Finns det fler Sweclockare än jag, som har en diagnos?

Jag har Autism diagnosen, tur att man får lite bidrag efter diagnos och utredning.

Inte mycket till diagnos men har nåt medfött fel på höger öga så det bara har periferiseende, det är helt svart i mitten där jag fokuserar. Går inte att läsa med det men skulle funka att leva med utan ledarhund ifall jag blev blind på vänster. Det här gör dock att höger öga tycks kompensera och ställer sig snett för att låta mig se rakt fram med perferiseendet, vilket gör att jag skelar utåt ganska duktigt och känns som jag ser ut som en komplett idiot. Det gör att jag helst inte vill vara med på foton rakt framifrån där båda ögon syns och mår dåligt att vara med på onlinemöten där kamera används. Det är ett visst socialt handikapp.

Epilepsi efter huvudtrauma i 12-års åldern. Drygt som fasikens men har fint stöd från familj och vänner, aldrig klarat det ensam. Ensamhet/ isolering (självvald eller inte) är nog det jävligaste för människor med neurologiska och mentala sjukdomar. Brottas med en kronisk sjukdom men även mot samhället för att få den hjälp man behöver tar knäcken på många. Depression är ofta ett symptom på underliggande neurologisk eller mental sjukdom, mitt råd är att har du nära som erbjuder dig hjlp så ta vara på den hjälpen. Är du närstående så sluta inte att ligga på, försök hjäkpa till så mycket du kan/orkar, ligg på, hälsa på, få med personen i sociala sammanhang för att bryta isolering osv. Det kan ta några försök och det är inget personligt om personen inte alltid vill (orkar) då det kan kännas för jävligt att vistas bland folk om man lider av depression. Ha även koll på om folk självmedcinerar, många som gör det.

Bra initiatov och fin tråd, hoppas att folk känner kraft genom andra, är lätt att känna sig ensam när man har en diagnos.

Intressant tråd. För länge sen fick jag göra ett test hos min husläkare som frågade utefter ett formulär och hon kom fram till att jag troligen lider social fobi. Det var väl inte så överraskande egentligen, har inga minnen att jag nånsin skulle ha uppskattat stora sällskap eller funnit äkta nöje av att umgås med folk, i alla fall längre tider. Jag har gjort en slags självanalys och har bestämt mig för att det beror på att när jag var barn så flyttade vi runt väldigt ofta då min far var kartritare för järnvägen och hade uppdrag över hela landet (Finland) och det fortsatte i Sverige när vi kom hit också, om än i mindre skala. Min amatörpsykologiska slutsats är att jag i och med det fick svårt att bilda känslomässiga band till kamrater eftersom jag "visste" att vi snart skulle flytta.

Jag tycker själv att jag fungerar acceptabelt socialt med människor men det orkar jag bara med i relativt korta stunder, sen är det som en strömbrytare slår till och jag känner mig uttråkad. Men även en känsla av att jag inte har så mycket att erbjuda så att det blir intressant för de som jag är med för tillfället och då drar jag mig undan på något förhoppningsvis inte uppenbart sätt.

Jag kan inte påstå att jag lider av det såpass att jag är deprimerad pga. det, men nog ser jag lite avundsjukt på alla människor som tycks njuta av att umgås med varandra och länge.

Fråga mig igen imorgon, då är jag säkert glad.

Försök bara komma ihåg en sak: Din hjärna står inte still så att säga, den utvecklas hela tiden vare sig du vill eller inte. Du kommer inte alltid att känna så, även om det känns så i den period du är i nu. Jag är en gammal gubbe och har träffat flera personer (nåja, 3 för att vara ärlig) under flera år som haft samma diagnos som du och sett dem förändras, som fått en annan syn på sin tillvaro. Även utan hjälp utifrån faktiskt. En tjej som fick barn fick en helt ny inställning. Så sluta inte tro på under.

1 Vilken eller vilka diagnoser har ni?
Blev diagnostiserad med damp, någon gång i mellanstadiet tror jag men jag har svårt att placera det tidsmässigt. Nu är det väl ingen diagnos längre, men har säkert något relaterat, typ någon variant av ADHD.

2 Vilka hinder respektive styrkor ger diagnosen upphov till?
Hade problem i skolan en tid innan diagnosen gjordes vilket rimligen var pga. dåligt fokus, och var möjligen också hyperaktiv även om det är svårt att få perspektiv på hur vida man var annorlunda jämtemot andra. Möjligt att jag betraktades som något av ett problembarn i lågstadiet, men jag uppfattade inte mig själv så då jag inte riktigt ser hur jag agerade annorlunda mot mina vänner/klasskompisar i normala situationer.

Att sen t.ex. svaret på "Vem var det som kastade?" var jag när ett fönster på skolan var trasigt är väl en sak, men det var de jag kastade mot (dvs. två klasskamrater som mobbade mig en period) som hade för vana att starta stenkastningskrig, medans jag bara försvarade mig. Eller för den delen när jag lyckades "boomeranga" ett ritunderlag i en fin båge så att det träffade en annan klasskamrat mitt mellan ögonen, så råkade det bara bli ett lite för stor eskalering på att den andre sprang omkring och slog mig (och andra) i huvudet med sitt underlag. Vi är för övrigt nära vänner idag, och han fick senare en dito oönskad hämnd när han tacklade mig i revbenen i moshen under en Entombed-koncert för ~12 år sedan, jag är fortfarande öm och han har fortfarande ett ärr.

Finns fler liknande incidenter. Pratade nyligen med mamma om de i det första exemplet, då vi av någon anledning kom in på varför jag hade skrapat ut deras ansikten på något klasskort från vad jag tror var det året, och hon blev lite förvånad när jag svarade att de mobbade mig, så de vuxna hade uppenbart ingen koll. Både själva idén till att skrapa ut ansiktena, samt anledningen till att jag gjorde det var också mitt svar på att de haft med och visat sina kort med mitt ansikte utskrapat för andra i klassen.

Tycker definitivt inte jag var stökig/problematisk kring tiden när diagnosen ställdes iaf, men ur mitt perspektiv var det helt enkelt för att jag inte hela tiden hamnade i jobbiga situationer. Men som sagt hade jag istället börjat presterade allt sämre i skolan. I vilket fall, i högstadiet kom jag in i en period där jag lärde mig hantera eventuella svårigheter med fokus, och var den som förbättrade sina betyg mest av drygt 100 elever i min årskull. Tog mig sedan igenom naturvetenskaplig linje med bra betyg och teknisk högskola efter det. Börjar dock kännas som jag håller på att glida in i att få sämre fokus igen :S

Det blev lite offtopic nu, skyller på min ickeexisterande diagnos Har även haft 2 perioder av djup depression, där den senare inleddes efter utmattning och panikångest. Har även social fobi. Känns som det finns en del kopplingar mellan alltsammans.

3 Hur bemöts ni i olika sammanhang?
Är väl inte direkt något som påverkas generellt.

Tydligen editerade jag bort mitt gamla inlägg. Inget jag minns och jag minns inte exakt vad jag hade skrivet heller.

Men det har varit gällande borderline/eips.

Då jag fick en notis om tråden så såg jag även ditt svar igen!

Jag har varit i mbt-terapi ( grupp samt individuell)i snart ett år och jag kan säga till mig själv och till andra med borderline att terapi VERKLIGEN är ett enormt verktyg.

Om du har diagnosen och börjat inse att hjälp är något du vill ha så rekommenderar jag helhjärtat en längre terapi.

Jag har sett andra som har erfaret en stor skillnad och för mig själv är det helt enormt.

Jag har nu förståelse för mig själv och andra. Jag har lärt mig mer om diagnosen och hur den förändras över tid och hur man själv kan påverka sina resultat.

Från att ha känt mig som ett löv i vinden utan kontroll till att ha stort inflytande över mitt eget och andras mående...

Det är helt enormt.

Den sociala biten känner jag igen i mig själv. När jag hade min stationära dator nere i källaren (som i dag är en allmän plats sen kanske förra året), stängde jag oftast dörren ner dit för att vara ifred. Detta orsakade att jag blev folkskygg. På den tiden (00-talet) var det område jag bor på än i dag, ett familjeområde. Det är det än i dag, men inte alls på samma utsträckning. Under sommartid var familjerna ute och var sociala större delen av veckorna. När jag skulle gå upp till lägenheten, två våningar upp, hukade jag ibland mig ner för att inte synas, och sen (oftast) typ hoppa upp för sista trappan. En portdörr har ju stora fönster.

Under sambolivet 2010-2012 (en oftast helvetisk period för mig, gick ner typ 20 kg av psykisk ohälsa eller vad man nu kan kalla det för) tvingades jag till att flytta upp datorn till vardagsrummet. Där har den stått sen dess, vilket jag såklart är glad över. Nått bra gjorde hon i alla fall. Folkskyggheten försvann, men inte helt. Den kommer tillbaka då och då, beroende på humör och mående. Ju mer tankspridd jag är, desto lättare har jag för ångest, vilket egentligen gäller alla som får ångest: man tänker för mycket.

Jag har pratat med många psykologer och KBT'are sen sambolivet (även om KBT'are går under samma roll som psykologer). De har hjälpt mig med hur jag ska tänka i vissa situationer och hur jag ska agera när något som jag inte gillar sker. Tack vare dom är jag mindre depressiv, har mindre ångest och är ännu mindre folkskygg. Vissa dagar är såklart väldigt svåra för mig. Det kan ingen hjälpa, kanske bara medicin. Sist jag testade sådan medicin, så kände jag att det inte hjälpte mycket. Skippade den efter kanske 3 veckors användning.

Spoiler'n nedan innehåller text som kan främst göra er förbannad, arg, eller irriterad. Läs på egen risk.