Från 35 mm till digital – när filmen ska in i datorn

Grymt !

Riktigt trevlig läsning @Nissling!

Bra läsning. Mycket informativt och intressant!

Själv undrar jag hur det går med svenska klassiker som Pensionat Paradiset och Kalle på Spången; sist jag såg dem (minns inte om de var SVT eller DVD) var kvaliteten fullständigt bedrövlig. Är blu-ray-utgåvorna restaurerade? Finns ens Kalle på Spången som blu-ray?

@Pirum: Pensionat Paradiset är digitalt restaurerad och den vet jag ser bra ut. Kalle på spången finns mig veterligen inte på Blu-Ray och har troligtvis aldrig skannats i hög upplösning.

Merparten av de svenska långfilmer som restaureras sköts av Svenska Filminstitutet och dessa filmer är listade i deras egna arkivdatabas. Även Shortcut (tidigare Nordisk Film) i Köpenhamn har också restaurerat en del svensk film och då vanligtvis mer åt det kommersiella hållet (t.ex. Jönssonligan och Sunes Sommar). På 00-talet gjordes det mesta av arbetet hos SF eller Chimney Pot.

Pja frågar man Steve Yedlin (DP för många av Rian Johnsons filmer) så går det alldeles utmärkt att få digital att se ut som film utan några såna där extrasteg. Klippet nedan är en fin demonstration på det (högre bitrate finns här)

Så skulle väl personligen säga att det går att få digitalt att se ut som analogt. Men tvärt om är desto svårare, har nog aldrig sett en film som sett lika bra ut som det en Arri Alexa 65 och LF kan producera i filmer så som The Joker, 1917, Empire of Light eller All Quiet on the Western Front.

Men är iaf inte emot att det filmas analogt då det verkligen inte ser dåligt ut, även om jag iofs kan tycka att Tarentino o Nolan kan bli lite väl pretto o deras allmänna hat mot digitalt o CG vilket gör att jag i min tur blir lite extra anti analogt
O så är jag väldigt glad över att vi slipper se film analogt, tycker verkligen att projektor-flimmret o den allmänt smått ostabila bilden den ger är väldigt irriterande. Såg ju Hateful Eight på 70mm-visning o med fascit i hand så hade jag lätt hellre sett den på en modern 4K-projje istället.

För övrigt så ogillar jag också dom här moderna "resorationerna" där det ska brusreduceras _helt_ rent, skalas upp till 4K, interpoleras till 60fps o säg göra nån slags färgläggning på det. Det ser ju verkligen inte bra ut, utan det hade räckt med damm-borttagningen, stabiliseringen o kanske en uppskalning. Så jag uppskattar din process Nissling, väldigt fint slutresultat du bjöd på

Grym artikel!

Riktigt intressant artikel det här! Hoppas på att få se mer i den här stilen framöver!

Det är min erfarenhet också från att ha skannat negativ både på Vision3 men också äldre filmsorter. Är ytterst fascinerande hur det går att filma i motljus och anpassa exponeringen för skuggnyanser samtidigt som högdagrar följer med. Bra negativfilm kan överexponeras uppåt fem-sex steg innan ljusa partier börjar försvinna.

Det är också där och då jag känner att HDR kan vara till stor hjälp. Råfilmen har ett enormt dynamiskt omfång medan power law är väldigt begränsande. Även om man aldrig överstiger 300 nits MaxCLL är det en stor lättnad för coloristen och blir väsentligt enklare att behålla filmens karaktär sett till kontrast.

Intressant artikel, tackar.

@Klonas: Det är endast sekvenser med CGI som har begränsad upplösning. Alla andra scener färdigställdes fotokemiskt.

Även in på 00-talet var det förekommande att använda CGI utan att färdigställa hela filmen digitalt. Ang Lees Hulken är ett sådant exempel, där scenerna med CGI exporteras ut på film och användes i negativklippningen. När filmen släpptes på UHD-BD kunde negativet skannas om precis som en film gjord innan den digitala eran och ser otroligt mycket bättre ut än många andra, jämngamla filmer.

Big Fish är lite omvända. Den färdigställdes helt och hållet digitalt redan då med en 2K DI. Istället för att skala upp den valde Sony att skanna om alla sekvenser som inte innehåller CGI och kunde således skapa en helt ny master. Vissa scener är fortfarande begränsad i upplösning, men den absoluta merparten är i 4K och ser mycket, mycket bättre ut än tidigare.

Väldigt uppskattad och intressant läsning.

Menar du HDR på själva scanning-sidan eller senare? Undrar mest då "HDR" är så odefinerat begrepp nuförtiden, dvs. för vissa är det HDR så fort det är mer än rec 709 och 6-7 stop i dynamiskt omfång, för andra är det HDR när man har ca 11 stop, och vissa tycker det är HDR först när sensorn klarar 13+ stop (då snackar vi endast också ljusstyrka, inget om färg). Då är det bara på "capture"-delen och sen blir det andra bullar vid delivery, max nits 1000, 4000, 10 000, etc... Andra kanske menar HDR som att man i foto-världen tar flera bilder/bracket i olika exponeringar, vilket flera scanners gör. Att man gör float-filer på 32bit, vet inte hur effektivt float är på negativ, är ju onekeligen bra på diverse stillbilder och ljud.

När jag scanna film senast för ca 10 år sen så sparades det i Log dpx 10 eller 12 bit (bara "one-light", även om den hade stöd för flera pass), tekniskt sett helt OK för en viss form av HDR.

Jag har alltid varit impad över att man för så länge sedan hade 4K i scanning, har för mig att någon Disney-film typ Snövit var första filmen att scannas i 4K redan tidigt 90-tal. Jag har alltid undrat vilka datorer eller system då som ens kunde hantera filerna och hårddiskar som krävdes, visst var nog mest ett proof-of-concept, men ändå. Det var verkligen framförhållning på grejerna då.

Vid vilken era blir negativen så pass bra att man tjänar på att scanna högre än ett "one-light", antar det också är lite olika om det är färg eller svartvit. Blir kanske lite motsägelsefullt också då "one-light" passar nog bäst för sådant som är väldigt jämn nivå, men tänker mest på själva filmstockens kvalite och inte vem som fotat. Tänker också mest liknande där det inte är för mycket avtagande effekt, t.ex. lite överdrivet att scanna 16mm i 8K, men kanske för lite att scanna 75mm/IMAX i 8K. Tänker också, negativen kanske var bättre när dom skapades, men efter 50-80 år så är det inte värt att scanna i för hög nivå.

Har ni någon praxis typ "filmer skapade innan 1970 får denna nivå, och efter 1990 får denna nivå"?

Sen, självklart ett stort tack till en så bra artikel!

Precis som med mycket så blir vissa tekniska begrepp lite "besudlat" när det blir nåt populärisrat. Jag har jobbat med 3D-grafik i många år nu o jag förknippade det länge enbart med .hdr-filer i form av 360-probes för ljussättning, alltså 32bit float-bilder med tagna med många brackets för att fånga så mycket dynamik som möjligt att ljussätta med.
Medans sen på senare år så blev HDR-foto populärt där många förknippade det med att nån lite halvt tog några brackets o sen tonemappade sönder bilderna genom att typ lyfta skuggorna o dra ner högdagrarna helt o dra upp clarityn på max.
Men egentligen så är väl HDR bara nåt som definieras av att det är högre än SDR, alltså mer än 8 bitar åtminstone o sen att visningsprylen får tonemappa det efter vad den själv anser att den klarar av (eller snarare ingenjörerna som byggt den). Det är la ett verktyg helt enkelt för att åstakomma nåt, lite helt beroende på vilket fält man jobbar i. Själv använder jag det väl mest utan att ens kalla det för HDR i Blender, bygger alltså shaders o gör modeller o bara jobbar med enorma tal med massa matte hit o dit på det, o det är oerhört befriande att få jobba med värden större än 1 och mindre än 0, alltså det man i många år varit begränsad av i t ex Photoshop.
Jag är väl kanske lite offtopci nu, men oavsett intressant med vad folk definierar som HDR nuförtiden
När det kommer till film o framför allt dess visning så gillar jag att HDR blivit populärt eftersom det framför allt gjort att vi gått vidare från 8 bit o därmed helt slipper banding/posterizing i film, plus sen då att man också kan bli bländad lite ibland också ^^

Men finns det exempel på där dom med äldre analogt filmade filmer där dom har lyckats pusha HDR-effekten lika fint som nya digitalt filmade filmer?

Jag menade HDR vid grade, dvs att filmen ljussätts i post i BT.2100.

Jag försöker hålla mig till one light i den mån det går och oftast funkar det rätt bra oavsett årgång. Det svåra är när olika råfilmer och framkallningsprocesser blandas. Då får man ibland stanna skanningen, ljussätta på nytt så att alla nivåer ligger rätt och köra om berörda scener.

Merparten av filmerna jag skannar och restaurerar är från 1950- och 60-talet. Där är behoven väldigt olika men praxis är ganska snarlik. Jag gör stabilisering och flimmerfix vid behov, därefter ljussättning och sist damm- och repborttagning. Alla filtren anpassas på scen för scen-basis för att underlätta manuell handpåläggning.

Rätt intressant att många av negativen jag jobbat med som är 60 år gamla eller äldre kan vara i princip helt rep- och dammfria medan många negativ jag sett från 1980-talet från samma arkiv har varit riktigt risiga.

Kul att du uppskattar artikeln! Har velat skriva den länge.

Finns många bra (och mindre bra) exemplen här: https://forum.blu-ray.com/showthread.php?t=327042

Typ alla filmer som är gjorda av regissören Christopher Nolan görs med IMAX 35mm och 70mm. I filmen Tenet 2020, så bad dom om IMAX kunde bygga om deras kameror så att det går att spela upp baklänges. Genom detta så kan dem få det att se ut som att tiden går baklänges. Otroligt snyggt gjort. Dunkkirk, Interstellar, Inception, The Batman, The Dark Knight, The Dark Knight Rises med fler.

Samma stil är det som oftast syns i dåliga VFX från just t.ex. Marvel, etc... det är för mycket information i VFX-grejerna jämfört med resterande foto. Det härmar inte korrekt begränsningarna som "originalkameran har", blir mindre problem nu när kameror får bättre upplösning och färger, men fortfarande sådant som oftast ger bort det för mig.

Detta är lite av problemet att alla tillverkare gör sina egna grejer, är bra att några försöker iaf. implementera en form av "filmmakers mode" där man har settings utifrån vad filmskapare vill.

Jag har inte kollat själv för mycket på sådant än, jag kan i vissa fall tycka det är skönt med lite mindre HDR. Dvs. bara för att det är en "sol" eller lampa i bilden så vill jag inte bli helt bländad (beror självklart på film). Poängen är lite att det är som när man gjort gamla filmer till 3D, det kanske är verkligare och "mer korrekt" men det innebär inte att filmskaparna ville ha det så och i vissa fall så kanske filmskaparna vill ha så (men det gör det inte "bättre", de kan ju också göra dåliga beslut).

Vissa filmer har ju en tråkig/färglös stil, med låg kontrast och det är för man ville ha det så, blir då konstigt om man sätter mer kontrast och liv i bilden.

Men jag har iaf. lite mer respekt så länge nya versionerna gjorts med regissör eller fotografen bakom. Nya filmversionerna av Sagan om Ringen är ju verkligen en förbättring, bara synd på vissa scener med VFX att de är låst till 2K och sämre färger, etc...

Min poäng lite med HDR är att det bör användas för en kreativ vision, inte bara för att "det finns". Mycket med film som gör det bättre är ironiskt nog begränsningar. 24 fps slår 48 fps. Linser och alla dess defekter är i månt och mycket en förbättring trots allt. Anamorfiskt fångar inte verkligheten bättre, men blir bättre än sfäriska linser i det flesta fall (iaf. i mina ögon/psykologi som vuxit upp med film).

Ok, tack för svar!

Görs själva stabiliseringen för att kompensera/motverka "gate weave" på negativ eller prints, eller är det för att motverka weave som kom till i själva kameran på OCN. Dvs. ser man olika skakningar som korrekta eller felaktiga? Eller kör man stabilisering rakt av bara på färdiga bilden och tar bort allt skak? Du nämner i artikeln att overscan finns som alternativ, men använder du det t.ex. eller är andra sätt accepterat (från restaurings-perspektiv).