Huvudprincipen är att avtal gäller, även muntliga sådana, även om muntliga avtal alltid medför bevissvårigheter. Avtal föreligger i Sverige (fungerar olika i olika länder) när anbud och accept givits. Accept skall ges inom skälig tid efter ett anbud. Anbud är bindande inom denna "skäliga" tidsrymd.
Undantag gäller dock för fast egendom (=jord; man köper alltså jordbiten när man köper en fastighet, snarare än att man köper själva byggnaden som finns på jordbiten). Reglerna för fastighetsöverlåtelse (anbud, accept, köpavtal, finansiering, köpebrev/kontrakt, gravationsbevis, inteckningar, vilande lagfart, lagfart, lite dittan och lite dattan) är så krångliga att det normala anbud-/acceptförfarandet inte gäller. I princip kan man därmed dra sig ur ett fastighetsköp/-försäljning ända tills köpeskillingen är erlagd, köpebrev undertecknats och lagfart beviljats.
Undantaget finns troligen för att underlätta för borgenärer/kreditgivare att hela tiden kunna veta vem som äger fastigheten, som ofta använts som säkerhet vid lån, genom att kontrollera detta med myndigheter. Myndigheterna kan ju knappast ha klart för sig vilka muntliga avtal som gjorts hit och dit ang. alla fastigheter. Observera att om man skrivit köpavtal (som inte är detsamma som köpebrev) och ena parten drar sig ur köpet så kan skadestånd komma ifråga för avtalsbrottet. Storleken på detta skadestånd regleras ofta direkt i köpavtalet.
Vid bostadsrättsköp borde dock som huvudregel egentligen den vanliga anbud/accept-modellen gälla för bindande anbud och/eller avtal eftersom bostadsrätter är lös egendom till skillnad från en bostad (byggnad) på en fastighet, d v s ett "hus". Kanske har detta avtalats bort av mäklare (borde vara möjligt eftersom det är till uppdragsgivarens - d v s säljarens - nackdel) för att inte försvåra anbudsproceduren.
