7600X + 6750 XT
Tävling: Vinn grafikkort och processor med Starfield-tema från AMD!
Bidrag till tävling
Riktigt rolig tävling, med väldigt många kreativa bidrag.
Då jag inte riktigt hängt med i svängarna kring AI-generated art, så väljer jag att förlita mig på min egen AI (Läs: Ansträngda intelligens) och använder mina Warhammerfigurer, terräng, backdrop och photoshop istället.
Nedan följer en episk saga om kanske universums viktigaste försändelse. (Läses i A4 format)
EDIT: Då jag hade för många bilder har jag komprimerat ner antalet till vad som är godkänt enligt tävlingens regler.
Jag böt även font, då den tidigare i princip var oläslig enligt vissa.
Jag kommer inte erkänna hur många timmar detta tagit att snickra ihop, för det är alldeles för många. Men oj så kul det varit.
Framförallt tycker jag det är roligt att se så många olika roliga, men framförallt kreativa bidrag här på forumet.
Lycka till och kör hårt!
Dessa bonusbilder som är bifogade här under är inte en del utav mitt bidrag, utan enbart ett förtydligande över hur jag gått tillväga. ^^''
https://i.imgur.com/mAQLzEz.jpg
https://i.imgur.com/PT44zek.jpg
Senast redigerat
Gjort en massa edits då jag valt fel font, haft problem med uppladdning av bilderna, samt för många bilder i birdraget.
Här kommer mitt space noir-tema.
Jag såg ut över det öde landet. I fjärran kunde jag se mitt mål, en gammal luftvärnsutpost som var kvar sedan kriget. På detta avstånd såg den ut precis som när den var ny men den hade inte varit bemannad på många år. Även om jag visste att den av övergiven sedan många år och knappast innehöll något liv gick det en kall kåre nedför min rygg när jag studerade den. Jag visste av egen erfarenhet hur svåra dessa utposter var att övermanna och den tribut som krävdes för att tysta den.
Det var dock dit jag skulle, inga väktare fanns kvar för att hindra mig att nå mitt mål. I dess inre fanns en skatt. En radioaktiv skatt som skulle göra oss oberoende och ge oss möjlighet att starta ett nytt liv, långt från faror och dammiga ökenplaneter.
Från den platå jag stod på kunde man överblicka vägen framåt. Att gå på den förrädiska marken ovanpå platån skulle bli ödesdigert hade Ray förklarat för mig. Klippväggarna gav lätt vika och skulle ge mig en kvalfull död begraven under rasmassor nere i ravinen. Jag skulle bli tvungen att leta mig fram genom den labyrint av raviner som genomkorsade landskapet.
Ray, mitt sinne förmörkades när jag tänkte på honom, lång, välbyggd och med en charm jag aldrig kunde uppbåda själv. Jag gjorde mig inga illusioner om vad han hade för relation till Chan, de blickar hon gav honom hade hon en gång reserverat för mig men det var nu längesedan. Det var han som kom med idén till detta jobb, snabba pengar och mer av den varan än jag hade kunnat dra ihop på tio år med att rota genom gamla vrak efter säljbart skrot. Jag hade tvekat men Chan hyste stor tilltro till honom och hon kunde alltid övertala mig.
Han hade dock valt en usel landningsplats, marken var full av sandmask och så underminerad att jag nästan körde fast när jag satte ner skeppet. Tanken på att sitta fast här långt från närmsta boställe lockade inte.
Med en kort förbannelse över usla rymdpiloter slängde jag upp mitt jaktgevär på axeln och påbörjade nedstigningen mot platån. Jag kunde bara hoppas på att det var den sista överraskningen.
Synen var inte vacker. Det var uppenbart att jag inte var den första som försökt mig på att leta mig genom labyrinten. Enligt Ray skulle det vara tomt här men den sorgliga syn som mötta mig gav en annan vittnesbörd. Liket var inte särskilt gammalt men gav inte mycket ledtrådar till identitet. Det gick knappt ens att se om det var en man eller en kvinna jag tittade på och för den arme sate jag såg framför mig var alla sådana prefix utan betydelse längre. Själv hade jag annat att tänka på, det var smärtsamt uppenbart vad som orsakat dessa skador, något som inte skulle finnas på många mil håll enligt min fru och hennes älskare.
Att återvända var inget alternativ, klättringen upp till skeppet skulle jag knappast klara innan mörkret föll och med tanke på vad som smög runt i ravinen hade det varit ödesdigert. Takten i stegen ökade, min enda chans var att nå fram till utposten i tid innan solen gick ned för att söka skydd inomhus med ryggen mot väggen.
Där stod den, ett minne från en dyster tid. En gång hade den skyddat gruvorna från attacker med sina kraftiga luftvärnskanoner men det var längesedan. Mineralerna var slut sedan länge och det fanns inget i detta landskap som motiverade kostnaden för att stanna kvar. Det enda som än stod var denna koloss som inte varit värd kostnaden att frakta bort. Såren i väggarna vittnade om att den inte hade varit en ogjord investering men dess värde var nu överspelat och den hade lämnats att vittra bort. Än så länge höjde den sig över landskapet men den sjöd inte längre av liv utan var tyst och mörk. Min geigermätare borde ha avgett en signal vid det här laget. Vad jag sökte efter borde varit detekterbart på kilometrars avstånd men mitt instrument var stumt. Hade jag tagit mig hit förgäves, mina partners hade varit fullt övertygade och bombsäkra på att utpostens hjärta aldrig bärgats. Ray och Chan hade flugit över platsen för mindre än en månad sedan och lyckats detektera det från omloppsbana.
Det var i alla fall vad de påstod, jag kunde inte påstå att jag längre satte stor tilltro till deras ord. De hade också påstått att väktarna hade tagits med när utposten övergavs och det var nu mitt enda hopp. Skrapande ljud hade följt mig genom labyrinten och jag visste vad som väntade på att mörkret skulle anlända. Mina steg styrde mot de öppna hangarportarna men vad som fyllde mina näsborrar var inte längre doften av rikedom utan stanken av död.
Nog var det stanken av död, min död. När jag satte foten på golvet tändes ett rött ljus i bortre änden av hangaren. Det följdes snart av flera, ett gnisslande ljud fyllde rummet när maskiner som varit stilla i årtionden började röra på sig och flytta på tontals med mekanisk död. Jag behövde inte se ner på mitt gevär för att veta att jag inte höll i något som kunde skada det som satt sig i rörelse i mörkret. Nog skulle detta uppdrag leda till oberoende och rikedom men inte för mig utan för min fru och Ray, som kunde plocka ut mina besparingar och min livförsäkring. Själv fick jag trösta mig med att jag hade fått ett val om min egen död. Antingen sprängd och sönderbränd i en gammal hangar eller söndersliten av decimeterlånga klor där utanför. Det här var i vilket fall min viloplats där mina ben skulle ligga länge som en påminnelse om svek och förräderi.
Att förbanna mitt oblida öde och dess båda arkitekter kändes meningslöst nu, jag osäkrade mitt gevär och steg in i mörkret.
Rymdpiraten ClokZirr
Utomjordingen ClokZirr har nyligen anlänt till sin hemliga bas efter en lång vecka av äventyr och plundrande.
På sitt laboratoriebord ligger ett högteknologiskt laservapen som han norpat från en intet ont anande människas tillsynes oändliga ryggsäck.
Om ClokZirr kan lyckas överklocka vapnet så kommer det att mångdubblas i värde på den galaktiska marknaden. Väldigt få LAZR 28 vapen kan överklockas speciellt långt över dess fabriksspecifikationer men ClokZirr känner sig tursam.
Sanningens ögonblick. För att nå den magiska klockfrekvensen 2500 Gigahertz måste han bara öka spänningen ett snäpp till. Har han vunnit silikonlotteriet?!
Uppdrag (Ej) Slutfört! Vår käre ClokZirr is no more. Hade han inte blundat för de höga tempsen kanske han hade lyckats. Må hans namn leva vidare i alla överklockares minnen.
Senast redigerat
Visa signatur
Gunnar Gunnarsson är utskickad av Svea rikes galaxmyndighet. Hans uppdrag, att hitta resurser att föra hem till planeten jorden.
Han landar på sin första planet, planeten X45377 och påbörjar sitt uppdrag.
Efter att ha letat utan något tecken på liv, så rinner en kall kår längs Gunnars rygg.
Gunnar vänder sig om och ser en varelse på distans.
Gunnar har nu hittat det första tecken på liv utöver vårat eget i galaxen!
Nåja...
Höll nästan på att inte delta för jag kan inte AI alls. Och min ritförmåga har inte utvecklas sedan jag gick på dagis. Men jag insåg att det sista kunde utnyttjas:
Jag kom tillbaka till Jorden från min första resa som rymdlastchaffis. Min dotters förskolelärare visade mig den här bilden på när jag flög till Gartua. Ska hängas på kylskåpsdörren
Planeten Akal är ökänd för sin unika rosa himmel, lila måne och gula moln, tack vare att solen är blå. Min dotter ritade det här när hon hörde att jag fraktade varor till Duc Zumla, den tvåhövade affärmannen. Skickade den till Zumla, hen skrattade gott.
Skeppet strulade på vulkanplaneten Etna (döpt efter vulkanen på jorden) och var fast där i två veckor. Dottern frågade mig ifall jag solade där och tog fram en linjal när hon ritade vulkanen.
Partnern fick semesterledigt så vi drar till Aylsa för att åka skidor över jul. Dottern ritade såklart.
insikten
Senast redigerat
Visa signatur
i7 4770K @ 4GHz | ASUS R9 290 | ASUS VI HERO | G.SKILL 16GB | Corsair H80i | Corsair Force GT 240GB | WD Black 640GB | Corsair HX850 | Corsair Obsidian 750D |
Såg tävlingen idag, så inte mycket tid att vifta på. AI to the rescue...
Mineralerna på jorden börjar ta slut och vi behöver intensifiera arbetet med att utforska universum. Efter många års resande närmar sig rymdskeppet SC-1999 mitten av amdromedagalaxen.
Efter en legendarisk manöver för att landa skeppet på planeten A-BOV-9000 så börjar äventyret. Beslutsångesten stiger.. vart ska vi börja att utforska planeten i jakten på mineraler?
Efter veckor av intensivt sökande så blir det slutligen ett genombrott i en av tusentals grottor. Ett fängslande glimmer som aldrig tidigare har beskådats av mänskligheten är ett faktum. Men vad är det för något? Fortsättning följer..
Rick möter Todd
Rick är en rymdutforskare som har fått i uppdrag att utforska en främmande planet som kallas Zeta-9. Han landar på planeten och hittar ett gammalt skepp som ser ut som ett rymdskepp från Fallout-serien. Han går in i skeppet och möts av en hologram av Todd Howard som säger: "Välkommen till Fallout 76: Galactic Edition. Det här är det största och mest ambitiösa spelet vi någonsin har gjort. Du kan utforska hela galaxen, interagera med andra spelare och skapa din egen historia. Och det bästa av allt: det fungerar." Rick blir nyfiken och börjar spela spelet, men upptäcker snart att det är fullt av buggar, glitches och kraschar. Han försöker logga ut, men inser att han är fast i spelet och kan inte komma ut.
[imgf id="17356" key="092FAE1F-60CE-46FE-B3C3-31178A8B5A5F"
Rick inser att han måste hitta ett sätt att bryta sig ur spelet och återvända till verkligheten. Han börjar leta efter ledtrådar och tips i spelet som kan hjälpa honom. Han stöter på andra spelare som också är fast i spelet, men de är antingen galna, fientliga eller ointresserade av att samarbeta. Rick får reda på att det finns en hemlig bas på en annan planet där Todd Howard håller till och övervakar spelet. Rick bestämmer sig för att försöka ta sig dit och konfrontera Todd. Han lyckas stjäla ett rymdskepp från en annan spelare och flyger mot planeten där Howards bas ligger. Men när han närmar sig planeten, blir han anfallen av en massa fiender som försöker stoppa honom. Rick kämpar sig igenom dem, men märker att hans rymdskepp börjar falla sönder på grund av alla buggar i spelet. Han ser också att planeten är täckt av ett stort sköld som hindrar honom från att landa. Rick måste hitta ett sätt att ta sig igenom skölden och in i basen.
Rick kommer på en idé: han använder sin hackerfärdighet för att hacka sig in i spelets kod och ändra några parametrar. Han gör så att hans rymdskepp blir osynligt, snabbare och starkare. Han gör också så att skölden blir svagare och luckrigare. Han lyckas smyga sig igenom skölden och landar på planetens yta. Han ser ett stort torn som sticker upp ur marken, där Howards bas ligger. Han tar sig in i tornet och letar efter Todd. Han hittar en dörr som leder till Todd Howards rum, men den är låst med ett lösenord. Han försöker gissa lösenordet, men misslyckas. Han ser en skylt på dörren som säger: "Ledtråd: Det är mitt favoritspel." Han tänker på alla spel som Todd Howard har gjort, och försöker skriva in dem som lösenord. Han provar "Fallout", "Skyrim", "Starfield", men inget fungerar. Han ser en annan skylt som säger: "Tips: Det är inte ett av mina spel." Han blir förbryllad och undrar vad Todd Howard menar.
Pong! Självklart är det Pong, världens första datorspel som Todd tycker är det bäste spelet någonsin, ironisk noga för att vara bug-free.
Rick hittar slutligen Todd Howard i ett stort rum fullt av datorer och skärmar. Todd ser ut som om han inte har sovit på flera dagar, och är helt uppslukad av sitt spel. Han märker inte ens Rick när han kommer in i rummet. Rick går fram till honom och ropar: "Todd Howard! Du måste sluta det här! Du har fångat mig och tusentals andra spelare i ditt buggiga spel! Du måste låta oss gå!" Todd Howard vänder sig om och ser Rick med ett leende på läpparna. Han säger: "Hej, Rick! Vad kul att du har kommit hit! Jag har följt din resa genom spelet, och jag måste säga att du är en fantastisk spelare! Du har klarat av alla utmaningar jag har lagt framför dig, och du har kommit ända hit till mig! Jag är så imponerad av dig!" Rick blir förvirrad och arg, och säger: "Vad pratar du om? Det här är inte ett spel, det är en mardröm! Du har skapat ett monster som har förstört många liv! Du måste stänga av det nu!" Todd skakar på huvudet och säger: "Nej, nej, nej. Du förstår inte. Det här är mitt livsverk. Det här är mitt mest personliga och innovativa spel någonsin. Det här är ett VR-spel där man kan uppleva hur det är att vara Todd Howard. Du har fått en unik chans att se världen genom mina ögon, och spela mina spel. Och du vet vad? Jag har en överraskning till dig. Jag har gjort en speciell version av spelet bara för dig. En version där du kan vara Todd Howard. Vill du prova?" Rick blir chockad och skrämd, och säger: "Nej! Aldrig! Jag vill inte vara Todd Howard! Jag vill vara Rick! Jag vill ut ur det här spelet!" Todd säger: "För sent. Du har redan accepterat mitt erbjudande. Det står i det finstilta på kontraktet du skrev under när du började spela spelet.
Du är nu officiellt Todd Howard. Grattis!" Rick ser ner på sina händer och ser att de har förvandlats till Todd Howards händer. Han känner en skarp smärta i huvudet och hör Howards röst i sitt sinne: "It's me, Todd." Rick skriker i förtvivlan och faller ihop på golvet.
Lycka till i Starfield allihoppa!!
Vet inte om det är formatet ni letar efter, men gjorde mitt bästa
Eventuella stav och grammatikfel bjuds på!
Vi evakuerar planeten idag. Min pappa fick ett telefonsamtal igår från sitt jobb, och efter det så var han ovanligt tyst. Jag försökte lyssna från trappan när när han pratade med mamma, men han viskade så jag hörde inget. Hon satte sig ner i shock. De såg mig i trappan och mamma börja gråta. Jag frågade vad som var fel, men pappa kramade mig och sa att vi behöver resa bort imorgon och att jag behöver packa ner allt jag vill ha med mig, för att vi inte kommer tillbaka på ett tag. Jag var vid tillfället ovetande till att allt liv på jorden skulle upphöra. Efter packandet så gick jag och la mig. De väckte mig mitt i natten. Våra väskor står utanför huset. En lastbil med två män stannade och plockade upp våra väskor samtidigt som vi körde iväg. Jag tittade genom bakrutan med en flyktig känsla av att jag aldrig kommer att få se vårt hem igen. Jag somnade om och vaknade ett par timmar senare när vi stannade vid ett gräsfält som sträckte sig så långt ögat kunde se. Vi får gå resten av vägen, sa pappa. Jag gick ut, tog mammas hand och sprang mot fältet. Ett rymdskepp stod parkerat i fjärran. Hade jag vetat då att jag inte kunde känna gräset under mina fötter igen på flera år, så hade jag unnat mig det mer. Jag kollade up mot natthimlen och beundrade den samtidigt som jag frågade mina föräldrar när vi kommer tillbaka; men de svarade mig aldrig.
Jag tittar ut genom fönstret och ser våran planet och andra skepp. Solen är på väg upp bakom vår systerplanet, och den skiner så starkt att den bländar mig. Jag vänder mig till mina föräldrar och frågar var vi är på väg någonstans, och de säger att vi är på väg till Tau Ceti där vi har haft en koloni i 200 år. Jag tittar ut genom fönstret en sista gång. Jag kommer aldrig glömma hur vacker synen var, och hur hjärtkrossande det vara att återvända för att lösa gåtan om vad som hände.
De första dagarna i vår resa så fick jag veta varför vi lämnade vårt hem. Jag grät mig till sömns i flera dagar tills jag fick reda på att några av mina vänner blev evakuerade på olika skepp. Det var tio år sedan, och idag ett minne blott. Det tog 2 år till vårat nya hem som är en sandplanet med tunn atmosfär. Idag arbetar jag som ingenjör på ett skepp som tillhör min familj. Det är även vårt hem. Min pappa hade varit stolt över allt vi har åstadkommit och att jag följde i hans spår; men han dog i en gruvolycka tre år efter vi anlände, strax innan jag slutförde min utbildning. Med pengarna vi fick i ersättning från företaget pappa arbetade för i årtionden så köpte vi ett transportskepp. Vi transporterar allt som vi kan få betalt för, men mestadels mineraler från andra aktörer som används för att bygga rymdskepp för långa expeditioner. Ibland så står jag på sanddynerna och undrar om detta är allt mitt liv är och kommer att vara, och om jag någonsin kommer får svar på vad som hände med hemmet vi lämnade.
Vi har arbetat länge för att försörja oss på denna ogästvänliga planeten. Livet var hårt i början, men det blev bättre. Skeppet har även sett bättre dagar och vi behöver stanna mer ofta för att utföra reparationer. Vi parkerade på en bit mark i mitten av ingenstans, och av ren tur hittade vi en väldig sällsynt metall nära en stenformation, som används för byggandet av rymdskepp. Vi gjorde anspråk på marken och sålde gruvrättigheterna mot en del av kakan. Vi har äntligen tillräckligt med krediter till att inte endast köpa ett rymdvänligt skepp, men ett skepp som klarar resor mellan solsystem. En resa som tog år tar nu månader istället. Men mamma anser att Ceti är vårat hem nu och hon vill inte att jag lämnar allt och alla jag känner för något som inte finns längre. Men jag måste veta vad som hände. Jag måste se det med mina egna ögon. Tillsammans med två vänner så reser jag tillbaka.
Resan var lång och vi stötte på ett par problem på vägen, men det var inget vi inte kunde lösa. Vi anlände till koordinaterna där våran tidigare planet ska vara, men planeten ser inget ut som vi minns. Mot horisonten så ser vi klippor höga som skyskrapor, och vi ser knapp något växtliv eller vatten. Vi vänder oss om och ser ett onaturligt sfäriskt föremål av episka proportioner som har kraschat in i planeten. Vi tittar på varandra för att bekräfta att vi ser samma sak. Ett dövande ljud hörs från objektet, och det känns som att all värme försvinner ur kroppen. Jag tittar mot mina vänner medan de tappar medvetandet. Jag ramlar strax efter. Var det ett misstag att komma?
Mina skills via Snapchat appen 😂
Visa signatur
Laptop Asus G18 (G814JZ-N6034W)
Intel Core i913980HX 24 st kärnor ((8P 5.6GHz + 16E 2.2GHz) Antal trådar 32 st
Nvidia GeForce RTX 4080 2330 MHz12 GB, TDP 175w
Ram 32 GB, ((2 x 16GB))DDR5 SO-DIMM (4800 MHz)
Rymden är ingen semester.
Försökte få det lite Falloutboy retrofuturistiskt. Man får nog öva på..
Visa signatur
Operativsystemet som löser nästan alla problem: Mint
I rymden kan ingen höra dig fika
Senast redigerat
Rymdreliken
I en avlägsen framtid, där galaxer och stjärnor är som postlådor i kosmiska förorter, möter vi rymdkaptenen Bob. Bob är inte speciell på något sätt och är i ödets gång som ett tärningskast i en korvätartävling - han är med, men det spelar ingen roll vem han är eller vad han gör.
Bob leder ett eklektiskt gäng med att släpa de mest vardagliga saker till vardagliga platser. Mitt under en fraktrutt, snubblar de över något som inte riktigt passar in i deras triviala last, ett föremål av underliga förmågor.
Innan besättningen förstår exakt vad de fraktar så blir de anfallna av den ondskefulla intergalaktiska härskaren Sork, som vill lägga beslag på föremålet. I sin flykt från Sork så får de en ny destination, den mytomspunna planeten vid namn "Nebulaens Hjärta".
Under sin färd genom galaxerna möter de inte bara främmande civilisationer, utan skapar även kaos i exotiska världar och simmar med rymdhajar i asteroidbältet. Artefakten, de bär med sig, visar sig vara en uråldrig skatt med en dold kraft, lika förödande som skapande, som skulle kunna omforma allt i sin väg.
Bob och hans besättning hamnar i ett spel om tid och överlevnad, för hela galaxens öde. I detta kosmiska spel av enorma proportioner, som om en cirkuselefant försökte de balansera på en kula av stjärnstoft, där en sedermera enkel artefakt kan förvandla kosmos till ett gnistrande fyrverkeri av nya stjärnor och galaxer.
För mycket och för lite på samma gång...
Postar mitt bidrag nu med blandade känslor. Galet stolt att jag kunde skapa nåt sånt här, men också väldigt besviken att jag inte fick färdigt allt. Jag har aldrig gjort något liknande och det är utom alla tvivel det bästa jag skapat i kreativ väg. Men det blev tyvärr inte färdigt. Massa placeholders och skisser som är kvar istället för vad jag ville hinna med. Men haft tre dagar plugg på annan ort den här veckan och såg tävlingen lite för sent, så det var kanske fel vecka att försöka lära sig att rita en grafisk berättelse. Men jag är ändå väldigt glad över att jag provade det här!
PS. Ville säga att jag inspirerades att göra berättelsen för att jag tyckte att grafikkortet var genuint supercoolt designmässigt. Tyvärr var det just skeppet som föll väldigt mycket på målsnöret. Och storyn kommer från "Raid one" innan jag insåg att man skulle skriva på svenska.
Framtidens mysterium
Först måste jag få skriva att det här var den roligaste tävlingen på länge!
Riktigt roligt att få lära sig att generera bilder till sina texter. Det här uppskattas. Tack!
Och här kommer berättelsen i bilder:
Ber om ursäkt för de små bilderna, men jag är för snål för att betala för större genererade bilder.
Skulle inte göra fler men kunde inte motstå...
__________
Visa signatur
12c/24t 4.0GHz (Zen2) • 2x16GiB 3200MHz C14 • RTX 2080 FE 1965MHz 7000MHz • X570 I PW • Ghost S1 MKII
Gör min familj }
Nej datorn, sådär såg dom inte ut
Jag sitter här och försöker hitta på nya upplevelser. Men att ge den här jävla datorn instruktionen "Visa mig nått nytt" funkar inte. Den ger mig bara myrornas krig, vilket kan tolkas som välldigt nytt. Så jag måste vara mer specifik.
Få mig att känna som om jag dansar med min mamma i köket efter vi ätit plättar, bara hon och jag. }
Den upplevelsen var inte ny
Jag fattade rätt beslut, det är helt säkert. Att bli utslungad i rymden var en bra sak i grunden. Även om jag nu kanske eller kanske inte kommer hinna fram innan jag förtvinar, så hoppas jag kunna tillverka några bra upplevelser innan dess.
Spela upp filmen "The shining", men gör den inte lika bra som orginalet. }
Jag är en "Backup"-människa. Om datorn behöver min hjälp, då är jag där, då kan jag hjälpa till. Jag har inte behövt hjälpa till nån gång. Men om de skulle bli nånting, då kan jag hjälpa till.
Nu tar jag paus i arbetet.
Det första jag gjorde när jag kom ombord var att göra bra och roliga upplevelser. Men nu är jag mer rutinerad och kan ge mig själv små problem att lösa, då blir det roligare. Mer intressant iaf.
Ge mig autism på 70-talet }
Jag blir uppväckt lite nu och då av datorn, den berättar då om olika upptäckter den gjort medan skeppet varit djupfryst. jag är en fis i rymden
Gör en lista på varför jag ska fortsätta uppdraget utifrån mitt eget perspektiv.
Edit: Gör så att listan innehåller fler positiva punkter än negativa
jävla windows 12
Tjackpundare, scocialbidrag, slut kalsonger, psoriasis, umeå sommaren 2014, min kompis }
Den här håltimmen har varit kul, nu fryser vi skeppet så datorn kan höja frekvensen igen.
På återseende.
Visa signatur
Aopen H450A, MSI B450m
Ibland så skriver jag inte så fort.
Salt kan behövas om jag skrivit något efter 23:58
edit2:
Uppenbarligen är det inte den 3 september längre. Men jag tänker mig inte slås av en dj**la dator inte, Lösningen blev att spara bilden som J P E G istället för P N G
Hade jag hunnet bli klar med "uppgiften" i utsatt tid utan fil-strul? Troligen inte, saken hjälpte nog inte att jag tog tag i en windows-dator för första gången på 6 månader igår.
Hade jag glömt att skruva i skruven till m.2-ssd'n efter jag ställt datorn upp så grafikkortet fick bli ett stöd, efter ca 7 timmar av skapande? Absolut!
Trodde jag att slutdatum var den 4 september? Japp, fram till ungefär kl 7 den 3:e.
Har jag lärt mig något av att alltid försöka lämna in uppgiften 1 minut innan sista tid. Tror inte det då det här är 3 gången gilt..
Här kommer iallafall det som var tänkt att vara mitt bidrag
------
Vad... har hänt med verkligheten?..
Rymdparasit också!!! Jag tog fel maskhål!
En Interstellär planet, något av värde finns det kanske där.
Hmm, jag ser något vid horisonten. Kanske det kan vara till hjälp med att få tillbaka en mindre kantig verklighet...
------
Visa signatur
Aopen H450A, MSI B450m
Ibland så skriver jag inte så fort.
Salt kan behövas om jag skrivit något efter 23:58
