Det är ingen som tvivlar på att allting går att kopiera. Många snackar till och med om en slags naturlag, det vill säga att allt som går att spela upp även (till slut) kommer gå att kopiera och därmed reproducera i all oändlighet. Vi ser det hela tiden, allt ifrån webbsidor i den juridiska gråzonen såsom The Pirate Bay till mer kommersiella aktörer som Youtube och Myspace innehåller ett överflöd med upphovsrättskyddat material som egentligen aldrig skulle hittat ut till den icke-betalande publiken.

Det är heller ingen nyhet att i princip all media som säljs är drm-skyddad i en form eller annan. Dvd-filmer har krypterade filer, musikskivor använder sig av en uppsjö olika tekniker som ger datoranvändare huvudbry och tv-spel är skyddade med hemliga format och sluten hårdvara. Men ändå, på något outgrundligt sätt, finns allting tillgängligt bara några musklick bort helt gratis och utan några som helst begränsningar.

Digital rights management är industrins svar på användarnas ovilja att forma sig efter den av mediegiganterna konstruerade affärsmodell som nu ser ut att gå mot sitt totala misslyckande. Namnet är ett samlingsbegrepp för en mängd olika tekniker som används för att kontrollera hur, var, när, och av vem media eller mjukvara används. Den officiella versionen är att drm-skydden är till för att göra livet svårt för illvilliga pirater, men är det verkligen så?

Laglydiga användare är de verkliga förlorarna i medieindustrins krig mot kopiorna. Vi märker det hela tiden: datorspel med långsamma laddningstider och ett konstant tjatande efter cd-skivor eller den senaste patchen, musikfiler som endast går att spela upp i ett fåtal mp3-spelare och datorprogram som spionerar på användaren.

Piratkopierarna har inga av dessa problem. De kan glatt använda sin musik i vilken spelare som helst, dela ut sitt mediebibliotek till vänner och bekanta och dessutom slippa allt vad licenser och drm heter. Medan de laglydiga användarna får ta smällarna kan de på fel sida om lagen roffa åt sig bland filmer som knappt gått upp på biograferna och spel som ännu inte kommit ut i butik. Och allt detta trots miljarder kronor investerade i dyra kopieringsskydd och drm-tekniker, helt gratis utan några som helst begränsningar.

Vad är då syftet med icke-fungerande begränsningar och kontrollmekanismer som endast är till nackdel för de betalande kunderna? Det hela handlar om att förskjuta makten från konsumenterna till producenterna. Genom att skapa en sluten och skyddad plattform kan industrin kontrollera marknaden på ett sätt som aldrig tidigare varit möjligt.

Det handlar inte längre om att stoppa piraterna, för det kriget går inte att vinna. Målet är att skapa en artificiell marknad som kontrolleras av de som äger de bakomliggande systemen, det vill säga ägarna av drm-skyddet. Vi börjar redan se det med Apple och Itunes Music Store där en tillväxtfas har övergått till ett försök att låsa marknaden genom att vägra licensiera ut drm-systemet till konkurrenterna. Genom att kontrollera marknaden, vad som får spelas upp och av vilka, försätts konsumenterna i beroendeställning till leverantören av tjänsten, hårdvaran och systemen.

De som har kunskapen och motiveringen att undvika allt vad drm heter och leka anarkist vid skrivbordet kommer alltid att kunna göra det. Förlorarna är de stora massorna, konsumenterna som gick på historierna om tjuveriet och snyftandet från musiker som inte längre får betalt för sin musik. För kampen mot piratkopiering har aldrig varit målet, utan sidoeffekten i försöken att låsa och kontrollera användarna.