Fast det vore inte mycket nytta med alla kablar om inte datapaketen kunde hitta fram till sin destination. Alla slutpunkter och knutpunkter på Internet har en unik adress, kallad IP-adress. Systemet med IP-adresser skapades 1981 och innefattade lite drygt 4 miljarder unika adresser. Detta system, som är en del av IP-protokollet, som uppfanns av Vint Cerf och Bob Kahn redan 1974, kallas för IP version fyra (IPv4) efter att experimentversionerna 0–3 förkastats.
De där stackars 4 miljarderna adresser har varit på upphällningen länge. Vi är numera tvungna att snåla och ta tillbaka oanvända adresser eller ta till olika konstmetoder, som att skapa egna privata adressrymder med Network Adress Translation (NAT) och sedan koda om NAT-adresserna till verkliga IP-adresser när datapaketet träder ut på Internet.
För att slutligen råda bot på allt konstifikt trolleri infördes IPv6 år 1995 som klarar hela 3,4 x 1038 adresser, nog för att sätta en IP-adress på varenda kvadratcentimeter av jordytan – vilket bör räcka ett tag. Tyvärr kräver IPv6 att gammal nätverksutrustning skrotas eller uppgraderas. Införandet av IPv6 är fortfarande ett utopiskt mål för många institutioner och myndigheter. Windows klarar det, men få webbplatser använder det. Det är mycket snack och lite verkstad.
IP-adressen är emellertid av lite värde för en vanlig människa. När en webbläsare ska nå en webbplats vill routrarna ha webbadressen, exempelvis 172.31.255.255. Adressen är någonting gemene man inte kommer ihåg, utan istället skriver vi in saker som www.sweclockers.com. Denna information är helt värdelös för kopplingsmaskinvaran på Internet. Därför finns det översättarservrar dit webbläsaren går och ber om en översättning. Servarna kallas för DNS:er (Domain Name Service). För att sprida lasten jämt över landet och för att få redundans, finns DNS:er spridda över hela nätet som löser upp förfrågningar om svenska webbadresser – se bilden ovan.
DNS-servrarna är uppbyggda i en hierarki: Det finns idag 13 stycken DNS-servrar spridda över världen som är root-servrar och känner till alla toppdomäner (till exempel .se, .com eller .net) och var DNS-servrarna finns för varje toppdomän. För varje toppdomän finns sedan ett antal DNS-servrar som känner till just den toppdomänen. Svenska .se har nio stycken DNS-servrar.
Varje sådan server känner till vilka domäner som finns inom respektive toppdomän. Går man sedan vidare nedåt har exempelvis sweclockers.com fyra stycken DNS-servrar, som känner till alla detaljer om SweClockers. Beroende på hur trafiken går placeras de olika DNS-servrarna på olika ställen i världen. Det finns till exempel DNS-servrar för .com och .net placerade i Sverige.
1. När du skriver en adress i URL-fältet och trycker Enter, går webbläsaren ut och frågar närmaste DNS om den sanna adressen. Det är då statusfältet säger "Letar efter sweclockers.com...". Om den närmaste DNS:en inte känner till den efterfrågade adressen kommer den i sin tur att fråga en överordnad DNS enligt en särskild metod tills den får ett svar.
2. När webbläsaren fått den sanna IP-adressen går den ut och ber om första filen från servern sweclockers.com (index.htm om inget annat sägs) och får den. Det är då statusfältet säger "Hämtar data från qedata.se".
3. När första filen inklusive alla bildreferenser, vars URL:er står i index.htm hämtats (exempel: http://www.sweclockers.com/images/logo.png) lösts upp så samma sätt som tidigare, är sidan klar. Webbläsaren stannar och gör inget mer.
När du klickar på en länk görs samma process om igen, tills den nya sidan har hämtats hel och hållen. Skulle du ange en adress som inte finns, svarar webbläsaren "Servern hittades inte". Skulle länken peka till en fil som inte finns, till exempel om namnet är felstavat eller innehåller otillåtna specialtecken, svarar webbservern med den berömda felkoden 404, som betyder att filen inte finns på servern.
