det ska bli jättekul att bli pappa, det kommer, självklart, bli jävligt jobbigt. Men som man säger.. De löser sig alltid

EDIT: Har varit tillsammans med min flickvän i 3,5 år nu.

Och jag hara bara 16 dagar kvar på mitt "vanliga" liv. Sen har man lill*n här

Allexz: Funderar ni på att börja med barnmat eller?

Snälla, mata henne lite pressad citron saft och filma :> Sånt ser så jefla flummigt ut.

Jag vill då vänta tills jag verkligen kan försörja mitt barn på ett sätt som jag tycker barnet förtjänar, vissa områden täcker inte bara "kärlek". De är de enda kravet jag har på mig själv

lite offtopic, men det var en artikel i slitz tror jag hur man uppfostrar sina barn till små rambosoldater eller nåt liknade

just ja, vänta bara till ungarna fyller 13 och är på stan och horar runt