Triangle of Sadness (Alamode film, HDR10 samt HDR10+)
Master display luminance: 1000 nits white level, 0.0001 nits black level
MaxCLL: 945 nits
MaxFALL: 247 nits
Jämförd mot
Triangle of Sadness (The Criterion Collection, BT.709)
Triangle of Sadness spelades in digitalt och i postproduktionen togs två masters fram. Ena i BT.709 för hemmabruk och andra i DCI-P3 för biodistribution. Dessa är de enda två masters som Östlund själv har varit involverad i.
En mer detaljerad intervju om den digitala ljussättningen för filmen finns att läsa i följande länk: https://postperspective.com/tints-color-and-post-for-palme-do...
Det här är första gången jag direkt jämför två UHD-BD:s mot varandra, och skälet är mycket enkelt: Det är endast Criterions utgåva av dessa två som är godkänd av regissören själv.
Inför detta inlägg har jag nyligen pratat med ansvariga för produktionen om det hela och delat med mig av analyserna. Jag har även gått igenom bildegenskaperna med vår egen Pyoko om detta och fått hans feedback, vilket har varit en god tillgång. Jämförelserna har varit nitiska och utförts på både en gammal Sony BVM (för att i högsta grad se BT.709 med naturlig power law) och en Panasonic OLED.
För att kunna redovisa min analys behöver jag således gå igenom Criterion först, då den uttryckligen fungerar som en referensmall för hur filmen skall presenteras i en hemmamiljö.
Triangle of Sadness har ett tydligt modern, ”rent” utseende med ofta lågt brusgolv och relativt dämpade medelnivåer. Högdagrarna är tydligt komprimerade för att undvika klippning men samtidigt ge mellandagrar tillräckligt med utrymme för att bli ljusa nog vid behov.
Mörka scener tenderar att ha låga skuggnyanser som är försiktigt urskiljbara, vilket bidrar till att bilden uppfattas som kontrastrik och gör det digitala bruset mindre märkbart. Inget klipps men många scener är tydligt anpassade för en mörk miljö, till skillnad från många moderna filmer som har en mer mörkgrå svärta vilken höjer alla mörka detaljer. Således är detta ingen film som gör sig särskilt bra i suboptimala rum, men desto bättre i en renodlad hemmabio eller vardagsrum med kontrollerat ljusinsläpp..
Färgerna drar i regel mot ett varmare håll men det finns tydligt neutrala scener samt en del som är desto kallare. Filmen får således ett tämligen stort svängrum där många nyanser och toner nyttjas genom filmen. En del scener har en hög mättnad men inget tycks riktigt klippa heller, vilket tyder på en bra försiktighet i relation till färgomfånget. Viss data finns i WTW men är ofta marginellt.
Kortfattat har ett kompetent och välgjort arbete genomförts med både hög integritet och god hänsyn till källmaterial liksom konstnärlig intention. Det är lugnt, snyggt och stabilt. Vad som gäller den tyska utgåvan är det desto svårare att vara nådig.
Filmens colorist, Oskar Larsson, har meddelat mig att varken han eller Fredrik Wenzel (filmens fotograf) har haft någon som helst involvering i den tyska utgåvan eller hur HDR har implementerats.
Heller finns inga uppgifter att Östlund skulle ha haft något med denna utgåva att göra. Med andra ord har implementeringen av HDR här skett helt på improvisatorisk basis och på intet sätt tagit någon hänsyn till regissörens ursprungliga avsikt. Detta nämndes tidigare i min utläggning om så kallad ”fejkad HDR” när jag analyserade Oppenheimer, men jag har inte haft möjligheten förrän nu att titta närmre på vad som faktiskt har hänt.
Det är uppenbart att det har skett en konvertering från den befintliga mastern i BT.709 till BT.2100. Det dynamiska omfångets faktiska innehåll är detsamma (om man räknar med WTW förstås), men högdagrarna är kraftigt höjda och expanderade.
Vad som gäller topparna i ljus så talar heatmapsen sitt tydliga språk: Den är överjäkligt ljus och ofta uppgår himlar och ljusreflektioner till flera hundratals nits - inte sällan strax runt 1000 för den delen. Snittljuset är ofta högt med starka toppar och en OLED-TV kommer att dämpa ljusstyrkan i överlag tämligen rejält.
Samtidigt uppstår också posterisering i flertalet scener då bitdjupet inte längre räcker till. Det är svårt att få fram i heatmaps men blir väldigt distraherande när man faktiskt tittar på själva filmen.
Det uppenbarar sig också att svärtan är markant höjd och att skuggnyanser har ljusats upp i mörka scener. Filmen förlorar mycket av sin kontrast då samtidigt som digitalt brus framhävs tydligare. Det blir snabbt distraherande och även posterisering i form av grön band uppstår lätt vid skuggnyanser om hudtoner finns med. Märks särskilt tydligt vid scenen med notan.
Färgerna har i många fall något lägre mättnad, vilket jag tänker hör ihop med både den högre luminansen och det faktum att man har konverterat en mindre färgrymd till en större. Exempelvis kan lampskärmar som i BT.709 har en varm ton se något mer neutrala ut i HDR. Det finns även exemplen på färger som hamnar utanför BT.709 men är oftast begränsade och ser generellt sett inte särskilt fel ut.
@Pyoko tolkade innehållet på liknande sätt som mig och skrev följande.
Vad jag gissar hänt är att någon kört en slags SDR->HDR-konvertering som expanderat highlightsen. I vanliga fall när man gradear SDR så kommer highlightsen vara komprimerade med något som approximerar en logaritmisk kurva. Om datan inte är för klippt och du har tillräckligt mycket bitdjup i källmaterialet, så kan man i teorin applicera inversen av den kurvan, dvs. exponentiellt "dra ut" de högre värdena, för att få tillbaka ett högre omfång.
Det är ju så både HDR för konsument och de flesta professionella kamerorna fungerar: datan sparas med en specificerad logaritmisk kurva då det är mer effektivt, sen applicerar man matematiska inversen för att få tillbaka de riktiga linjära ljusförhållanden. När en kreativ grade väl gjorts kommer man förstås aldrig komma tillbaka till något som är tekniskt korrekt, och det blir en ren gissningslek att försöka reversera den, så det kan lätt bli lite knas, men något mer "HDR:igt" kan man få till.
Som ett experiment provade jag själv att konvertera Criterion från BT.709/power law 2.4 till BT.2100/1000 nits i Davinci med Color space conversion. Likheterna är mycket tydliga jämfört mot den tyska.
Jag gillar inte att ge tummen ner, men här måste jag göra det. Denna implementering av HDR är så pass godtycklig och improvisatorisk att det på många basala sätt skiljer sig kraftfullt från Östlunds intention, åtminstone såsom vi känner den. En konvertering lik Ghost Dog, Oppenheimer eller Knives out hade i högsta grad kunnat godtas, men de är också konservativa av en anledning. Här är det inte så.
Skippa den tyska. Helt och hållet. Criterion gör rätt i mån av bild.
Den enda nackdelen med Criterion är att den inte innehåller Dolby Atmos-spåret utan filmen är begränsad till DTS-HD MA 5.1. Dessutom går det inte att inaktivera undertexterna i de (få) repliker som är på svenska, även om undertexterna ska vara helt avstängda enligt spelaren. Ett märkligt drag från Criterion.
De tonmappade exemplen som förekommer är i 3840x2160 pixlars upplösning och är till för att ge en ungefärlig uppskattning av hur ljus, färg och skärpa ser ut på filmen.
Album för samtliga kategorier.
Heatmaps HDR
Heatmaps SDR (100 nits white level, 2.4 power law EOTF)
Färganalys
Tonmappad (BT.2100 till BT.709)
Criterion
