OLED är en panelteknik. Hur man i praktiken omvandlar elektriska signaler till ljus. 24p-problematiken är något annat och handlar inte om direkt själva panelen. Mer om produkten och välgjord den är. Det är flera aspekter runt detta och dessa blandas hela tiden ihop till samma virriga sörja som blir i stil med missuppfattnignar likt "OLED har problem med 24p" och liknande...
(1) Repetitioner: 24p (eller videovarianter likt 1000/1001*24) behöver en panel som kan uppdatera med en jämn multipel av 24. Så 48, 72, 96, 120 eller 144 Hz. Repitioner om 2, 3, 4, 5 eller 6 gånger har i sig själv ingen betydelse, bara det går jämnt upp.
Däremot kan en viss panel eller panelteknik fungera optimalt i en högre frekvens. 48 Hz på LCD:er tenderar till exempel att bli släpigare och 120 Hz tenderar att bli mindre släpigt. Fast det är inte så att mängden repetitioner i sig har någon magisk inverkan i sig självt på återgivningen. Bilden är fortfarande 24 bilder i sekunden. Repetitionerna är bara teknisk excercis.
Det klassiska problemet där handlar om att panelen är låst i frekvens till 60 Hz. Eftersom 24 inte går jämnt upp med 60 repeteras varannan bildruta 3 ggr och varannan 2 ggr vilket leder till en distinkt hackighet kallad "judder" eller "3:2 judder"
De allra flesta OLED typiskt LG:s, Philips, Sonys och Samsungs OLED (Panasonic har några undantag) moderna TV hanterar 24p exakt som de ska. 24 judderfri bilder i sekunden återgivet med en jämn multipel och inte låst till 60 Hz.
(2) Låg responstid. Fördelen som (kanske) är en (upplevd) nackdel. Skillnaden som ofta benämns för OLED är att den låga responstiden – avsaknaden av eftersläp – på en OLED gör att det blir väldigt distinkta och direkta övergångar mellan bildrutorna. På ett sätt som skiljer sig särskilt från LCD:ers synliga eftersläp och även plasmas temporalt utdragna halvtonsövergångar via pulsbreddmodulering. Dessa tekniker mjukar upp övergången på ett sätt som inte existerar i originalfilmen men som individer kan uppfatta som en normal detalj baserat på den gamla TV:n de använt i 10+ år.
Har man som person vant sig vid släpen på en LCD kan en OLED verka väldigt ryckig på grund av detta. Fast OLED:n egentligen gör allting rätt är man så van med den gamla TV:ns sätt att man har svårt att lära om sig. För mig som växlar mellan alla möjliga bildtekniker är det bara olika karaktärsyttranden på samma problematik. Det är annorlunda, inte "bättre" eller "sämre".
(3) Interpolering: Alla vettiga TV kan idag interpolera och justera hur den interpolerar bildrutor för mer flyt. Interpolering har bättre förutsättningar ju högre panelfrekvens som används, men det är i grunden och botten upp till de algoritmer som används. Interpolering kan maskera både judder och problem med responstider. Men också tillföra något till bilden som inte fanns där från början.
(4) Dumma filmskapare som kör 24 bilder i sekunden. Yada-yada bla-blah. Blir alltid en småtölpig sidodiskussion om att hundra år av Hollywood och filmskapande har gjort fel. Hitchcock var dum i huvudet för att han inte filmade med tanke på dagens TV med 120 Hz-paneler.
Poängen är att återge bilden som den är skapad. Vill någon filma i 120 FPS är det underbart och förnyar berättandet och filmtekniken. Jag är med på alla cylindrar. Då ska den filmen återges i 120 FPS och inget annat. Om en film är 24 fps eller likt mycket anime 8 FPS är grundförutsättningen fortfarande att hålla dess ursprungliga frekvens. Resten handlar om (5):
(5) Personlig smak: Alla stör sig olika på de här detaljerna, men framhäver förstås just sitt egna perspektiv som det allena rådande. Idag har man så många möjligheter att både välja teknik och applicera denna teknik, likt interpolering, efter eget tycke och smak. Så gör det.
