Mitt jobb tar död på mig...

Min rekommendation är att du säger upp dig på en gång, finns inte en chans att du kommer kunna söka jobb när du mår så kass som du gör. Sluta nu, gå inte dit igen.

För jobbsökandet:

Börja med att precisera vad det är du kan och skriv sen ned det i ett CV. Ta med hela din utbildning och försök sexa till presentationen så mycket det går.

När du vet vad du kan, hitta specifika sorters jobb som passar det. Typ, syokonsult på gymnasieskola eller HR på större företag. När du vet vad du kan söka - hitta jobben! Använd allt från tidningar till jobbsiter på internet (ams.se kommer nog inte ge något, men ta med den i vart fall).

Varje gång du hittar nått du gillar försök få ett namn på den som håller i rekryteringen. Efter att du mailat CV etc, ring personen i fråga nån dag efteråt och dubbelkolla ifall ansökan kommit fram. Det har den såklart gjort, men när du ringer blir du en riktig person bland alla sökande.

Ligg på, be om feedback om du inte får nått jobb. Behåll kontakterna!

Jag märker att du skriver bra vilket är ett tecken på intelligens. Om du bara lägger manken till så kommer du hitta nått snabbt.

Det är aldrig en arbetstagares fel när du blir utbränd enligt min mening...

Mja.
Finns gott om folk som pysslar med så mycket på fritiden att dom inte har ork kvar till sitt jobb.
Och dessutom många som tycker att det är OK att i princip ha 2 jobb.
Trotts att alla vettiga anställningsavtal kräver att man dels inte får pyssla med konkurrerande verksamhet och dels förväntas att ha tid med jobbet.

Å andra sidan så finns det ju även gott om "skitjobb" som i princip kör slut på folk och ersätter dom med andra när det blir strul.

Så det är inte alltid arbetsgivarens "fel" om någon blir utbränd, eller får "Utmattningssyndrom" som det ju skall kallas.
Men det är däremot arbetsgivarens ansvar att försöka förhindra det, och dessutom ta hand om rehabiliteringen.
Men som arbetstagare har du själv ett visst ansvar för att arbetsgivaren faktiskt blir uppmärksammad på dina problem.
Och även ansvar för att hålla koll på dina arbetskamrater.

Jag förstår hur du menar, men jag håller inte med. Jag har under mitt yrkesliv jobbat med denna typ av frågor på olika sätt, allt från fackligt förtroendevald till chef. Det är helt klart att stressproblem ofta har en faktor på jobbet, men det finns nästan alltid andra orsaker också. Problem på andra arenor där man befinner sig som påverkar ens självförtroende. Sist men inte minst så klagar de allra flesta alldeles för sent för sin chef/HR och/eller är inte tillräckligt tydlig i vad det är som är problemet.

I det senaste allvarliga fallet jag var inblandad i på nära håll såg vi som var runt den drabbade tidigt att personen i fråga tog på sig alldeles för mycket jobb och inte mäktade med att leverera på sina löften. Trots upprepade försök att få personen att slå av på takten, släppa jobb till andra och coaching för att få personen att vara mera tydlig med vad som inte skulle hinnas med så kunde personen i fråga inte komma ur sitt ekorrhjul. När hen sedan fick problem med ett av sina barn så small det. Det hjälper inte hur mycket företaget än vill hjälpa när personen som mår dåligt inte vill hjälpa sig själv.

Ett annat exempel är en person som jag jobbade med som var ensamstående med två barn varav den ena var extra krävande. Inte så att det fanns någon diagnos krävande. Personen i fråga kunde inte jobba heltid, men vägrade acceptera det. Sjukskrivning, återanpassning, upp till heltid, sjukskriven osv. Så fort hen började jobba heltid så funkade det inte. Den privata situationen medgav inte heltid. Tiden räckte inte till för allt som hen ville åstadkomma.

Tyvärr är inte arbetsgivarens situation helt lätt. Man får inte omplacera eller förändra en persons tjänst hur som helst om personen inte själv vill.

Så jag håller med tidigare skribenter här om att TS måste se till att ta vara på sig själv. Om man känner att något är fel så måste man försöka göra något åt det. Skjut inte bort det eller tro att det kommer att gå över. Sedan kanske man inte måste vara så drastisk att man säger upp sig. Man kan prova att prata med arbetsledare osv. och se om det finns något man kan göra. Tyvärr tror jag inte att det hjälper att vara anställd i ett bemanningsföretag, men man måste prova.

Trappa ner och börja sök mot annat.
Säg inte upp dig, att få något som helst jobb utan att ha ett är ju dödsdömt i det här landet.

Empati (sökande till kärlek) betecknar förmågan att uppleva och förstå andra personers känslor. Empatibegreppet är nära besläktat med inlevelse och medkänsla. Empati handlar om en psykisk förmåga att förstå och känna med andra, vare sig personen håller med eller inte; till exempel en psykolog kan ha empati med en brottsling utan att bli likadan eller vara likadan. - Wiki

Empati har ALLT med saken att göra. Kan man inte sätta sig in i en annan människas känslosituation så är man också oförmögen att hjälpa sagda person. Det är inte en diskussionsfråga.

Att så brutalt avfärda TS känslor i sammanhanget och trivialisera de problem som personer beskriver genom att narcissistiskt beskriva sin egen situation som oproblematiskt är oempatiskt och fullständigt destruktivt i sammanhanget. Oavsett om nu intentionerna hade någon slags bakgrund så måste man kunna kommunicera på ett adekvat sätt. Anonymitet är inte en ursäkt till ohövlighet.

Han avfärdade inte TS känslor alls, läs om läs rätt. Allt han sa var att blir man utbränd gör man något fel, vilket är väldigt förenklat och burdust men helt sant. Det hade självklart varit vettigare om han kunde hjälpa till med vad som kan göras fel men nu gjorde han inte det.

Den enda känslan vi måste tänka på här är att TS är olycklig och gått in i väggen 2 gånger redan, men att sitta och känna med honom löser inte hans problemet. Detta är som vilket problem som helst, vi måste hitta den logiskt bästa lösningen för TS att bli lycklig. Och att då inse att man själv är den som kan styra situationen är en viktig insikt om man skall ta kontrollen, speciellt om man redan är halvt inne i en depression.

Känslorna är bara viktiga ifall de kan användas för att hitta roten på problemet eller leda fram till den bästa lösningen. Jag tror inte TS undviker att bli utbränd igen för att han vet att du sitter och känner med honom, så istället för att sitta och vara upprörd skulle du ju kunna bidra med något som hjälper TS.

Några frågor till TS:
- Du säger att du har en kandidatexamen inom personalvetenskap? När tog du examen?
- Hur ser din situation ut i övrigt, skulle du gilla och har du möjlighet för mer studier?
- Du skriver att du tagit cellgift, är du nu frisk eller har du kvar oro över sjukdomstillståndet som gav upphov till cellgiftsbehandlingen?
- Har du pratat med en psykolog efter sjukdomen? Väldigt många är känsliga för vissa diagnoser och behöver hjälp för att bearbeta detta, det kan finnas mycket stress man inte märker själv.

"Om du blir utbränd av dina arbeten så gör du någonting väldigt väldigt fel.

Själv gillar jag det jag gör. Ser oftast framemot att gå dit."

Jag delar inte alls denna åsikt eller din vidareutveckling av denna förklaring alls. Jag anser att utan att ha mer detaljerad information om TS eller dess arbete så kan man sällan ställa saker och ting på sin spets och genast klargöra att det är TS fel att han blir utbränd. Vilket är det som sägs i denna posten. "Om DU blir utbränd av dina arbeten så gör DU någonting väldigt fel." En vidrig kommentar att ge till någon som öppnar upp sig på internet och ber om råd. Har man inte något mer utvecklande att dela med sig av så kan man hålla det för sig själv. Vad avser denna kommentaren att hjälpa TS med? Ska han känna sig ännu sämre? Anser du och din hjälte du försvarar att så är fallet så får det stå för er men jag vidhåller att det är en oempatiskt inställning till problematiken.

Till sist väljer personen att beskriva hur han själv citat "gillar det jag gör" och att han " ser oftast framemot att gå dit". Vad är syftet med dessa kommentarer? Hur hjälper detta TS?

Jag vidhåller att det är en oempatisk post som är helt meningslös och bara syftar till att skada och inte hjälpa.