Helgsnack: Vilken är din största personliga triumf?

Tog mig till Valinor i flipperspelet Lord of the rings.

Man måste ha kört alla normal modes + there and back again, klarat de tre multibollarna som representerar filmerna, samlat alla gift of the elves, och slutligen förstöra ringen i domedagsberget. Om man går in i domedagsberget utan att ha gjort alla föregående nämnda saker så får man börja om från början.

Barn är förstås en stor grej rent personligt, men för att citera Chris Rock: "It's not a big deal. I mean, even roaches have kids, right?"

Men att min son är så fin är ju något som jag i alla fall känner att jag kan ta i alla fall partial credit för liksom. När han skulle flytta från en avdelning för mindre barn till en för större på förskolan så ville alla avdelningarna ha just honom exempelvis. När en fröken sa att alla vill men alla kan inte få [din son] så trodde jag de sa så till alla föräldrarna, så det sa jag när jag diskuterade med några andra föräldrar, och de höll med, alla hade fått höra att alla avdelningar ville ha [min son].

Återigen tackar jag för din militära såväl som medborgarsmässiga tjänstgöring! (￣^￣ )ゞ

Jo varför inte

Tackar! Nu blev det ju på skatten istället så där känner jag mig faktiskt lite skyldig.

Tänkte förklara vad som hände. Det finns alltså i lagens förarbeten en mening om att "Broadcast används och broadcast är avgiftspliktigt.". I första instans gick tingsrätten på det. Enkelt. Klart.

Vad jag förklarade för HFD var att det är två olika broadcast-begrepp i den meningen. Det första handlar om implementationsnivån, den andra ligger på systemnivån. Man 'är' inte något för att man 'använder' något. Juristerna på HFD har lysande meriter som jurister men som nätverkstekniker räknade med att dom skulle vara bombade. För att därför hålla det enkelt så formulerade jag det som att 'broadcast används men inte hela vägen'. Exakt den formuleringen återfinns i domslutet.

Lagens förarbeten är alltså j-vligt lömskt formulerat. Kan vara ett misstag men i så fall är det ett oerhört skickligt misstag. Varpå man kan fundera på vem och vad som ligger bakom det här. Det var nära att det lyckades.

Det kanske inte är mycket för världen, men jag har de senaste två veckorna börjat ta hand om mig själv bättre. Jag har slutat helt med läsk, energidryck, chips och godis. Jag dricker nu endast vatten och äter frukt och nyttig mat. Jag har samtidigt börjat styrketräna tre gånger i veckan och skapat bättre rutiner för min sömn. Jag har försökt minska mitt skärmberoende med hjälp av en blockeringsapp vid namn Freedom som låser program som spel och sociala medier på telefonen/datorn under bestämda tider. Istället för att kolla Facebook på kvällen så läser jag en bok t.ex.

Jag brukade dricka en energidricka per dag och äta minst en chokladkaka följt av läsk och godis framför datorn på kvällarna. Jag tränade inget och blev tjock, sov dåligt då jag satt uppe halva nätterna och kände mig oftast trött och slö. Det är svårt att ändra på vanor men jag ska försöka med det här i en månad minst iaf.

Det här måste vara det bästa inlägget här.

Vad jag lyckats med är ingen idé berätta här då det skulle låta osannolikt eller sjukt.

Jag har lyckats med några saker jag är stolt över. Jag är så klart mest stolt över mina barn men utöver det så har jag dragit igång ett företag som ger mig frihet att arbete när jag vill även om det tyvärr alltid blir för mycket. Höjdpunkten med företaget var nog när jag besökte Oracle huvudkvarter och blev intervjuad utanför lobbyn där. Jag var också en kort period medlem i Mensa men det var inget för mig. Jag köpte min drömbil (Lamborghini) och håller nu på att bygga vårt drömhus med fantastisk utsikt över fjällvärlden.

Det jag håller högst och är stoltast över är nog att jag känner att jag har brutit en trend. På min fars sida har det funnits psykisk ohälsa i flera generationer och även jag hade en lång period i början av mitt liv. Jag har minnen från mellanstadiet när jag kände en stress över att bli äldre och hade nog en period av ca 10 år en depression. Jag var ganska oseriös i skolan med i snitt 60-70 % frånvara på 5 år(!) i gymnasiet. På helgerna gick jag rakt in i fighter som jag knappast kunde vinna. Gärna mot en större grupp. Jag var aldrig rädd för att få några smällar. Ofta gick det ganska bra för det var en mer förlåtande tid och även en grupp av människor blir lite osäker när någon är nog "självsäker".

Jag tog mig ur det och känner att jag har förstått hur min hjärna fungerar och vilka tankar jag skall vara försiktig med. Det känns som att jag inte behöver gå den vägen som mina tidigare släktingar gjort. Jag är faktiskt ganska lycklig nu för tiden och jag kommer göra allt jag kan för att min son inte skall behöva gå igenom detta. Jag har en helt annan typ av relation till honom och vi är mycket närmare varandra än vad min relation till min far har varit

En sak som jag har kvar att bearbeta är känslan att inte duga till. Jag har svårt att ställa krav på andra och jag har tyvärr ett behov av att visa att jag minsann lyckades helt ok. Till exempel bilarna och fastigheten njuter jag av på "fel" sätt då jag ser dem som ett bevis på att jag lyckades (då det var ganska uppenbart att ingen trodde att jag skulle göra det).

Just nu känns livet toppen och jag berättar gärna för andra om "mina problem" då jag vill att man skall känna att när det känns som värst så skall man veta att allt kan vända och det kommer komma tider i livet när allt är enklare.

Intressant ämne!

Efter allt läsande är jag generellt imponerad av alla som trots motgångar, svårigheter med allt mellan omgivning och egen hjärna gör egna stora kliv frammåt mot mål och framgångar. Bra jobbat alla!

Som disputerad kemist, med två barn, jobb och lärorika grymt kämpiga militära erfarenhter, fångade stora fiskar, många mil löpta och tunga vikter lyfta(Japp, det känns sååå svårt/pinsamt att räkna upp saker som på pappret kan se imponerande ut), borde väl det kännas som triumfer. Nej, det gör det tyvärr inte i mina ögon. Jag borde gjort något mer och svårare, men jag har inte orkat pressa mig som andra gjort.

Istället tänkte jag peka på en oväntad triumf för mig: SweClockers FAQ: Vattenkylning som fått 56 "tummeupp" och vars tråd fått nästan fått 400000 besök. DET är inget som jag tänkt på när jag skrev den och tillsammans med andra lagt till och putsat på innehållet. Väldigt kul!!!

Min största triumf måste vara min fysik. Hela mitt liv har jag varit överviktig eller iaf otränad. Vid 16 års ålder hade jag 38/34 i byxstorlek! När jag var 33 hade jag 34/34.

Nu tack vare CrossFit så har jag äntligen blivit trimmad o fått magrutor. DET trodde ja aldrig ja skulle få! Ska fixa bilder. Byxstorlek 32/34.

Det går o lyckas! Jag t.ex är ett levande bevis för det.

Du har gjort Samhällsnytta! En eloge!

Starkt! Va körde du för diet o hur lyckades du motivera dig?

Bra! Hur lyckades du sluta? (och hålla dig nykter?)