Så gott som alla referenser till "G-Sync" daterade innan 2019 syftar på denna lösning med en G-Sync-modul inbyggd i skärmen. Läser du ett test, foruminlägg eller annan artikel daterad 2018 och äldre betyder "G-Sync" att det handlar om en G-Sync-modul
Från och med 2019 kan däremot "G-Sync" tyvärr betyda lite vad som helst i och med att Nvidia utvidgade begreppet med G-Sync Compatible, men använder G-Sync-begreppet till flera olika tekniker.
G-Sync var först ut – och kostar lite mer
Nvidia var först ut med produkter som använder sig av adaptiv synkronisering under 2013 och då som en separat modul som i efterhand placerades i ett fåtal spelskärmar. Senare byggdes G-Sync-modulen in i spelskärmar och intresset för adaptiv synkronisering tog även fart.
Eftersom det frågas ofta: Ja, Displayport och Mini Displayport är samma sak med olika form på kontakten. Mer läsning om kabelkraven här!
Andra grafikkort från AMD och Intel kan fortfarande använda skärmar med G-Sync-modul via Displayport som vilken skärm som helst. Men då utan tillgång till adaptiv synkronisering samt andra finesser som kan finnas i skärmen likt eftersläpsreduceringen ULMB och överklockning.
Poängen med en programmerbar modul är att variera overdrive baserat på hur varje LCD-panel beter sig vid varierande frekvenser.
Nvidia G-Sync-modulen bygger på en Field-Programmable Gate Array (FPGA) och är alltså programmerbar. Syftet är bland annat att kunna skräddarsy hur panelen kontrolleras eftersom varje panelmodell beter sig olika vid olika frekvenser. Detta för att kunna justera olika nivåer av overdrive, så kallad variabel overdrive, med just det varierande beteendet hos en LCD-panel.
Nvidia G-Sync med modul utmärks också av ett stort spann för vilka frekvenser som synkroniserar. Vanligtvis från 30 Hz till skärmens högsta möjliga frekvens. Under 30 FPS/Hz repeterar modulen bilden för att få skärmen att arbeta inom sitt synkroniserande intervall. Exempelvis dupliceras 24 FPS till 48 FPS och skärmen arbetar i 48 Hz.
Följden av att använda en FPGA-modul på det här sättet är att det är Nvidia som på gott och ont styr och bestämmer vilka skärmar som får använda just G-Sync-modulen. Vi vinner konsekvens och kvalitet, men förlorar i utbud och variation. Priset för jämförbara skärmar brukar som regel också vara ett eller ett par tusenlappar högre för den skärm som har G-Sync-modul.
G-Sync Premium = G-Sync-modul
Efter CES januari 2019 började Nvidia beteckna skärmar med den traditionella G-Sync-modulen för G-Sync Premium. Vad som utmärker skärmar med traditionell G-Sync-modul, eller då G-Sync Premium, är följande:
1 st. Displayport
Displayport typiskt med HBR2-hastighet, cirka 20 Gbps, vilket räcker för 2 560 × 1 440 pixlar i 165 Hz och 3 440 × 1 440 pixlar i 120 Hz. Äldre modeller kan ha något lägre gräns för högsta frekvens.
Äldre modeller har endast 1 st. Displayport och saknar HDMI-kontakt samt ljud, vilket brukar kallas för "G-Sync version 1".
Moderna modeller kallas ibland "G-Sync version 2" och har ljud samt 1 st. HDMI och den är ofta strypt till 60, 50 eller 30 Hz beroende på skärmens pixelmatris.
Finns en HDMI-anslutning kan det inte användas för adaptiv synkronisering.
Inga andra bildanslutningar likt DVI, VGA etc.
Ser du flera Displayport, andra anslutningar och fler än en ensam HDMI på en skärm märkt som "G-Sync" är det inte en skärm med G-Sync-modul, utan troligtvis en skärm med VESA Adaptive Sync. Då gäller G-Sync Compatible.
G-Sync Ultimate och nyaste modulen med fläkt
Med G-Sync Ultimate följer Nvidia upp med moderna funktioner som HDR, hög ljusstyrka och FALD-belysning samt högre bandbredd. Det är framförallt ett fåtal och mycket påkostade spelskärmar som använder sig av G-Sync Ultimate. Den nyare och kraftfullare G-Sync-modulen som används återfinns även i fler skärmar, utan Ultimate-beteckningen. Skärmar med den nyare G-Sync-modulen utmärks av:
1 st. Displayport med HBR3-bandbredd för cirka 32 Gbps. Detta räcker till 4K/120 Hz och 4K/144 Hz via komprimering i olika former, samt 3 440 × 1 440 pixlar i 200 Hz
1 st. HDMI med full HDMI 2.0-bandbredd, alltså 600 MHz pixelklocka vilket räcker för 4K/60 Hz
G-Sync-modulen i dessa skärmar är i skrivande stund försedda med fläkt vilket gör att skärmarna bullrar medan de används. Skärmen kan även surra i Standby-läge.
Ultimate-skärmarna har HDR-kapacitet med krav på att nå 1 000 nits ljusstyrka.
FPGA-modulen från G-Sync Ultimate-skärmar kräver en fläkt för kylning.
En förtjänst av G-Sync-modulen är att den är kapabel till högre signalbandbredd än vad traditionella skärmars kretsuppsättning klarat av. Därför var G-Sync-modeller först med att kliva över 600 MHz (2 560 × 1 440 pixlar vid 144 Hz) och gav då möjlighet till 165 Hz via "överklockning". Något som också kräver att själva grafikkortet är kapabel att leverera en signal med den bandbredden. Vanligtvis krävs ett Geforce GTX 9xx eller nya för 165 Hz och 2 560 × 1 440 pixlar.
Ovanlig men beprövad och konsekvent
Det är Nvidia som full kontroll över G-Sync-modulen, när den får användas och inte. Vem som helst kan alltså inte ta vilken panel som helst och göra en G-Sync-skärm utan allt är under Nvidias kontroll. Därför är urvalet av skärmar starkt begränsat. Nvidia har främst samarbetat med paneltillverkaren AU Optronics (AUO) och LG Display. De skärmar som finns med G-Sync-modul är därför väldigt snarlika varandra, eftersom det i grunden är samma sorts paneler intrimmade under Nvidias kontroll.
G-Sync-modulen tar dessutom över rollen som kretsuppsättning och allt som allt beter sig G-Sync-skärmar så snarlikt. Oavsett tillverkare har i grunden alla G-Sync-skärmar ungefär samma sorts menyer och funktioner. Menyer och funktioner som skiljer sig från tillverkarnas övriga utbud. Trots olika skärmtillverkare är det väldigt lite som skiljer sig mellan G-Sync-modellerna. Design, utseende, stativ och någon detalj runt färgåtergivning är vad skillnaderna handlar om.
Till sin fördel ska sägas att G-Sync-skärmar tack vare modulen också är konsekventa i hur de fungerar. Särskilt då i fråga om den adaptiva synkroniseringen.
