Sony backar om Discovery-innehållet – ingenting försvinner

Ni menar långtidshyrt?

Man måste ju sondera terrängen och sedan pudla om det behövs, klart som korvspad.

Och efter 30 månader?

Problemet är att man köpt något som man inte äger. Väl bra att det förlängs men det borde vara att det går att se för evigt. Köper man en bli ray så behöver ingen förhandla om det om och om igen och plötsligt travade den för att de inte ville förlänga avtalet.

Jag har full förståelse för att saker kan tas bort om man premenurerar eller att de kan tas bort från att köpas.

Men har man köpt något så bör man äga det. Annars är det bara långtidshyrning.

Problemet är hela konceptet och inte just dessa serier på Playstation utan urholkandes av äganderätten överlag.

30 månader är inte heller ägande, de bara skjuter upp det oundvikliga

Kallas inte det hyra? Inte köpa.

Det står väl om jag inte minns fel köp och/eller hyr denna filmen. Inte enbart hyr. Ett köp uppfattas som man har äganderätt över det man köper. Att hyra något däremot innebär en tidsbegränsat nyttjande.

Så varför har dom två olika alternativ, isåfall skulle det enbart finnas hyr denna film/serie som alternativ.

Står det nåt i stil med "Köp filmen" så är det ägande som är det förväntade. Man ska inte behöva läsa något finstilt när det handlar om något så enkelt som att köpa en film.

Diskussion om äganderätt vs nyttjanderätt åsido så marknadsfördes ju dessa transaktioner ändå som ett "köp" (kontra "hyra"), utan något tydligt utsatt upphörandedatum. Kanske det fanns något finstilt att "köpet" enbart gällde så länge avtalet var giltigt, men ändå så kan det ju trots allt anses vara rimligt att har ett köp utförts så bör ju i alla fall tillgång till den köpta varan bevaras oavbrutet.

Oavsett hur mycket (eller lite) av innehållet som köparen faktiskt äger, så marknadsfördes varorna inte som tidsbegränsade köp, utan enbart som "vanliga" köp. Alltså, även om det "bara" är en nyttjanderätt som köpet gäller, så är det väl ändå rimligt att antaga att det fortfarande bör bibehållas möjlighet att på oavtalad tid då kunna nyttja det man köpt, eller?

När man köper en fysisk bok, eller en film på DVD/Blueray, så köper man väl en icke-tidsbegränsad och överföringsbar nyttjanderätt. Dvs man äger sin fysiska kopia och får nyttja den enligt något regelverk och man är också fri sälja boken eller filmen vidare.

Man har i mångt och mycket marknadsfört online-böcker som en digital variant av att man köper en bok och den jämförelsen haltar ju. Samma med filmer och spel. Fysiska kopior kan man sälja när man inte vill ha dom längre och vraken Sony eller något annat företag kan lagligen gå in i mitt hem och ta tillbaka en bok eller film, eller ett spel, som jag köpt. Men så fort det är "online" så verkar folk ha accepterat detta.

Företagen blir mer och mer gnidna. Har för mig att jag läste något om nån biltillverkare som planerade att ha värmesäten som prenumerationstjänst; först betalar man extra för att få hårdvaran, sen får man betala extra för att kunna slå på sätesvärmen.

Så här är det med andra saker också. Du "äger" ett gymkort, men man kan inte räkna med att man kan överlåta det till någon annan.

Så här är det med många grejer. Gymmet kan gå i konkurs och då står man där tomhänt. Men om de väljer att lägga ner, t ex för att de tyckte hyresvärden höjde hyran för mycket, utgår jag från att kunna få tillbaka pengar.

Om plattformen kan förlora sin licens gentemot befintliga kunder som har gjort ett köp hade de uppenbarligen ingen rätt att låta folk köpa material på plattformen från början. Om jag säljer en bostadsrätt jag inte äger kommer jag om jag gjort det medvetet åka dit för bedrägeri. Men även om problemet skulle uppstå utan att jag varit i "ond tro" så skulle jag iaf blir skadeståndsskyldig och tvingas betala tillbaka köpesumman.

Avtal man förhandlar fram måste man vara väldigt noga med, men när det är standardavtal som konsumenten inte har något rådande över är det annorlunda. Ingen kan läsa flera A4-sidor med villkor för varenda liten grej man vill göra och man får helt enkelt utgå från praxis för vad köp betyder i olika situationer. Om jag t ex ska åka buss när jag besöker en ny stad är inte det första jag gör att ladda ner avtalsvillkoren från kommunaltrafikens hemsida och gå igenom dem tillsammans med min advokat, utan jag köper helt enkelt en bussbiljett och åker. Avtalsvillkoren kan skilja sig åt vad gäller småsaker som t ex om jag får ersättning vid förseningar eller hur länge biljetten är giltig, men i stort kan jag förvänta mig att få åka buss.

På samma sätt är det här, köper jag en rättighet att streama filmen kan jag väl iaf förvänta mig att det fungerar under enhetens förväntade livstid. Att den som sålt rättigheten inte har rätt att streama filmen mer än 3 år och sedan väljer att inte förnya avtalet, och förväntar sig att kunderna ska godta det utan ersättning, finns inte i min sinnesvärld.

Modus operandi:
1. Hota med en försämring.
2. De som drabbas klagar.
3. Berätta att man skjuter upp förändringen, en viss tid, "åtminstone..." eller "tills vidare".
4. De som drabbas känner att de har vunnit.
5. Men egentligen är ingenting förändrat. Försämringen kommer att ske vid planerad tid ändå.