Gymnasieval Natur vs Teknik

1) Tveksamt.
2) Viktigt? Nej. Marginell fördel att ha programmerat tidigare måhända, men inget man inte kan klara sig utan eller något man inte kan skaffa sig erfarenhet av på egen hand.

I sedvanlig ordning rekommenderar jag att du tittar runt på högskoleutbildningar du kan tänka dig att gå. Därefter kollar du a) vilka kurser som är ett behörighetskrav, och b) vilka kurser som ger meritpoäng för aktuell utbildning. Därefter börjar du kolla på gymnasielinjer och väljer utifrån de två ovan. Sannolikt kommer du, om du kollar tillräckligt många utbildningar, att komma fram till att oavsett vilken utbildning det blir i slutänden så är Natur alltid en vinnare. Måhända att du får en del tråkiga ämnen med på köpet som du inte kommer att behöva, men se det som en förberedelse inför högskolestudierna. Det är tyvärr inte alltid så att alla kurser är särskilt roliga eller givande, men i slutänden behövs de för en examen.

Meritpoäng [antagning.se]:

Kombinatoriken är nog inget att oroa sig över. Om man inte väljer specialkurser så är hela sannolikhet- och statistikdelen av den matematik som lärs ut på Chalmers rätt snäll enligt mig — det brukar åtminstone inte vara någon klassisk bromskloss för studenter.

Det kommer vara repetition och grundlig "omlärning" av egentligen alla områden du redan läst inom matematiken, ända från vad "plus och minus" är, gränsvärden, derivator, integraler, trigonometri, etc., men den stora skillnaden som studenter brukar kunna fastna på är ett större fokus på bevisföringen bakom allt detta.

Som exempel: vad gäller integraler så "räcker det inte" att bara kunna hitta primitiver till alla elementära funktioner och sedan sätta in en bestämd integrals ändpunkter — man ska ha full koll på varför sådan integrering fungerar i de fall det gör det, samt när och varför det kan uppstå komplikationer. Om någon säger: "Visa integralkalkylens medelvärdessats" så ska en student kunna skriva ned alla förutsättningar, samt kunna skriva upp en logisk följd som leder till slutsatsen, samt även kunna visa de hjälpsatser som användes (som du ser på Wikipedia-länken så skulle det i detta fall exempelvis vara satsen om mellanliggande värden, som i sin tur kan bero på ytterligare satser, etc.).

Jag säger inte att du ska börja plugga på dessa satser redan nu, utan jag försöker bara formulera vad som brukar komma som en överraskning för studenter. Jag hade själv svårt att förstå vad skillnaden skulle vara på gymnasie- och högskolematte innan jag började (större tal? Jobbigare derivator?) och jag tror att jag hade haft nytta av en klarare bild.

Ovanstående är en väldigt stor skillnad gentemot åtminstone när jag gick på gymnasiet. De enda "bevisen" någon krävde på den tiden var väl att kunna härleda pq-formeln (knappt ens det) och kanske kunna skriva upp derivatans definition, utan att behöva fundera så mycket på när den gällde eller ej. Fick man en integral att beräkna kunde man rätt blint anta att den var "snäll", och det fanns oftast en formel att hitta, eller en miniräknare att trycka in den i.

Chalmers brukar inleda med två veckors repetition av gymnasiematten (parallellt med all nollningsaktivitet…) och sedan antas det att allt detta sitter som en smäck. Tre års gymnasiematte på två veckor tyder på att tempot är bra mycket högre, så det är inte kul att i detta läge märka att man är ur form. Därefter börjar de "riktiga" kurserna som på ett mycket större djup än på gymnasiet går igenom matematikens grunder, även om det kanske inte dyker upp så mycket nytt i första kursen.

På Elektro så kommer det läggas extra vikt på områdena

• komplex analys (vilket man stöter på i en väldigt "snäll" variant på gymnasiet, men man kan lugnt säga att det bara nafsas lite i ett hörn där)

• transformer (som man mig veterligen inte stött på alls på gymnasiet — åtminstone i någon värre form)

för att kunna utföra vettiga beräkningar på elektriska kretsar. Innan man når dit så behöver alltså alla tidigare avsnitt sitta ordentligt. Jag nämnde i början att just statistiken inte brukar vara en bromskloss: det brukar däremot komplex analys och transformer vara i allra högsta grad . De kurserna sätter högre krav på att eleverna inte hafsat sig genom de inledande kurserna, för om fundamentet är skakigt här så blir det lätt övermäktigt.

Jag förordar att pressa sig genom sommarmattematerialet för att få mängdträning, även om man tycker att det är rätt lätt. Lite filosofiskt så handlar det inte bara om att träna tills man kan räkna rätt på sina tal ibland, utan att träna tills man aldrig räknar fel, i betydelsen att man automatiskt när pennan lyfter från pappret (eller ännu tidigare) direkt ska kunna se om något ser vajsing ut. Därtill får man med sommarmatten en kontroll på att man inte har någon uppenbar kunskapslucka, och man kan i god tid se till att man har stenkoll på varje avsnitt. Är det något som du vill fråga om så har du kanske ingen lärare tillgänglig, men det finns ju en ypperlig matematiktråd här på SweClockers!

Så: förbered dig ordentligt och se till att hänga med i föreslaget tempo så ska det säkert gå bra det här. Efter din första läsperiod så kommer du själv ha koll på det mesta, men om det jag skriver på något sätt kan hjälpa någon att komma bättre förberedd in till första tentorna så blir jag glad. Det är alldeles för många som helt i onödan blir underkända på första kurserna, vilket kan skapa en stor uppförsbacke för lång tid framöver för dessa studenter.

Jag tror många kommer med inställningen att de aldrig fått underkänt på något prov eller någon kurs tidigare, så "hur svårt kan det vara?", men man bör fundera lite på att det är väldigt många som säkert har haft högsta betyg genom alla mattekurser hittills i livet som ändå blir underkända så det stänker om det på första mattetentan på civilingenjörsprogrammen på Chalmers, år efter år, decennium efter decennium. Lite ödmjukhet inför upptrappningen i svårighet är nog nyttig .

Tycker du gjorde helt rätt som valde den skola där du tror du kommer trivas bäst. Den programmering (och även andra datakurser) som erbjuds på gymnasiet ger dig som bäst några veckors försprång om du tänkt plugga vidare inom detta område.

Som tidigare nämnts så är matematiken det absolut viktigaste, så läs så mycket matte som möjligt (om det finns valbara mattekurser, ta dem). Att vara bekväm med matematik kommer ge dig väldigt mycket om du skall läsa vidare på matematikintensiva utbildningar. Ett tips är att reflektera över vad du gör när du räknar (dvs formulera det i ord, och skriv gärna ner det på pappret). Gymnasiematten är lite väl mekanisk ibland (ta en viss formel, sätt in värden, räkna ut svaret, gå vidare).

Dynga eller ej så är det handlar det mycket om att se till att man kan lära sig. Det låter kanske dumt, men en skillnad gentemot gymnasiet är att man förväntar sig själv lyckas lära sig saker. Visst får man "Rekommenderade uppgifter" att räkna, men för att få någon effektivitet i inlärningen så får man försöka hitta ett bra sätt att jobba med materialet som fungerar för en själv. Hur lär man sig exempelvis enklast femton matematiska bevis så till den grad att man kan skriva ned dem till fullo utan minsta misstag? Hur gör man det effektivt?

Första mattekursen är ett bra tillfälle att vara nästan överdrivet seriös i sina studier. Beroende på livssituation så brukar ju detta kombineras med att flytta hemifrån till egen lägenhet och eget ansvar för matlagning/städning/tvättning/försäkring/budget/etc., så jag förespråkar att försöka kasta sig i det djupa vattnet direkt och lära sig svimma. Bättre att börja hårt och kunna dra ner på tempot i efterhand än att börja för löst, få omtentor och fortfarande behöva lära sig att hålla alla bollar i luften i läsperiod 2.

Jag gick visserligen ett annat program, men jag hade personligen aldrig några bekymmer med Matlab-uppgifterna i någon form. Då hade jag med mig programmeringen sedan tidigare i någon mån, men det låter som att även du redan har stigit över första tröskeln i och med ditt gymnasiearbete. Du går ju inte på någon specifik programmeringslinje, så tanken är väl att uppgifterna ska vara snälla nog för att personer med mer eller mindre noll programmeringsvana inte ska fastna på denna biten.

Om du inte känner att Matlab ter sig alltför oförståeligt under era övningar så tror jag det kommer vara mer värt att fokusera på teorin bakom (matte-, elektronik- och fysikkurserna) som sannolikt kommer vara mer komplex.

Däremot så skulle jag ju inte precis avråda någon från att ha andra programmeringsprojekt på fritiden. Eftersom du redan har kommit över nybörjartröskeln så är det bara att försöka hitta något kul litet projekt, skolrelaterat eller ej, och köra på. Även om det som sagt inte är någon programmeringsutbildning du går så öppnar sig rätt många intressanta dörrar av att kunna kombinera programmering (mer generellt än bara Matlab, vill säga) med övriga kurser.

På temat skulle jag slå ett slag för att även bekanta sig med någon form av Linux på hemmafronten om möjligheten dyker upp — att vara bekväm med en terminal visar sitt rätt ofta vara en styrka inom ingenjörsämnen, och det är likaså i min erfarenhet större chans att hitta intressanta små programmeringsprojekt om man sitter i en miljö som uppmuntrar användaren till detta. Känner man att det inte verkar roligt på något sätt så är det fritt att skippa denna bit, men man gör sin en otjänst om man inte ens testar på, skulle jag säga. Sannolikt kommer du bekanta dig med Linux i skolan också, så det är ett bra tillfälle att kunna leka lite hemma.

(Det ovanstående är en liten del i mina försök att öka poolen med ingenjörer som har tillräcklig datorvana för att kunna se skillnad på grep, sed, Git och trollformler )