Hur får jag liv i mina gamla IDE-diskar.

Fick du inte med någon ström-adapter till adaptern att koppla till molex kontakten?

Nu är väl inte det här exakt det svaret du är ute efter, men själv har jag en "dockningsstaion" för mina gamla diskar. Aldrig haft några problem.
https://www.kjell.com/se/produkter/dator/lagring/harddiskkabi...

Finns även för en disk:
https://www.kjell.com/se/produkter/dator/lagring/harddiskkabi...

Har adaptern drivrutiner för windows 10?

Beställde en sådan här igår https://www.amazon.se/Inateck-h%C3%A5rddiskl%C3%A4sare-USB-ad... förhoppningsvis så får jag inte samma problem.

Efter vad jag förstod så är det "plug and play" som gäller.

Aha, men du har ändrat bilderna i dina inlägg? Eller missuppfattade jag så mycket?

Samma fel på flera olika diskar? Kan disken/diskarna vara kassa? Testa annan dator/annat OS?

Har du kollat i diskhanteraren, (högerklicka på startmenyn och välj), att disken inte finns där?
Det kan vara så att du behöver tilldela den en enhetsbokstav.

Jag får ibland ett liknande meddelande när jag ansluter en extern disk, trots det dyker den upp...

Edit:
Ett tips.
Slå på strömmen till den disken och låt den starta upp innan du ansluter USB-kontakten till datorn.

Är Plug and Play servicen igång på din dator?

Kolla vilka drivrutiner som enheten använder på datorn där det fungerar, leta upp den och installera drivrutinen på den datorn du vill koppla in den till så bör det ju fungera.

Annars överför till en annan modernare extern disk på datorn det fungerar och sedan flytta datan via den till datorn du vill ha den på.

Hittar du inte disken i BIOS är det meningslöst att boota något OS och hitta den där.
Varning för molex-kontakter, glappar ofta. Lyssna om disken spinner upp redan i BIOS.

Det går ju alltid att köpa en äldre skräpig desktop dator med t.ex. win7 som har IDE kontakter på moderkortet. Då kan man plugga in där och se om disken hittas i bios. Sedan är det bara boota upp och därefter kopiera allt innehåll till en 2.5 SATA disk som man lämpligtvis kör i ett USB kabinett. Jag har själv datorer med IDE som är pensionerade sedan länge men dessa är helt intakta och kan användas.

Hur många har inte kvar 3.5tums disketter med viktig information som bara ligger och skräpar, det är nog ganska många. Folk har ingen koll på backuper och att man måste sköta den digitala informationen man har så att det finns kvar och att man kan komma åt den. För inte tala om risken att man inte kan läsa gamla dokument etc om man inte har tagit tag i den biten i tid.

Jag kör mest MacOS och Windows (10 i detta fall) egentligen, men för att hantera äldre IDE-diskar etc har jag brukat boota upp någon Linux, typ Linux Mint nånting, via USB eller liknande. Man kan även prova olika USB-portar, kan vara skillnad på USB2, USB3, och frontportar/bakre portar. På några äldre IDE-diskar, vi talar nu om 30 år gamla ungefär, har jag behövt en kortare förlängningskabel då adaptern (Jag har en Sabrent för ca 250kr på Amazon) inte nått ända fram - IDE-anslutningen på disken sitter inte långt ut nog.

Överlag tycker jag dessa adaptrar funkar ganska bra, men någon enstaka krånglig IDE-disk har funkat bättre inkopplad direkt på moderkortet i en äldre dator. Men då har det varit riktigt gamla diskar, kanske med endast PIO och inte DMA.

DMA-stöd har alltid funnits på IDE-diskar formellt - men under många år så användes inte DMA för att PIO-mode gick fortare på 286-processorerna i en tid när man inte körde med någon multitasking alls över huvud taget, medans ironiskt nog så hanterades disketter fortfarande via DMA. Problemet blev att eftersom ingen körde i DMA-mode på IDE-hårddiskar så fick man efter en tid buggar i DMA-mode på en del diskmodeller utan att någon reagerade på detta eftersom MS vägrade att föra in DMA igen i sin DOS och senare windows när man väl började köra med PIO.

Det som förändrade hela kartan var att man började köra CD-media (och senare DVD) - framförallt bränna skivor och då var inte PIO-mode hållbart längre trots att i det längsta försökte trixa och fixa prestandamässigt då processorn var låst till att skyffla data i en busy wait-loop och kunde inte göra något annat under tiden, som att hämta ny data från annan lagring och det blev väldigt många misslyckade bränningar av skivor.

Sättet att lösa det vara att börja med DMA - först enbart för att skriva mot optobrännare men också snart mot IDE-diskarna i typiskt slutet av win95-perioden. Vid den tiden var i princip alla processorer single-core och kunde bara köra en sak i taget och ingen core som kunde ta över lasten när flera saker behövde göras exakt samtidigt som att läsa data från IDE-disken och skriva till brännaren exakt samtidigt utan minsta hack i dataflödet (RAM var fortfarande dyrt så det var små buffrar i brännarna) och kanske ovanpå detta köra modem med kanske 200 - 1000 interrupt i sekunden (en interrupt per mottagen byte innan man började med buffrande UART)

Man skall komma ihåg att vi den tiden hade dåvarande linux sedan länge kört med DMA mot lagringen med ett antal undantag för ett antal olika diskmodeller som man empiriskt konstaterade krånglade och gav korruption av data både vid läsning och skrivning om man försökte med DMA och det fans listor i kernelkoden att detektera dessa och köra PIO-mode på dem oavsett var tex. BIOS tidigare har sagt i samband med uppstart.