Fira World Backup Day – vinn maffiga hårddiskar från Seagate

Skulle nog vara när jag skulle fixa lite med backupen av frugans alla barnbilder osv (Ni som har fru vet att detta är erat ansvar) Kopplar in den externa disken men inget händer, börja kolla över kablar, prova andra USB-enheter och det fungerar självklart. Skruvar upp disken och ser att kontaktstycket har gått av ifrån disken. Då ringen klockan om att disken inte stod där den skulle och att sonen hade suttit vid min dator dagen innan. Pratar med grabben som självklart inte har tappat disken, men efter en stund så kommer det fram att den råkade åka i golvet när han skulle koppla in en X-box dosa till datorn.

Försök förklara den för frugan, det blir en rätt så dålig stämning.

Jag hade den legendariskt halkiga Huawei Honor 8 med mig på vad som skulle bli en sex månader lång vandring i USA.
Pacific Crest Trail norrut från San Diego till Canada.

Vi kom inte hela vägen, men det gjorde faktiskt telefonen. Bara för att halka ur handen på mig dag tre tillbaka på jobbet och gå rakt i betongen och aldrig mer starta. Där försvann alla semesterbilderna. Det gör mig faktiskt ledsen än idag även om det inte var en hårddisk så är det ju ett tydligt bevis på att man behöver backuppa allt man är rädd om.

Vi hade en "familjedator" som alla använde och vi fick ofta slut på plats då vi installerade alla spel vi kunde hitta, sånna man fick med glassbilen etc. Morfar fick ofta komma och fixa åt oss så vi kunde installera nya spel genom att ta bort gamla åt oss då vi inte visste hur man gjorde.

Morfar lärde lillebror hur man tog bort program och filer så han skulle slippa komma och fixa åt oss hela tiden, inget fel på den idén men brorsan rensade allt som gick, systemfiler och hela skiten så nästa gång man skulle använda datorn så startade den inte för det fattades massa filer.

Detta var på Windows 95-ME tiden.

Hade digitalkamera relativt tidigt. Fotades friskt på semestrar etc. Skulle vara duktig och säkerhetskopiera tänkte jag och tyckte att CD-RW var smart för då kunde man ju fylla på allt eftersom. Lite visste jag gällandes hållbarheten på dessa skivor till skillnad från tryckta, så nu är bilderna från min barndom minnen blott.

Har numera molnlagring för bilder i telefonen och en htpc som mest agerar filserver med allt på och viktiga saker kopierar jag även över till offline-förvarade externa hårddiskar med jömna mellanrum. Nästa steg är att skaffa fler diskar att ha hos föräldrarna som bor nära.

Det här hände på tiden då hårddiskar var standard, men solidlagring hade precis börjat komma ut på marknaden.
Linus Torvalds prisade Intels SSD och ha-begäret var stort. Lyckades förhandla mig till att få en Corsair Force 120Gb till jobblaptopen. Fick en del imponerade kommentarer från teknikintresserade kollegor och var mycket nöjd med att "ligga i framkant".

En tid efter uppgraderingen var jag ute på tjänsteresa och hade suttit i sammanträde hos en kund under förmiddagen, allt flöt på som det skulle. När vi skulle gå på lunch såg jag att batteriet nästan var slut, så jag kopplade in laddaren i uttaget på konferensbordet och vi gick ut och åt.

Väl tillbaks efter lunchen ville datorn inte starta. Efter en kort felsökning visade sig att ingen hade bemödat sig med att faktiskt ansluta uttagen i konferensbordet till elnätet. Nåväl, inga problem, jag ansluter den direkt till väggen istället. Trycker igång datorn och möts av en svart kommandoprompt och "Boot error"...

Efter ett antal olika försök att starta om eller komma in i felsäkert läge får jag helt enkelt konstatera att det inte går att komma åt disken på något sätt. Jag får helt enkelt avsluta mötet med oförrättat ärende, och får snopet sätta mig på tåget och åka hem.

Försökte på alla sätt att få igång disken senare utan framgång, senaste backupen var ett par månader gamla så tappade en hel del jobb som gjorts däremellan. Tack och lov har senare generationers SSD:er varit stabilare, men jag har blivit mycket mer noggrann både med backuper och att inte låta datorn få batteritorsk!

På den tiden då man regelbundet åkte på LAN, och det första dygnet alltid ägnades åt att hälften av deltagarna tvingades installera om Windows XP för att de mer tveksamt tillhandahållna kopiorna av diverse spel som skulle spelas inte ville fungera och orsakade BSOD's till höger och vänster, så råkade jag formatera bort familjens bildarkiv.

Tack och lov hade jag backups på många bilder, men de senast inlästa bilderna hade rykt. Däribland fanns bilder från min 15-års dag när vi besökta min storebror i Boden där han gjorde lumpen. Bland annat fanns bilder från en guidad tur i ett av Bodens fort, som man inte direkt varje dag får chansen till. Farsan som är hemskt militär-intresserad blev förtvivlad och jag har ångest över att ha förlorat dessa bilder än idag.

Därför har jag numera både lokal kopia på min stationära dator, ett backup-jobb i Windows till min NAS inkl versionshistorik, samt en Synology Drive-synkning mellan den stationära datorn och laptopen med versionshistorik för alla bilder, ett par hundra GB.

Nu börjar man ha både filmer och bilder på vår förstfödde son, med en betydligt mer högupplöst kamera som tar betydligt mer plats, och då räcker den där enstaka 4TB-disken i NAS:en inte särskilt långt med all denna redundans. 16TB vore med andra ord ett ljuvligt tillskott!

Min stora datorförlust var när jag var ung och dum och inte förstod att man kunde stoppa i fler diskar i en dator och därför köpte en 2TB strömförd extern hårddisk där jag gjorde backup på allt som jag fann viktigt i livet, vilket då var mina foton från min första digitalkamera för flera år.

En dag när jag startade datorn så upptäckte jag att datorns USB-kopplingsljud kopplades på och av hela tiden och jag hörde hur hårddisken kämpade för att komma upp i varv.
För att kunna rädda data överhuvudtaget så fick jag koppla in disken, snabbt överföra några filer och be till gudarna att de hann överföras innan disken kopplades ifrån igen.
Jag hann rädda cirka 50 av 4000 bilder (som var prioriterat att rädda) innan disken för sista gången sa godnatt och stängde av sig för evigt.

Efter den dagen så gör jag allt i min makt för att se till att jag alltid har dubbla eller trippla backuper på mina viktigaste filer.
I synnerhet fotografier.

Min värsta dataförlust var att jag hade massa bilder på min dotter i min mobiltelefon. Dagen innan dataförlusten tänkte jag backa upp bilderna men hade inte nog med utrymme på hårddisken så jag gav mig iväg för att köpa en usb sticka. Väl i affären upptäckte jag att jag glömt plånboken hemma men det var inga problem för jag hade lite pengar i handskfacket. På vägen att hämta dem såg jag ett erbjudande på en sak min dåvarande ville ha och då det varit lite si och så på sistone köpte jag en sådan i present istället för USB stickan för att få lite pluspoäng. Kunde ju alltid köpa USB i morgon..
Dagen efter blev det storgräl och tjejen slängde min mobil i väggen så den gick i 1000 bitar. Köpte ny skärm mm för att försöka pussla ihop den igen men den startade tyvärr aldrig mer.

Så lärdomen av detta var att påpeka inte din partners mindre bra sidor innan du backat upp dina viktiga data...

Mitt bästa/värsta minne är från ett företag jag fick hoppa in och jobba lite extra åt efter en dataförlust.
Sägas bör att företaget (med kanske 100-150 anställda) inte bara hade en backuprutin utan dessutom följde den.
Den bestod i att de hade en bandstation (historien utspelar sig för en sådär 10 år sedan, så ja det var en gammal lösning redan då, men inte helt ovanlig) vars band byttes av receptionisten varje dag så att de hade en för udda och en för jämna datum. Inga konstigheter och en i alla avseenden solid process för backup. Sånär som på en detalj.
Det ingick inte någonstans att med jämna mellanrum testa att återställa backuperna.

Den lilla tuva som välte hela lasset var att bandstationen fick ett mekaniskt fel som på något sätt förstörde banden utan att det syntes på dem rent visuellt. När systemdiskarna i domänkontrollern sedan rasade (två diskar i raid 1, rasade med bara några timmars mellanrum så IT-konsulterna hann inte ens dit innan disk2 hade gått den också) och backupen försökte återställas insågs problemet.

Domänkontrollanten var då borta för evigt och alla som kan sitt AD vet att det är då saker och ting börjar bli riktigt jobbiga. Jag vet att IBAS kontaktades, men av någon anledning var den lösningen inte gångbar, minns tyvärr inte varför.

Domänkontrollanten fick således installeras om från början och en helt ny AD-struktur byggas upp, under tiden som jag och ett par till fick hjälpa till att plocka ur om alla 100-150-klientdatorer från gamla AD:t och registrera upp dem mot det nya, inklusive att plocka över deras gamla profiler, testa igenom den användarens standarduppsättning med program och eventuella specialprogram samt en mängd andra steg jag inte minns. Varje klientdator tog i runda slängar 30-40min att göra även om man dock kunde köra ett par stycken om lott med varandra.

Diskraset skedde på torsdag morgon om jag minns rätt, jag var där från lördag morgon och när jag åkte hem på söndag kväll var allting fortfarande inte igång, men endast ett fåtal klientdatorer var kvar att migrera i alla fall. Tror det tog dem totalt två veckor innan allting fungerade någorlunda normalt igen. Men numera ingår det i deras veckorutiner att prova en återläsning av en tagen backup, som inte heller längre lagras på band. Man lever och man lär.

Min värsta dataförlust var nog när jag pluggade på universitetet för många år sedan och använde en laptop som redan på den tiden var urgammal, med en hårddisk som passerat bäst-före-datum för länge sen. En dag när jag skulle starta den så hördes bara klick klick klick. Och det var det sista jag såg av min Nethack-dumplog, det enda bevis jag hade på att jag en gång i tiden vunnit i Nethack.

Ps. Detta är inte ett tävlingsbidrag, jag försöker göra mig av med mina snurrdiskar och behöver inga fler