Grattis Intel P6 25 år!!

Första november 1995 så släppte Intel en helt ny arkitektur i form av Pentium Pro.
Den släpptes i hastigheter från 150MHz upp till 200MHz.
Och även med olika L2 cache storlekar från 256KB ända upp till smått vansinniga 1MB.

Pentium Pro var tänkt som ersättare till den extremt populära Pentium, som vid denna tidpunkten hade nått upp till 133MHz.
Så med en bättre arkitektur, 50% högre klockfrekvens och med en massiv L2 cache som dessutom kördes i samma frekvens som CPU'n (jämfört med Pentium som nådde sin L2 genom en 66MHz bus) var såklart prestandahoppet gigantiskt!

Vi vanliga dödliga kunde bara dregla över benchmarks och sucka tungt över den gigantiska prislappen.
Vi pratar i runda slängar 6000:- för 150MHz 256KB, 15000:- för en 200MHz 512KB !! och 30000:-+ för en 200MHz 1MB modell!
Om du nu kunde få tag på de störra modellerna, oftast var dom öronmärkta för server användning.
Lägg till dyra moderkort och drömmen om en Pentium Pro speldator fick för de flesta förbli just en dröm.

Och när ID software släppte Quake dryga halvåret senare och det visade sig att Pentium Pro var ruskigt snabba i det då fortfarande oftast mjukvaru renderade spelet.
Som om inte det vore nog så knåpade en klurig person ihop ett litet program som kallas "fastvid" för P6 vilket slår på en funktion i P6 processorer och ökar på grafikprestandan rejält i just SPEL!

Resultatet blev att en tweakad Pentium Pro var i runda slängar dubbelt så snabb som de Pentiums medelsvensson fick nöja sig med.

Men allt hopp var inte borta!

Pentium fick i början av 1997 en uppgradering i form av MMX varianten.
57 nya instruktioner som skulle snabba upp grafik och ljud.
Kombinerat med större och bättre L1 cache så var det en trevlig prestandabump.
Hjälpte det mot Pentium Pro?
Nej....prestandakronan satt med rejäl marginal fortfarande kvar på P6 skallen.
Pentium Pro's dagar var dock räknade!

Pentium 2!

7 maj 1997 kom äntligen den andliga ersättaren till Pentium Pro.
Pentium 2 lanserades i 233, 266 och 300MHz.
Alla hade 512KB L2 cache som denna gången kördes i halva CPU frekvensen, Pentium Pro fan's var inte glada!
Intel gav dock Pentium 2 större och bättre L1 cache och dessutom de MMX instruktioner som ju Pro'n saknade.
Resultatet var en processor som kanske inte hade bättre IPC än Pentium Pro, men den klarade av betydligt högre klockfrekvenser.
Ett litet problem kvarstod dock: Priserna!
Pentium 2 var lika galet dyra som sin föregångare.
233MHz varianten låg vid lanseringen på 6000:-+ och 300MHz på nära 20000:-
Så vi vanliga löneslavar fick nöja oss med våra Pentium MMX ett tag till.
Många övergav Intel helt och satsade på AMD's snabba K6 modeller.

Inte heller den "Die-shrink" som intel gjorde i januari 1998 (från 350nm till 250nm) gjorde att priserna gick ner.
Vi fick dock mer prestanda, ända upp till 450MHz i mitten av 1998.

Celeron till räddningen!

1998 ville Intel verkligen återta den marknad dom tappat i det billigare segmentet.
Dom hadde helt förlorat kampen om Socket 7 marknaden.
Dom försökte först med en L2 cache befriad variant som fanns i 266 och 300MHz.
Billiga, men prestandan var patetisk.
Men några månader senare kom äntligen en värdig P6's till folket i form av en Celeron med 128KB full hastighets L2 Cache.
Och som om inte det var nog visade det sig att den långsammaste och billigare 300MHz varianten "300A" mycket enkelt kunde överklockas till hela 450MHz!
Många moderkort lät entusiaster helt enkelt välja 100MHz FSB och överklockningen var klar, men även moderkort som inte tillät överklockning kunde på ett enkelt sätt luras att köra 100Mhz FSB med en tejpbit på "B21" pinnen på CPU'n.

Här hade vi en billig processor som kunde överklockas 50% och i många fall slå 3-4x så dyra Pentium 2 på fingrarna.
Nerd-lyckan var fullständig, P6 hamnade äntligen i händerna på gamers över hela världen!

Pentium 3!: Katmai

I början av 1999 var det dags för en uppdatering av P6 igen.
Intel filade på arkitekturen, slängde in 70 extra CPU instruktioner och kallade dom för "SSE".
L2 cachen var precis som på Pentium 2 512KB och kördes i halva CPU frekvensen.
Klockfrekvenserna ökades under året upp till 600MHz.
Inte så spännande, Pentium 3 presterade snarlikt Pentium 2 vid samma klockfrekvenser.
Och mjukvara som utnyttjade SSE saknades nästan helt.

Det var ungefär här det började bli lite motvind för vår kära P6'a.
Från "ingenstans" så lanserar nämligen AMD sin nya K7 arkitektur som kallas "Athlon".
Dom är snabba som attan och prissatta så att det verkligen svider för Intel.
Som om inte det var nog så tar dom ledningen i frekvens racet med sin 650MHz modell!

Intel hade dock ett svar i form av ytterligare en P6 variant:
Pentium 3 "Coppermine".

Förutom en "die-shrink" till 180nm så hade den ytterligare optimeringar och dessutom så bjussade Intel äntligen igen på en fullhastighets L2 cache på 256KB!
Med denna version så kunde Intel avsluta 1999 på "topp", i alla fall vad gäller frekvenser.
Intel nådde 850MHz medans AMD stannade på 750MHz.

Baksmällan från millenieskiftet hade knappt lagt sig innan även Athlon fanns i en 850MHz version.
Och i mars 2000 kom AMD's dråpslag, dom lanserade en 1GHz modell och slog därmed Intel till denna milstolpe.
2 dagar senare lanserade Intel sina 1GHz modeller, men det var i högsta grad en papperslansering.
Och när Intel senare på året försöker sig på en 1.13GHz modell så visar det sig att den inte var stabil i de hastigheterna.
Recensenter som fått testsystem rapporterar om kracher.
Medans Intel försöker att rädda situationen så har AMD lanserat den uppgraderade versionen av sin Athlon "Thunderbird" och når innan året är slut 1.2GHz utan problem.

Och här kunde sagan on P6 arkitekturen slutat.
För i november lanserar Intel den helt nya arkitekturen "Netburst" i form av "Pentium 4"
Hela 1.5GHz körs den i och Intel kniper återigen frekvenskronan år 2000.

Men nog hade P6 lite kämparglöd kvar!
I tysthet så filar Intel vidare på P6'an.
Det är nämligen så att vissa köpstarka kunder gillade den höga IPC'n i P6.
Och en del ville dessutom kunna köra flera processorer i samma system, nånting som netburst inte klarade (än).
Så i mitten av 2001 släpps den numera i retrokretsar legendariska "Pentium 3 Tualatin" varianten.
Med sina upp till 1.4GHz och 256 eller 512KB fullhastighets L2 cache är dessa riktiga prestandamonster.
Men dom såldes aldrig direkt till entusiaster, bara till OEM.
Den vassaste "1400S" modellen släpptes i januari 2002.

AMD's flaggskepp hette vid den här tiden "Athlon XP 2000+", kördes i 1667MHz och var snabbare än både Pentium 3 Tualatin och Pentium 4.

Men nu då? nog har P6 äntligen dragit sin sista suck?
Inte på långa vägar!
Intels nya och frekvensvänliga "Netburst" arkitektur visar sig ha ett par svagheter.
För det första så är den inte speciellt snabb, trots de höga klockfrekvenserna.
För det andra så har Intel avtal med ett numera ökänt företag som kallas "Rambus" för att få använda deras -svindyra- RDRAM teknik.
Och för det tredje så gillar Netburst ström, dom drar nära nog dubbelt så mycket som Pentium 3 gjorde.
Vilket gör att Pentium 4 är direkt olämpliga att ha i Laptops, en marknad som Intel inte gärna vill bli av med.
Så fram med P6 igen!

P6'an lever vidare i mobila versioner när Netburst går från fiaskot "Willamette" till framgångsrika "Northwood" för att avslutas 2005 med heta "Prescott".

Och när "Netburst" ersätts av "Core" arkitekturen så finns P6 FORTFARANDE kvar i mobila varianter!.
Inte förrän 2008 pensioneras den sista P6 varianten.
P6 överlever alltså sin efterföljare med flera år.

Vilken fantastisk arkitektur, Grattis!