Inledning
Processorkylare har en förhållandevis kort historia i våra kära hemdatorer. Det hela började i början på 1990-talet då Intel lanserade de allra första Pentium-processorn. Dessa modeller genererade mer värme än någonsin tidigare och krävde så gott som alltid någon slags kylning. Vanligast var det minimala aluminiumflänsar likt de som ofta återfinns på dagens högpresterande minnesmoduler.
Det dröjde nästan ända fram till lanseringen av Pentium II innan aktiv kylning skulle bli en nödvändighet. Fläktarna som processorkylarna utrustades med var ofta väldigt små och högljudda, vilket väckte marknaden för förbättrade tredjepartsmodeller. När Pentium III och den första Athlon-processorn lanserades fylldes datorbutikerna för första gången med kylare som inte bara gjorde jobbet utan som även marknadsfördes som tystare och mer effektiva alternativ till standardkylningen.
Dagens processorer drar enorma mängder energi som omvandlas till värme och som måste förflyttas bort från datorsystemet. Allra värst var situationen under Pentium 4 ”Prescott”-tiden, men med allt billigare fyrkärniga processorer är vi ännu en gång uppe och cirkulerar kring den magiska hundrawattsgränsen. Det handlar alltså om hel del värme som en processorkylare måste klara av att hantera.
Medvetna entusiaster har till stor del gått från att mest varit oroade över temperaturerna till att jaga efter ett så bra förhållande mellan temperatur och ljudnivå som möjligt. Vi kommer därför inte att stirra oss blinda på resultaten i temperaraturtesterna, utan också väga in ljudnivån i den totala bilden. En ny generation processorkylare väntar, och detta är årets stora test av modellerna som lovar nya tag i kampen mot värmen.
