Principen är att aldrig återanvända sektorer som av någon anledning tidigare har bedömts som dåliga - det fins ofta skäl till att de har reallokerats över tiden - sådana saker som HDD-renegerator är inget som skall användas om man vill ha pålitlig lagringsmedia.
Varför en sektor i reallokerad över tiden är tex. problemet att olja från spindelsmotorns lagring har förgasats och sedan åter kondenserat igen till en kanske 50 nm stor droppe på skivytan och för läshuvudet är det ungefär som att för en lastbil köra över en fallen träd på någon halvmeter i diameter i full fart vilket gör att läshuvudet guppar ordentligt då den normalt ligger under 10 nm i läshöjd över ytan och då blir sträcka efter oläst för att läshuvudet är utanför läsbar zon tills det nått rätt nivå igen... - detta är ett problem som alla HD-tillverkare har i mer eller mindre grad och man gör så gott man kan för att täta av den existerande oljeångtrycket (enormt låg men inte noll) från spindelmotorns lagring så mycket som praktiskt möjligt och få ev. oljeångan att kondenseras av innan de kommit ut på utrymmet där plattorna är. - tex insidan av navet som håller skivorna och andra labyrintliknande avtätning utan beröring så att det blir lång väg för oljeångan att vandra innan det når skivhuset och förhoppningsvis hunnit avsätta sig innan dess...
Det fins papers och forskningsrapporter att läsa om dessa företeelser, att det inte är oproblematisk och att det är en faktor till en HD:s slutliga död. Hårddiskar är också något som är väldigt massproducerat idag och det fins en statistisk felutfall med sämre exemplar likväl 'odödliga' exemplar - men kanske inte lika synligt längre som förr innan SSD/NVMe-tiden men fortfarande väldigt viktigt för molntjänster som bulklagring.
En SATA-disk skall ha noll synliga fel (badblock) inom sin läsbara LBA-adressområde och antalet reallokererade sektorer 0 eller ytterst fåtal (vid begagnad disk med många timmar drifttid) och inte ökar inom överskådlig tid (många månader) trots att man läser ytan konstant.
En SCSI/SAS-disk har två badblock-listor - en 'Plist' där alla dåliga sektorer fins vid tillverkning (och idag hundratusentals, kanske miljoner i antal på en modern multi TB-disk utan att det är något onormalt) och så har man Glist - där antalet reallokerade sektorer hamnar när de under användning bedöms blivit för dåliga - och det är antalet i denna man kolla att den inte ökar i för hög takt i diskövervakningen precis som antalet reallokerade sektorer på en SATA-disk.
På gamla ST506-tiden fick man en matrisutskriven lista på byte-nivå var felen var då på den tiden var inte sektorstorleken standardiserad utan bestämdes först vid formateringen (den berömda lågnivåformateringen) och tex. dåtidens CP/M så körde man på 256-bytessektorer och PC:s 512-bytessektorer ansågs enorma och man ansåg sig förlora för mycket användbar utrymmer på halvfyllda sektorer i slutet av var fil, men samtidigt var det mer plats förbrukat i synknings och adressblock och en mindre ECC-block mellan sektorerna pga. större antal med 256-sektor än 512-bytes sektorer då dessa var lika stora oavsett sektorstorleken. Man kunde formatera ned till 128 bytes sektorer.
