Besvikelsen när ett spel inte lever upp till förväntningarna är inget man skojar bort.
Man kan ha gått och trånat i flera år, byggt upp förväntningar och dreglat till trailers och vidlyftiga löften om spel så bra att de kommer omdefiniera hela mediet. Så man formligen ber butiken att hålla mun och ta ens pengar. Sen är det vilopuls 140 i väntan på spelstart. Man lirar några timmar, tar paus för att sortera intrycken… och landar i ett besviket "Det här är ju inte alls vad jag hoppades".
Tomas Helenius är redaktör på FZ och har en lång historik med sidan då han skrivit om spel för vår systersajt sedan 1996. Utöver att skriva ord av olika slag gillar Tomas simulatorer, mat och musik.
Spela Fallout 76 första gången"-känslan.
Vi har alla varit där: örfilats av oinfriade förväntningar. Anthem, Cyberpunk 2077, Redfall, Battlefield 2042, Fallout 76 och No Man's Sky. Känt bitterheten komma krypande i sällskap med tankar som att det var bättre förr. En tid då spelen minsann gjordes av sanna entusiaster, drivna av altruism och utan minsta tanke på att sko sig själva på vår eviga längtan efter fenomenala spel. En tid färgad av den passionerade spelskaparen.
Det räcker att säga "Peter Molyneux" för att slå hål på den myten.
Okej, få ser väl på saken så svartvitt. Men snacket tenderar ganska ofta att dra åt det hållet i besvikelsens eftersvall, inte minst när AAA-spel inte är så bra som hypen fått oss att hoppas.
"Det räcker att säga 'Peter Molyneux'"
Möjligen tar kalla vinstkalkyler mer plats i dagens spelindustri än gårdagens, men allt var verkligen inte guld och gröna skogar då heller. Cynisk massproduktion och usla spel var lika vanligt då som nu. Jag minns till exempel den slafsiga Out Run-portningen till Commodore 64 (eller om det var till Amiga?) som jag köpte för dyra pengar efter att ha golvats av arkadversionen på Gröna Lund.
Ett annat trauma var Math Grand Prix, en mattelektion förklädd till häftigt racingspel som jag fick i julklapp. (Tack, mamma och pappa. Tack som fan…) Och Pac-Man till Atari 2600 – det var inte ens nära originalets storhet. Jag vill minnas att Expertbutiken i Hedemora tog bortåt en femhundring för det. Det var tidigt 80-tal, så det är väl bortåt 2 000 kronor i dag.
Det var på forntiden. Men vägen till nu kantas av liknande besvikelser: Tomb Raider: The Angel of Darkness, Daikatana, Aliens: Colonial Marines, Sim City och Duke Nukem Forever. Med flera, med flera.
Out Run var en monumental besvikelse hemmavid.
Om vi stannar upp här så blir slutsatsen rätt dyster: spelbranschen sög då och den suger nu. Men det är att missa det större perspektivet, och det är att det är en bransch med både bra och dåliga sidor.
Och de bra sidorna ger så mycket att många av oss fortsätter lira livet igenom. Saker som att hitta första genvägen i Super Mario Bros. Höra speakern mullra "Ultra kill!" i Unreal Tournament. Kämpa mot tårarna i Red Dead Redemptions slut. Förundras över hur Baldur's Gate 3 skriver om genren.
Sånt kan vara skönt att luta sig tillbaka mot när bitterheten över ett nytt kasst spel sköljer över dig. Att ett kasst köp inte betyder att de bra spelen är slut.
