Jag har klarat mig i snart 24 år utan något förhållande eller ens någon som helst indikation på att någon tycker om mig ett romantiskt plan.
När man var yngre var man lite desperat men det känns som jag har växt ifrån det nu, tänker knappt på det längre.
För det första så spelar utseendet, även om det kanske inte är helt avgörande, en större roll än många vill erkänna.
Jag tycker inte att jag är ful men jag gör det väl kanske inte lätt för mig heller, även om jag inte försöker heller. Är några tiotal kilo större än jag borde vara och klär i mig i stridskängor, lång svart skinnrock, black metal-tröjor, stort upponervänt kors, svart huva etc.
Jag tänker aldrig underkasta mig något regelverk och kompromissa med den jag är för någon brud, så viktigt är det inte.
Giftermål tänker jag aldrig acceptera, det är en jäkligt dålig idé rent privatekonomiskt. Varför skulle jag vilja skriva på ett papper som ger henne hälften av det jag äger? Det är totalt vansinnigt.
Barn är otänkbart, jag vill inte skapa fler människor när det redan finns alldeles för många på jorden.
Visst vore det trevligt med uppskattning och jag hoppas att jag någon gång hittar en person som tycker om mig. Man ska aldrig lita på tjejer, dom säger en sak men menar en annan. Att behandla dom som skit fungerar nog i många fall, det är ju bara att titta på hur många små fina svenska tjejer som är ihop med bindgalna turkar (eller liknande) som behandlar dom som skit.
Jag tror dock att det finns tjejer som är såpass intelligenta att dom ställer sig utanför hela den där vansinniga karusellen av självbedrägeri och faktiskt kan vara ärliga mot sig själva och mot andra över vad dom vill ha.
