Om man tittar tillbaka tio år, vart hamnar man då egentligen? Året kan vi med enkel matematik konstatera är 1997. Går jag själv tillbaka till det året och smygtittar lite i mina gamla noteringar kan jag konstatera att jag gick ut sjunde klass, spenderade för mycket tid vid datorn och för det mesta lyssnade på Rally som då gick i P3 på fredagskvällarna. På många sätt var 1997 ett bra år, i alla fall om man håller sig till datorvärlden. Tittar man på vad det kom ut för spel så finner man flera idag klassiska titlar: Interstate 76, Final Fantasy VII, Age of Empires, Carmageddon, GTA, Quake II, Total Annihilation och en hel rad andra bra spel. Alla spelen hade en sak gemensamt, de behövde snabba datorer för att fungera bra och det är just datorutvecklingen på x86- och pc-sidan som tog ett rejält kliv framåt 1997. Den första stora händelsen var Pentium MMX som kom precis i början av året, men de flesta spelen och programmen på den tiden inte var skrivna för MMX så i de flesta fallen bara den dubblerade förstanivå-cachen som gjorde dem snabbare än sin föregångare.
Det kanske kan vara på sin plats att förklara ett par saker för de som inte varit med ända sedan datorns skapelse vad de flesta egentligen hade för datorer en dag som denna i maj 1997. Hade man en Pentium på drygt 100 megahertz hade man en hyfsat snabb dator som det faktiskt gick att spela alla nyare spel på med någorlunda bra resultat. Var man på den tiden en riktig "gamer" så hade man antagligen köpt sig eller tjatat sig till ett 3dfx Voodoo för att få bra flyt i spelen med 20-30 bilder per sekund och för den tiden bländande snygg grafik. De som hade riktigt snälla föräldrar eller gott om egna pengar, hade troligen hunnit få sin Pentium MMX lagom till påsklovet och spenderat det med att lira Quake mot varandra halva nätterna i en någon kompis garage eller källare där det anordnats lan, eller nätverk som det hette på min tid. Den som varit med på ett lan i mitten av 90-talet minns säkert svarta eller gula koaxialkablar och ett nätverk som ständigt krånglade. Vad det gällde operativsystem så hade de flesta lämnat Dos 6.22 och Windows 3.11 bakom sig till förmån för Windows 95 som faktiskt börjat bli hyfsat användbart vid den tiden. På den här tiden mättes hårddiskstorlekar fortfarande i enstaka gigabyte, minnesstorlekar över 64 megabyte var ovanligt och minnesmängden på grafikkorten mindre än cacheminnet på moderna processorer.
Av detta kan man dra slutsatsen att satt det någon stackare med en Pentium 75, eller än värre, en 486:a, var det en slö dator. Med dagens mått mätt var det ungefär som att ha en Pentium III och försöka köra de senaste spelen på den. Det fanns dock några som hade det ännu sämre och det var de stackarna som fortfarande satt med en 386:a och försökte få Windows 95 att fungera tillfredsställande med 8 megabyte minne. Jag var en av dem.
Det var alltså då den kom, processorn som fyller 10 år idag och som alla, eller nästan alla, ville ha: Intel Pentium II. Jag minns själv diskussionerna på rasterna i skolan om vad man ville köpa för dator, det fanns inget alternativ till Pentium II då trots att man knappt visste vad det var, men det lät häftigt och den var jättesnabb. Själv köpte jag aldrig någon Pentium II utan hoppade på AMD-spåret när deras K6-2 var tillräckligt billiga för att sommarjobbslönen skulle räcka till en ny dator. Detta har dock inte hindrat mig från att samla på mig en handfull Pentium II-processorer från 233 megahertz och uppåt i form av gåvor och hittegods.
Om vi nu bortser från vill-ha-känslan och tittar mer tekniskt på vad det var för underverk som Intel släppte den sjunde maj 1997 är det i princip en Pentium Pro med MMX. Det finns en hel del andra skillnader, bland annat förbättrad prestanda i 16-bitarsprogram. Det kanske låter konstigt att man 1997 gjorde om en processor för att förbättra dess prestanda i 16-bitarsprogram eftersom man då haft 32-bitarsprocessorer i över tio år. Dock var fortfarande stora delar av programmen helt eller delvis 16-bitars och det dröjde ända tills Windows 9x/ME blev ersatt av Windows XP innan de sista resterna av 16-bitarskod försvann från Microsofts konsumentoperativsystem.
Nästa stora skillnad var cacheminnet. För det första dubblerades förstanivåcachen till 32 kilobyte på samma sätt som man hade gjort på Pentium MMX. Pentium Pro hade andranivåcache som gick i samma klockfrekvens som processorn, dock var den inte integrerad i kärnan utan den satt som en separat krets bredvid. Med dåtidens tillverkningsteknik var detta inte någon särskilt billig lösning. Förvisso var priset egentligen inget bekymmer då Pentium Pro var riktad till den professionella marknaden som gärna betalade för prestandan. Ytterligare ett problem var klockfrekvensen och värmeutvecklingen vilket gjorde att Pentium Pro aldrig kom över 200 megahertz officiellt.
Problemet med andranivåcachen löstes genom att sätta processorn på ett eget kretskort och sätta cacheminnet precis utanför. På så vis slapp man problemet med att baka in både processorkärnan och cacheminnet i samma kapsel vilket gjorde tillverkningen enklare. Man sänkte dessutom klockfrekvensen på andranivåvcachen till hälften av processorhastigheten. Storleken blev 512 kilobyte vilket var dubbelt så mycket som de Pentium Pro som gick att köpa för mindre än en månadslön hade. Jämfört med Pentium och Pentium MMX var detta en enorm förbättring. Cacheminnet fick en egen buss med ganska väl tilltagen bandbredd istället för att behöva samsas med all trafik på den gemensamma bussen till nordbryggan.
Genom att sätta processorn på ett separat kretskort fick man dessutom också en näst intill idiotsäker förpackning av processorn med en stor kylfläns på ena sidan och ett heltäckande plastskal över resten. Längsmed ena långsidan satte man en kontakt, precis som på vilket instickskort som helst, och på moderkortet satt motsvarande kontakt. Monteringen kan bara beskrivas som busenkel, tryck ner processorn i botten. Gjorde man rätt belönades man med ett eller två distinkta "pling" när låsmekanismen spärrade den.
Allt detta sammantaget gjorde att Pentium II blev en bättre processor jämfört med sina föregångare, man kombinerade det bästa av två världar och fick en riktigt snabb processor som passade både vanliga konsumenter och en del av den professionella marknaden. Pentium Pro fick leva kvar en tid för servrar och datorsystem med fler än två processorer innan den slutligen ersattes av Xeon. Till en början klarade cacheminneshanteringen på Pentium II bara av 512 megabyte minne men på andra generationen (Deschutes) klarade de av upp till 4 gigabyte minne. I praktiken hade detta ingen betydelse för vanliga konsumenter, minnesmängder över 256 megabyte var på den tiden väldigt ovanligt.
Även Pentium MMX överlevde en tid till eftersom prisgapet upp till Pentium II var tämligen stort. Det var inte förrän Celeron kom till världen som Pentium MMX blev historia.
Celeron blev såpass omtyckt i överklockningskretsar att det vore fel att inte nämna dem alls. April 1998 kom den första modellen på 266 megahertz och för att vara ärlig var den en katastrof eftersom den helt saknade andranivåcache. Prestandan sjönk rejält på grund av detta och det var inte förrens i augusti samma år som Celeron 300A kom och vann överklockarnas hjärtan. Man hade nu lyckats baka in andranivåcachen på 128 kilobyte i cpu-kärnan vilket gav riktigt hyggliga prestanda, även om man jämförde med en Pentium II på samma klockfrekvens. Vad som var än bättre var överklockningspotentialen. På rätt moderkort, vilket på den tiden var ett 440BX, gärna ett Abit BX6, klockades de lätt till 450 megahertz. Prestandan var inte riktigt i klass med en Pentium II 450 men det saknades inte mycket. En Celeron 300A kostade dock bara en fjärdedel. Även senare Celeron gick bra att överklocka, 50 procents överklockning var mer eller mindre standard på många av dem.
Det var dock inte bara processorerna som förändrades under denna tid. Atx-standarden slog igenom ihop med Pentium II. Även om den hade funnits en tid var det först då som den verkligen blev standard. Det tillverkades väldigt få Slot 1-moderkort i at-format, eller baby-at, som var vanligast då för sockel 7-baserade moderkort. I samband med att Intels kretsuppsättning 440LX kom så blev usb, sdram och agp standard och nästintill synonymt med Pentium II. De tidigaste moderkorten till Pentium II använde sig av kretsuppsättningen 440FX vilken från början var gjord för Pentium Pro som saknade stöd för såväl sdram som agp-buss.
Mycket av det som hände under Pentium II-eran kan man se spår av idag. Agp-bussen har visserligen ersatts av pci-express och sdram-minnena är nu ersatta med andra generationens ddr sdram. Formfaktorn är densamma, den gamla pci-bussen lever fortfarande kvar och usb-portarna har trimmats en aning jämfört med hastigheten för tio år sedan. Pentium II överlevde om än i omarbetad form väldigt länge, först som Pentium III och senare som Pentium M. Till och med nyaste Core 2 Duo-processorerna har vissa arv kvar från Pentium II även om de har börjat bli otydligare nu.
Hur var det då med processorns prestanda? Eftersom det inte var lätt att hitta några prestandatester kan väl inget vara bättre än att spendera en kväll omgiven av gammal hårdvara? I brist på tidstypiska testprogram fick det bli tre tester som de flesta här lär känna igen, Quake 2, komprimering i Winrar och mp3-komprimering i Lame.
Jag kan inte påstå att jag har lyckats med någon fullständigt vetenskaplig eller rättvis jämförelse men den är tillräcklig för att påvisa prestandaskillnaden. Deltagande i testet är följande:
Pentium MMX överklockad till 233 megahertz (3,5x66)
Pentium II 233 megahertz (3,5x66)
Pentium II 266 megahertz (4x66)
Pentium II 450 megahertz (4,5x100)
AMD Athlon X2 4400+ (11x200)
Eftersom det rör sig om tämligen skiljda processorgenerationer är de inte testade under exakt samma förhållanden. Prestandaskillnaderna är ändå tydliga vilket är meningen med hela testet.
Quake II kördes med mjukvarurenderad grafik i 640x480. Skillnaden mellan Pentium II och Pentium MMX är helt klart påtaglig. Observera att diagrammet är klippt för att skillnaden mellan Pentium MMX och Pentium II ska bli tydligare.
Nästa gren i trekampen blev att komprimera ovan nämnda spel med Winrar. Här syns mycket tydligt att Pentium II är snabbare än sin föregångare.
Även i mp3-komprimering blir det en klar seger för Pentium II-processorn. Jämfört med dagens processorer är det förstås långsamt, men nästan en halvering av tiden vid samma klockfrekvens är en stor prestandaförbättring.
Vad kan man då dra för slutsats av allt detta? Min personliga slutsats är att Intel gjorde helt rätt när de förvandlade Pentium Pro till Pentium II och därmed fick en riktigt snabb processor som även vanliga konsumenter skulle kunna få råd med. Vem vet vad som hade hänt om de tvingat upp Pentium MMX ett hundratal megahertz högre?
I vilket fall som helst, tänk på era gamla Pentium II idag, gör ett besök i garderoben, förrådet, på vinden, i källaren eller var ni nu har gömt dem och klappa om dem eller tänd ett ljus för de som har fått fara till skroten. Det är inte varje dag en framgångsrik processorserie fyller tio år, men idag är det Pentium II vi firar.
Detta var mitt sätt att hylla vad som jag anser är den största händelsen bland Intels processorer under min tid som datorintresserad. Processorn på bilden nedan, en Pentium II 350 avklädd in på kretskortet, hänger nu på väggen bredvid en annan processor som betytt mycket för pc-datorernas utveckling, 386:an. Den historian drar får dock vänta, kanske tills den fyller 25 om några år.
