Filmning vs. Fotografi?

Man brukar säga att stillbildsfotograf är ett av de svåraste jobben som finns att leva på. Filmfotograf, eller framför allt tv-fotograf är otroligt mycket lättare att bli. Även om det inte direkt är lätt för den sakens skull.

Hur gammal är du? Är det aktuellt med många års studier? Har du någon utbildning idag?

Även om det inte är roligt att filma så blir det lättare, sämre kvalite om det märks men man kan redigera filmen och plocka ut bilder man vill ha.

Jag jobbar som grafiker på ett produktionsbolag, men har studerat rätt mycket film och känner en del både tv- och filmfotografer.

Om det är tv-fotograf du vill bli så kan du antingen försöka få praktik på något av de större tv-bolagen, typ Titan eller något och hoppas att det leder till jobb, eller plugga någon utbildning riktad mot tv (folkhögskolenivå brukar kunna räcka). Detta egentligen mest bara för att öka dina chanser att få praktik, och för att du ska se mer attraktiv ut för bolagen. Och givetvis för att lära dig stuff.

Vill du bli filmfotograf (vilket är betydligt svårare) är det bästa du kan göra att försöka ta dig in på Dramatiska Institutets Filmfoto-linje, som är högskolenivå. Dock tar de in fyra elever varannat år, så där är konkurrensen stenhård. De jag känner som har tagit sin in på de olika filmhögskoleutbildningarna i sverige (finns en i göteborg också, dock bara regi) har alla gått utbildningar innan. (Inte ett måste, men STARKT rekommenderat).

De flesta jag känner har gått samma utbildning som jag själv, Fridhems Folkhögskolas Filmlinje. Av de 12 elever som gick i min klass studerar idag 5 st på högskoleutbildningar, alla lika svåra att ta sig in på. Och några till (inklusive mig själv) lever idag på film eller tv på något sätt.

Som 17åring antar jag att du går i gymnasiet. Då är mitt förslag att du studerar på en folkhögskola direkt eller ett år efter gymnasiet (många utbildningar ser gärna att man hållit på med något annat än skola innan man kommer in, framför allt filmskolor där det ju handlar om att berätta historier, med det enkla resonemanget att om man har gjort något annat än plugga har man sannolikt varit med om fler saker.)
Mitt tips är givetvis Fridhems Folkhögskola. Även om det är en filmutbildning kan man absolut komma in där trots att man endast har intresse av filmfoto.

Men, det går som sagt att göra helt själv. Åtminstone en av de tv-fotografer jag känner fick jobb mer eller mindre direkt efter gymnasiet. Dock misstänker jag att han hade en hel del tur.

Edit: Hur man bär sig åt för att bli stillbildsfotograf kan jag bara spekulera i, det vet säkert någon annan mer om.

Edit2: La till lite i texten.

Stämningen på skolan var för mig helt perfekt. Eftersom att det inte är busenkelt att komma in där heller (ungefär 12 elever/år på mellan 100-250 sökande), så är i regel alla fokuserade och seriösa. Men samtidigt är det så att de flesta bor på själva skolan, så det sociala livet är stort och fester är flitigt förekommande, vilket åtminstone jag tycker ska ingå i ett folkhögskoleliv. Skolan kvoterar också mellan män och kvinnor, vilket man såklart kan ha åsikter om, men det gör att grupperna blir mer balanserade och åtminstone jag föredrar den strukturen över andra skolor där det ofta är en klar överrepresentation av snubbar, vilket jag tycker ofta verkar generera en större mängd fjantigt pinsamma "pistolfilmer".

Där fungerar det så att eleverna tar in eleverna. Som sökande får man genomgå en rad olika prover där de nuvarande eleverna betygsätter ens prestationer och utifrån detta väljer ut den nya klassen. Klassföreståndaren har lika mycket att säga om vilka som kommer in som eleverna själva. Detta är i mina ögon en bra sak, när film så gott som alltid görs i grupp är det väldigt viktigt att alla elever som kommer in fungerar väl i gruppen.
Dock innebär det också att man för att komma in helst ska "klicka" med de nuvarande eleverna, vilket innebär att ens glöd för filmskapandet och en sociala färdigheter är väldigt viktiga, och såvida man inte besitter någon betydande kunskap inom något område kommer väldigt mycket att ligga där.
Det är som såklart på gott och ont. De flesta årskullar är hyffsat väl fungerande klasser där eleverna tillsammans hjälper varandra i sin utveckling. Dock kan det också slå fel, vilket har hänt, och någon kommer in som egentligen kanske inte borde ha kommit in.

Om du vill ha lite fler tips på vad du ska tänka på när du söker så är det viktigaste för själva proven att du visar att du förstår film och vad det innebär. Du kommer bland annat måsta pitcha en filmidé, och där läggs betydligt mer vikt på att man förstår hur man berättar i bilder än hur bra den faktiska idén är. Pitcha inte ett långfilmsmanus, pitcha en kortfilm. Att man som ung oerfaren människa ska ha så pass bra koll på filmskapande att man faktiskt klarar av att berätta en långfilm på ett bra sätt är oerhört osannolikt. Jag tror knappt någon som försökt sig på det har kommit in.

Var också noga med att det du berättar faktiskt går att berätta i film. Det finns några övergripande regler som man måste förstå för att kunna berätta en historia i bilder. Som snabbt exempel kan man tilll exempel inte skriva "En man sitter på sin sängkant med djup ångest". Hur visar man att han har djup ångest? Det finns inget ansiktsutryck som för alla är tydligt förknippat med djup ångest. Alltså kan man inte skriva så. Är det så att det ska ligga en vocie over som säger att det är en man med djup ångest är det just det man ska skriva. Alltså att en man sitter på en sängkant, och att en voice berättar att han har ångest. Vill man visa det i exempelvis tillbakablickar är det just dessa man ska skriva.
Denna grundläggande förståelse för filmberättande är vad de flesta faller på. De har helt enkelt ingen aning om hur man i praktiken visar den bild de har i sina huvuden.
En annan sak väldigt många inte förstår är hur man uppskattar längden på en film. Förvånandsvärt många kommer och pitchar en idé som de tror ska vara 20-30 minuter, men som i själva verket bara skulle bli 4-6 minuter film.

Oerhört mycket av de man måste kunna för att göra film lär man sig av att bara veta hur ett filmmanus skrivs. Då går det mer eller mindre inte att göra fel. Dels ger ett korrekt skrivet manus en bra bild av längden (i snitt 1 minut per manussida, beroende på mängden rumsbeskrivningar eller dialog). Och dels ger det mindre utrymme för felaktigheter i berättartekniken. Så det är ett starkt tips, lär dig skriva manus! Skit i om historien är bra, lär dig bara hur man gör.

Ang kostnaden minns jag inte exakt hur mycket det rörde sig om. Det är billigt om man till exempel jämför med Kulturama (som för övrigt dessutom enligt mig är en betydligt sämre skola), men det kostar väl ändå en del. Dock räckte CSN med fullt bidrag och lån för mig och de flesta av mina klasskamrater. Vissa klarade sig faktiskt på mindre.

Ang mitt showreel så finns det inget ljud för att jag är lat. Det är ändå inte ljud jag håller på med, så jag orkade inte bry mig om den delen.

Edit: TL/DR, Skolan var för mig de två tveklöst bästa åren av mitt liv. Kommer du in ska du inte tveka, skit i att du får lite studielån, det har alla ändåså.