@Novdid: Inte Aliens, men detta kanske är intressant ändå. Lååångt inlägg, jag vet, men det är min tråd och jag är här för att nörda på riktigt. Nu är jag inte nådig.
Terminator 2 (Studio Canal)
HDR10
Ingen metadata för mastering display luminance
Ingen statisk metadata för MaxCLL eller MaxFALL
För att citera Ulf Brunnberg: Jag är heligt FÖRBANNAD! Och jag begriper inte!
Terminator 2 spelades in på 35mm Eastmancolor EXR 5245 (50D) i huvudsak samt 5297 (250T) och 5296 (500T). I mån av kamerautrustning har Arriflex 35 BL4 samt Arriflex 35 III använts i kombination med en bred uppsättning av objektiv från Zeiss. Filmen i fråga har en lång historia av olika videoutgåvor på bland annat VHS, Laserdisc, Hi-Vision, DVD, Extreme DVD (som endast gick att spela upp i Windows Media Player), D-Theater, Blu-Ray, HD-DVD och nu slutligen UHD-BD.
För att göra historien så kortfattad som möjligt så skapades en digital master i 2K strax efter millenieskiftet, vilken låg till grund för merparten av DVD-utgåvorna samt alla släpp på D-Theater, Blu-Ray och HD-DVD före 2017. Den var ökänd för sin mjuka bild, hårda klippning av högdagrar, röda push och i överlag bristfällig detaljrikedom. Inte en överdrivet dålig DI för sin tid, men helt klart sämre än vad många väntar sig från en film som denna.
Denna 4K-restaurering har använt originalnegativet som grund vid scanning och därefter har bilden bearbetats i många stadier. En mycket viktig detalj är att denna master, likt hur Cameron hanterade Titanic vid dess 15 årsjubileum, är att den konverterades till 3D. Många av ändringarna som gjorts ska ha varit primärt avsedda för just den konverteringen men är fortfarande med på denna, ordinarie 2D-version som finns på UHD-BD. Jag har under väldigt lång tid avstått från ett köp av filmen på grund av allt jag har hört om den och sett i form av skärmdumpar. Men jag köpte ändå utgåvan tidigare i maj och efter vidare granskning har jag tyvärr fått alla mina fördomar bekräftade.
Detta är den i särklass sämsta UHD-BD:n jag har skådat, sett ur ett tekniskt perspektiv. Ja, vi har sett riktiga torch grades och vansinniga färgsättningar, men inget kunde någonsin förbereda mig för den katastrof som detta ändå är. Ju mer jag granskar bilden, desto fler fel finner jag. Och dessa fel slår dessutom knut på varandra, vilket adderar till ett slutresultat som är närmast surrealistiskt och som jag själv inte ens kan komma i närheten av att återskapa med några av mina egna restaureringar.
För att få det positiva ur vägen så kan jag medge att jag gillar filmens konceptuella ljussättning. Det finns ingen röd push längre och trots att färgtemperaturen oftast drar åt det kallare hållet är det oftast snyggt ur ett estetiskt perspektiv. Den faktiska graden å sin sida har definitivt problem däremot, så det inte är fullt så enkelt som man skulle kunna hoppas...
Och det är väl det enda bra jag kan säga om utgåvans bildmässiga egenskaper. Därefter går det utför.
Filmen ser ut att vid något tillfälle ha konverterats till power law och därefter ljussatts i HDR. Det uppenbarar sig dels eftersom det dynamiska omfånget används på ett mycket begränsat vis men också på grund av den stundvis hårda avrullningen. I vissa fall är den faktiskt markant sämre än den gamla Blu-Rayutgåvan (t.ex. fönstret i Connors cell). Snittljusnivåerna är hyfsat konsekventa men det finns en tendens att skuggnyanser är något ljusa, bortsett från vid nattscener då de håller en bättre nivå.
Exempel nedan på hård avrullning där alla ljusa partier placeras tätt och samtidigt håller en dämpad ljusnivå.
Än mer märkligt är att vissa scener påvisar klippning i två av färgprimörerna, men inte den tredje. Detta ska inte kunna ske under normala omständigheter med fotokemisk film (i synnerhet inte negativ sådan) utan är något som fullkomligt orsakats av ett handhavandefel i någon form. Tydligt exempel nedan, då både histogrammet och vågformen tydligt visar att rött samt grönt klipper hårt i reflektionerna på T-800s hand medan blått har kvar sin avrullning.
Filmen har en mycket stor mängd brusreducering vilket i praktiken har gjort alla filmkorn frånvarande. Kvar är en närmast steril, högst digital bild som tydligt visar sig i vågformen.
Som en direkt jämförelse kan vi kika på Reservoir Dogs, som även den är skjuten på Eastmancolor 5245 och är producerad nästan samtidigt. Då råfilmen är långsam är kornbilden tämligen diskret på bilden i fråga, men den är tydligt närvarande när man analyserar vågformen då den är tämligen diffus. Terminator 2 (som visat i exemplet ovan) har en mycket tunn vågform, vilket tyder på små nivåskillnader och i detta fall omfattande brusreducering.
Eftersom brusreducering är så kraftig är både detaljer och texturer i hög grad frånvarande. Det i sin tur förstärks av den om möjligt ännu mer vansinniga skärpefiltreringen, då MTF-kurvan har justerats på ett mycket märkligt vis. För att citera John ”Zacabeb” Arnström: Grövre detaljer finns, mindre grova har dämpats, mellanfina detaljer är rejält förstärkta och de finaste detaljerna finns inte kvar.
Hanteringen av skärpan är mycket obalanserad och bidrar till att bilden ser högst konstgjord och onaturlig ut. Konturer skapas i form av halos och skådespelarna ser ut som vaxdockor. Mycket osnyggt och direkt frustrerande att titta på, långt mer så än hur en orörd master (med intakt kornbild och MTF-kurva) skulle se ut.
Det är också märkligt att de, relativt sett, lågupplösta scenerna med CGI tycks vara mindre drabbade av detta vanvett och framstår som de mindre störande scenerna i sammanhanget. Tydligt exempel på det är när T-1000 tinat upp igen vid gjuteriet och tagit form: Mjuk bild och grov kornbild, men inte alls på samma sett som resten av filmen.
Färgerna stärker sig i stor utsträckning utanför BT.709 men påvisar omfattande klippning. Brusreduceringen i sin tur har gjort att många färger har liknande ton och nyans vilket gör att många scener får en väldigt klumpig, ofta enhetlig färgskala. Det är väldigt tydligt i både nattscenerna som har starka toner mot cyan och blått, samt finalen på gjuteriet där orange är väldigt... Orange. Återigen är det konceptuellt sett snyggt men hanterat felaktigt och således blivit ännu ett störmoment.
Som jämförelse är dessa vågformer, histogram etc från en bildruta ur en film som jag jobbade med för några år sedan. Källmaterialet är ett originalnegativ på 16mm Eastmancolor som skannats och restaurerats i 4K av mig, samt ljussatts i HDR (DCI-P3/ST.2084 i en BT.2100-container). Absolut ingen som helst brusreducering, klippning eller ändrad skärpa.
Det är mycket tydligt att filmkornen gör vågformen diffus och likaså färgomfånget, som sträcker sig lite överallt. Kornen drar iväg och lever sitt egna liv, precis som film skall göra. Visserligen är 16mm så gott som alltid mer kornigt än 35mm, men exemplet är talande.
Efter att ha spenderat många timmar med att granska denna UHD, scen för scen, på både teknisk och konsumtionsnivå, så känner jag mig säker i att jag aldrig kommer vilja se eller ens veta av denna skit igen. Jag trodde aldrig att jag skulle bli så tacksam över en gammal, mjuk, rödaktig HD master som nu och därmed gett den gamla Blu-Rayutgåvan en dedikerad plats i samlingen. Visserligen är den en besvikelse i sig, men ser fullkomligt sansad ut i jämförelse mot denna katastrof.
Dessutom är endast bioversionen inkluderad på UHD:n. Blu-Rayskivan har Director's cut, varpå de exklusiva scenerna är tagna från den gamla mastern och inklippta i den nya. Skillnaden i bildkaraktär, scenerna sinsemellan, är närmast skrattretande.
Vet ni någon UHD som är sämre får ni gärna tipsa mig. Annars har väl begreppet ”världsmästare utan guldmedalj” aldrig varit mer lämpligt att använda än nu.
De tonmappade exemplen som förekommer är i 3840x2160 pixlars upplösning och är till för att ge en ungefärlig uppskattning av hur ljus, färg och skärpa ser ut på filmen.
På grund av mängden dumpar (91 stycken) är de indelade i separata album med länk i titlarna.
Heatmaps
Färganalys
Tonmappad (BT.2100 till BT.709 genom ACES)
