Gå ner i vikt - tråden

Förjävla tråkigt att pizza är så kaloriproppat.
Hade kunnat äta en per dag. Men nu blir det en gång i månaden

Går framåt för mig efter många års sjukdom som stått i vägen för träning, hade tappat varenda muskel i kroppen i princip då jag knappt kunnat gå upp för trappor de senaste åren på grund av sjukdomen. Spårar inte vikt mer än i stora drag ganska sällan (men väger mig flera dagar i sträck när jag väl gör det) för att se att den faktiskt går nedåt vilket den gör, tyvärr har jag bara kunnat köra ett pass i veckan som bäst men hoppas kunna lägga på ytterligare ett nu men styrkan och muskelmassan har ökat.

Går på runt 1600-1800 kcal de flesta dagar men går jag ut och äter på kvällen så äter jag normalt eller om det är något som firas på jobbet osv och så blir det väl chips till helgen. Så genomsnittet per dag för en normal vecka är nog drygt 2000 kcal (vissa veckor lite mer) vilket enligt vågen ger ett okej underskott. Trots att jag var mindre hård i totalt 4 veckor kring jul och påsk med godis, kakor och fet mat är vikten ner kring 7-8 kg på 6-7 månader (och det är inklusive de muskler jag lyckats bygga).

Har nog runt 10 kg till att gå ned innan jag är i bra form så det är väl målet för 2024 samtidigt som jag bygger på mig mer muskler, då ligger jag på runt 80 kg på 187 cm vilket var där jag legat tidigare när jag var i bra form. Generellt är jag glad att ens kunna träna alls idag då jag på riktigt inte kunde gå i normalt tempo tidigare.

Jag var ett vandrande benrangel sedan jag kunde gå, hela vägen upp till 20.
Mellan 20-27 så verkade min metabolism bromsa upp lite. Jag var fortfarande smalare än genomsnittet men jag såg mindre...... sjuk? ut om man ska säga så om sig själv.

Under alla dessa 27 år så kunde jag äta vad jag ville, när jag ville, hur jag ville utan att det hade någon påverkan på min kroppsvikt.

Mellan 27-30 så bromsade det upp och jag märkte av en stadig men väldigt långsam viktuppgång, positivt kändes det.

Mellan 30-33 så började jag bli något missnöjd med vikten, realistiskt var jag inte stor men jag såg annorlunda ut än vad jag var van vid och det kändes obehagligt. Jag hade aldrig i mitt liv satt en fot i ett gym och att göra det då och än idag är skrämmande.

Vid 33 så fullständigt krashade min mentala hälsa. Jag hade redan då länge haft återkommande depressioner och svåra perioder men här stannade livet helt upp. Jag gick in i väggen medans jag var i ett destruktivt förhållande vilket jag lyckades ta mig ur, men hälsan var förstörd och min vikt började öka. Min livsstil blev allt mer stillasittande och att vara sjuk och eller uttråkad på samma gång innebar att man åt mer än man borde. Under denna tid så testade jag att gå, jogga, springa och att fasta.... samtliga gånger jag gjorde det så höll det som bäst tills jag hade ett par dagar då jag mådde lite sämre och då gav jag upp igen.

Jag är nu 38, har ännu inte återhämtat mig helt utan gått fram och tillbaka mellan arbete och sjukskrivning i vad som känts som en endless loop. Mitt bmi nu ligger på 29.2

Denna helgen så fastnade jag helt i att läsa om att fasta varannan dag. Då jag är sjukt dåligt disciplinerad när det kommer till motion så tänkte jag att kanske, bara kanske, om inte fasta är för svårt och påfrestande så är detta ett verktyg som funkar för mig?

Att reducera kalorier vet jag blir väldigt svårt för mig. Hunger är starkt, och att alltid känna viss hunger för att kunna hålla vikten gör mig bara ledsen av tanken. Men att besluta om att vara hungrig och hålla det så... bilden av det är lättare, åtminstone nu.

Tisdag, torsdag och lördag har jag fastat denna vecka utan några större svårigheter.
När jag skulle byta flaska olivolja i tisdags så såg jag att det hade trillat bak ett litet chokladägg från i påskas men jag flyttande undan det och kände mig motiverad.

I mitten av veckan så hade jag ett mindre skov i det psykiska och det ledde till en hamburgermeny. Dagen efter låtsades jag som ingenting och fortsatte fasta.

Jag markerade det i grafen, dock inte för att plåga mig själv utan mer som en förklaring om jag framöver undrar varför det rörde sig uppåt.

Jag känner mig motiverad och skall fortsätta!

<Uppladdad bildlänk>

Jag vill passa på att tacka er för föregående sidas rage om fasta. Det resulterade i mitt startskott

Bra att du inte fastnade på att du tog en hamburgermeny, helt rätt med "släpp o gå vidare".

Har du märkt någon skillnad i hur det känns under dagen? Vissa känner av att blodsockret blir lite annorlunda än vanligt.

Tack! Jag är stolt över att jag lyckades stänga av skuldfaktorn, halva meningen med att köra fasta hälften av tiden var ju att jag skulle få leva nära på normalt varannan dag så då gör jag väl det fast lite restriktivt

Ja, skillnaden är väldigt stor!
Jag är nu förbi den fjärde dagen i fasta och har inte fuskat en gång. Jag planerade dock från början att ha ett mål innan sängen för att stilla ev hunger och kunna slappna av inför sömnen. (Börjar dock undra om det behövs, då hungern redan avtagit väldigt mycket)

Fastan har redan nu börjat kännas stabiliserad, normaliserad och jag har börjat lära mig skillnader på ätdagar och fastedagar.

Ätdagar har jag blivit mindre hungrig än vanligt men oavsett är det viktigt för mig att hålla flera små mål för att hålla blodsockert i shack. Jag har alltid varit känsligt för att missa mål och krashar blodsockert så blir jag påtagligt svag och vimsig.

Fastedagar så känns blodsockret mycket mer stabilt. Om jag tar ut mig genom ett par tynga lyft under kort tid så känns det ungefär som när blodsockret faller i normala fall men känslan släpper på kort tid. Det handlar nog mer om ansträngning än något annat.

Jag är kanske en av dem som har lättare att fasta.

Dag 0: (Förberedelse) gömde allt mat, ställde fram tepåsar.

Dag1 Fasta: Mycket medveten om att jag börjat fasta. Ökade nivån på vätskeintag direkt.
fyra till sex gånger under första dagen så blev jag akut hungrig och undrade lite över vad jag höll på med.
Genom att distrahera mig och dricka mycket så kunde jag efter runt 30 intensiva minuter komma över känslan.
När det blev kväll så bestämde jag mig för att köra 4 ägg + broccoli, något som jag vanligtvis inte hade ätit. Bara tanken på att få steka broccoli gjorde att munnen vattnades och jag kunde inte vänta på att steka klart. Måltiden var som julafton och jag somnade nöjd. Under dagen har jag varierat mellan pigg och trött. Stundvis lite yrsel eller en generellt knepig känsla.

Dag2 Ätdag: Rapar broccoli när jag vaknar och känner mig fortfarande mätt. Åt sedan för mig helt vanliga mål, flingor till frukost, någon frukt innan lunch, någon frukt efter lunch middag som vanligt och kvällsmat som vanligt. Något som skiljde sig var att jag kände mig mindre hungrig, nästan som att jag åt lite för stora portioner trots att de var normala.

Dag3 Fasta: Oh god, here we go again, kommer jag klara det? Hmm... jag känner mig inte lika hungrig som förra gången och klockan är nu redan 13.... runt 15 däremot. Som om jag aldrig ätit i hela mitt liv. Bara tanken på att gå nära en affär avskräcker mig. Jag dagdrömmer om hur jag dragit ner det godaste från hyllorna och frossat. Jag känner mig ovanligt pigg märker jag. Kvällen kommer och äntligen får jag äta.... det är gott... men definitivt ingen extas som första dagen på tom mage. Lägger mig nöjd. Viss svaghet i korta perioder under dagen men i övrigt pigg och väldigt glad och stolt. Jag är däremot mycket sugen på sockriga flingor... bestämmer mig att det blir det till frukost och fantiserar om att äta det imorgon.

Dag4 Ätdag: Rapar broccoli igen Jag känner mig betydligt mindre hungrig än vanligt. Det är inte helt ovanligt att jag överätit till frukost, lite extra goda flingor ovanpå redan sockerfull start tex.... Nu minskar jag portionerna medvetet då jag har en känsla av att det inte kommer behövas. Flingorna jag igår drömde om var goda, men inte så magiska som jag trodde de skulle vara.Jag tänker dock att jag inte bör fortsätta minska under hela dagen då jag redan ligger i ett mycket stort underskott i helhet. Denna dag som jag krashade lite i mående, uteburgaren var fantastiskt god. Kändes inte helt passande att käka då jag just börjat fasta. På samma gång så fastade jag väl för att kunna fortsätta äta gott, right? Jag vägrar grubbla om det och njuter för fullt.

Dag5 Fasta: Dagen passerar som ingenting. Jag är inte rädd för varken butiker eller att det stod ett paket flingor kvar från gårdagen. Jag inser att det dock är fantastiskt onödigt att lämna dem framme och gömmer undan. Kvällen anländer och jag undrar om jag verkligen borde äta ikväll. Men inser att jag faktiskt både håller och mår bra av planen änsålänge. Tänker att inte redan nu är dags att börja mixtra och ha mig. Varför ändra på det som funkar. Äter mig mätt och fylls av en känsla av stolthet.

Dag6 Ätdag: Känner ett fortsatt lägre behov av att överfylla skålar eller extra pålägg på mackorna. Jag har börjat tugga min mat långsammare, delvis för att jag läst om att njuta av det och delvis för att jag inser att jag börjat uppskatta maten mer. Istället för att ösa ner i strupen på kortast tid möjligt så inser jag att maten faktiskt upplevs lite annorlunda det är ju ändå mer av en gåva än vad det någonsin varit. Lyckades röra ihop en pastarätt genom att <insert random> på tallriken och det kändes roligt och blev bättre än förväntat.

Dag7 Idag: Full av energi. Inte en tanke på mat innan 20:00 men hungern kom som ett x2000 när jag väl insåg att det var dags för kvällsmat. Kanske det inte var en dum idé att äta varje kväll ändå... Kanske hade blivit konfliktkänslor om jag tidigare tagit bort målet? En sak vet jag. Imorgon kommer jag rapa broccoli... och nog fisa en del också då jag åt det tillsammans med bönor !

TL:DR / Slutsats
Varför har jag inte gjort detta innan? Jag upplever ett generellt överskott av energi och positivitet.

Medans jag tidigare trott att jag skulle avlida och att jag åmat mig om jag missat ett mål så inser jag nu att det kanske varit rädslor i kombination med att det är lättare att äta än att utmana + varför inte äta?

Jag inser nu att svaghet kommer ifrån rädsla och tron om att det är lättare att fortsätta som man alltid gjort. På samma gång försöker jag hålla mig jordnära och inte låta mig tro att allt är guld och gröna ängar. Min grymma start kanske bara just är det. En grym start. Vem vet hur nästa vecka är? Vad händer när jag förväntas äta tårta på en fastedag? Ska jag dricka vatten när jag har besök eller är bjuden? Vad blir konsekvenserna? Känns det som misslyckanden? Tappar jag tron eller inser jag att mat trots allt är något som hade varit fint att ha varje dag?...

En sak vet jag: Grafen visar att om allt fortsätter som den redan nu visar så är det 70 dagar kvar till det jag tror är målvikten. Det är dock inte en förväntan jag har av all världens olika faktorer. Inte minst av att jag förväntar mig att resultaten kommer plana ut.

Däremot så är en enorm skillnad i både mitt allmänna mående och energinivå att jag inte känner mig stressad över resultaten. Vad gör det om det tar 70 eller 700 dagar? (ok, helst inte 700...) men jag känner mig redan stolt, jag inser att jag är starkare än jag trodde och nu, vilket är alldeles för tidigt, men oavsett så nu känns det som att jag skulle vilja fortsätta detta en längre tid.

Tidigare trodde jag att lyckan skulle komma över att till slut nå en specifik vikt. Men änsålänge känner jag att resan är lyckan.

Nu håller jag käften då jag redan har jinxat mig själv säkert 60 gånger i texten ovan.

Generellt tror jag alla borde testa att fasta, det är en väldigt trevlig kamp mellan det logiska och djuret inom sig själv, och man är sin egen domare

Trevlig känsla rakt igenom när man ’vinner’

Fd gymkille (tränade ca 5 dagar vecka i +15 år) här som gått ifrån att vara rätt så fitt och stark till att vara rätt så ofitt och tjock pga livet och alla dess svängningar (läs barn och sjukdomar, jobb, separation och tidsperiod om kanske 5 år med tråkigheter)

I julas så fick jag nog. Ett BMI på 32 och en ledsen syn som mötte en i spegeln, även rätt stora ryggproblem och mycket migrän anfall ... kul värre var det. Slutade helt med godis, kvälls mackor, stora portioner mat, chips osv. Nu gått ner till BMI 26 med två hål in i skärpet och möts av en mindre trist syn i spegeln, sover lite bättre och inte alls lika mycket migrän anfall även om de är kvar. BMI 26 är inte mitt mål men tar det lugnt och tanken är att börja gymma igen för att det är lika bra för sinnet som för kroppen.

Till er som kämpar eller som funderar på att om det alls är värt det säger jag bara KÖR! Det är motigt i början men det är så värt det och du kommer att känna dig oändligt mycket bättre på alla plan.