jag har en historia att berätta. något jag tänker på varje dag.
2009 var jag i en djup tid. förhållandet med flickvännen tog slut och jag var väldigt deprimerad. men en kväll när jag kom hem med cykel efter att ha bara köpt en festis innan affären stängde på kvällen, så såg jag en kattunge i det långa gräset bara en meter ifrån mig som snabbt sprang ifrån mig. jag tittade upp och såg flera kattungar och de alla sprang in i ett hål under en gammal träbyggnad som fanns utanför min lägenhet. så jag gick och kollade och såg en fullvuxen katt med hennes ungar i hålet under husets grund. det var fyra kattungar och de var kanske 4 veckor gamla. jag gick och hämtade en matlåda och fyllde den med vatten och lämnade den i hålet. efter några dagar senare så fick jag tillåtelse att bryta upp golvet med en kofot i träbyggnaden av ägaren. jag lyckades fånga alla kattungar. kattmamman lyckades jag dessvärre inte fånga. jag tog in kattungarna till min lägenhet och jag improviserade med att bygga en bur för tillfället tills jag visste vad jag skulle göra. jag köpte kattmat för kattungarna och kattsand och jag tog även kontakt med en kattjour. kattungarna var väldigt skygga och rädda och alla jamade oavbrutet hela natten efter sin mamma, vilket resulterade att jag knappt fick någon sömn. jag försökte övertyga de med att jag inte var farlig för dem och socialiserade mig hela tiden med dem. jag googlade efter vad man ska göra om hur man ska tämja vilda kattungar och frågade även i en djuraffär om råd. jag lyckades få dem alla att uträtta sina behov i kattlådan och efter någon dag så lät jag dem vara i hela min lägenhet. de höll sig undan och gömde sig för det mesta. någon dag senare fick jag låna burfälla av kommunen. jag la mat i buren och hoppades att kattmamman skulle dyka upp. samma dag efter att jag vaknade upp från en tupplur såg jag att kattmamman fick i fällan. jag tog in henne i min lägenhet, hon var väldigt aggresiv. hon lyckades rymma kort därpå. men ja la upp samma fälla igen och fångade henne än en gång dagen efter. här insåg jag att jag egentligen inte var redo mentalt för att ta hand om dem. jag kontaktade kattjouren att jag inte är redo för att ta hand om katterna. de hamnade alla i ett annat jourhem. en månad senare ringde kattjouren mig och frågade om jag kan tänka mig att ta hand om 2 kattungar, då jourhemmet inte har tid för alla fyra kattungar. de berättade även att kattmamman har rymt och sågs aldrig igen (och även att andra jourhemmet tänker behålla en av kattungarna, då de blev kära i en av dem). jag velade, men accepterade att ta hand om två. under tiden de var hemma hos mig så blev de allt mer tama. tillslut kunde de hoppa upp i mitt knä på eget initiativ och kräva uppmärksamhet. jag råkade även ut för klassikern, att katterna springer hej vilt klockan 4 på morgonen. jag vaknade av att de sprang över mig när de jagade varandra fram och tillbaka. men jag kände innerst inne att jag inte var redo att ta hand om dem, så jag kontaktade kattjouren att jag inte kan ha dem. de frågade mig en sista gång över telefon om jag _verkligen_ inte kan försöka en sista gång att bli deras permanenta hem. jag sa: "nej, jag är verkligen inte redo för att ha husdjur. jag kan knappt ta hand om mig själv just nu". de förstod och hämtade kattungarna en sista gång. kort därpå såg jag på deras hemsida att de var uppe för adoptering. jag kände mig varm i hjärtat men också krossad.
jag har verkligen tänkt på kattungarna varje dag. hur mår dem idag? jag ångrar så innerligt att jag inte behåll de båda idag...
här är Nemo och Liz efter att de blev tama
<Uppladdad bildlänk>
