Snabbtest: LG Ultragear 32GS95UE – OLED i värstingklassen med sina brister

Som vi konstaterat tidigare är 2024 utan tvekan året då OLED-tekniken slår igenom ordentligt för högpresterande bildskärmar, och mycket av detta drivs av nyheter från de två stora koreanska paneltillverkarna. Snabbast ut var Samsung Display, som med sina tredje generations QD-OLED-paneler har pumpat ut 1440p-varianter med uppdateringsfrekvenser upp till 360 Hz samt en ny flaggskeppspanel som bjuder på 4K UHD-upplösning vid hela 240 Hz.

Vi har hittills hunnit kika på Alienwares 27-tummare samt Asus 32-tumsvärsting – båda med QD-OLED-paneler från Samsung. Nu har turen kommit till LG Display, vars nya W-OLED-paneler har hittat in i en faktisk produkt på den nordiska marknaden. Det rör sig om LG Ultragear 32GS95UE, ett flaggskepp i både specifikationer och prislapp som ska erbjuda några unika funktioner och egenskaper ställt mot konkurrenternas QD-OLED-erbjudanden.

När vi kikar på specifikationstabellen för Ultragear 32GS95UE så ser vi en del likheter med exempelvis Asus flaggskepp ROG Swift PG32UCDM. Det rör sig om en platt 32-tumspanel med upplösningen 3 840 × 2 160 pixlar, vilken kan drivas i en uppdateringsfrekvens om 240 Hz när det pixelantalet används. LG-skärmen har dock ett ess i rockärmen, där panelen vid behov kan växlas ned till 1080p och på så sätt uppnå en uppdateringsfrekvens på 480 Hz – men mer om det senare.

Precis som de flesta andra spelskärmarna på marknaden har Ultragear 32GS95UE ett gediget stöd för adaptiv synkronisering, där uppdateringsfrekvensen justeras efter bildfrekvensen. Modellen har stöd för Nvidias G-Sync Compatible samt AMD:s Freesync Premium Pro samtidigt som det finns möjlighet att köra HDMI VRR för exempelvis spelkonsoler via HDMI-portarna.

Annat som är nämnvärt är skärmens integrerade högtalare som faktiskt är helt okej. Ljudkvalitén hos högtalare i skärmar brukar vanligtvis gå att likställa med en klockradio, och de flesta undviker dem därför som pesten. I Ultragear-skärmens fall har dock LG fått till en fullt godkänd upplevelse med sitt system Pixel Sound, där högtalaren sitter monterad bakom skärmpanelen. Det är ingen ersättare till "riktiga" högtalare, men dock ett bra alternativ för den som primärt sitter med hörlurar.

När det kommer till bildingångar syns en Displayport 1.4 samt dubbla HDMI 2.1-portar med 48 Gbps bandbredd. Både Displayport samt HDMI-portarna använder sig av komprimeringstekniken DSC för att uppnå 4K UHD vid 240 Hz. DSC går att stänga av vid behov, exempelvis om man vill använda sig av Nvidias DLDSR, men då begränsas man till 120 Hz vid 3 840 × 2 160 pixlar.

Övriga anslutningar utgörs av dubbla USB 3.0-portar samt ett 3,5 mm-jack för exempelvis hörlurar. Generellt känns anslutningsmöjligheterna ganska avskalade och fattiga för en modell i 19 000 kronors-klassen, där många av konkurrenterna erbjuder bildanslutning via USB Type-C med laddning för bärbara datorer samt inbyggd KVM-hubb för USB-portarna.

LG har satsat på en extremt sober design

Medan min kollega Calle uppskattar vräkiga skärmdesigner som inte skäms för sig, likt den Asus har skapat med ROG Swift PG32UCDM, är jag mer lagd åt andra hållet där skärmen gärna får göra så lite "väsen" av sig som möjligt på skrivbordet. Med anledning av detta uppskattar jag verkligen LG:s designfilosofi för sin senaste Ultragear-modell, där denna är extremt avskalad och ren.

Själva skärmen är väldigt ren, med väldigt tunna skärmkanter och utan några synliga loggor – något som gör att den skulle se väldigt trevlig ut upphängd på exempelvis en monitorarm. Även foten har en väldigt ren estetik, och även om den är ganska stor så kan den med fördel användas som avlastningyta för diverse pinaler. Själva stativet känns väldigt stabilt och erbjuder goda justeringsmöjligheter samt pivot för att ställa panelen på högkant.

Och då till den stora frågan, har skärmen RGB-belysning? Självklart har den det, men dock i en ganska subtil implementation på modellens baksida. Styrning av belysningen görs via skärmen OSD-meny och på samma ställe går den även att stänga av helt och hållet.

Dual Mode tar skärmen till 480 Hz

Medan de flesta användarna troligtvis nöjer sig med en uppdateringsfrekvens på 240 Hz så finns det alltid de som har högre anspråk på den fronten. Främst handlar det då om spelare som lirar snabba e-sportsfokuserade speltitlar, i vilka varje avskalad millisekund i responstid kan göra skillnad. För de användarna har LG tagit fram det de kallar för "Dual Mode", vilket gör det möjligt att dubblera uppdateringsfrekvensen på bekostnad av upplösningen.

Dual Mode aktiveras via en knapp på skärmens undersida, varpå panelen blir svart ett par sekunder. När bilden kommer tillbaka har upplösningen växlats ned till 1080p medan uppdateringsfrekvensen har dubblerats till 480 Hz. Funktionen fungerar väldigt bra och sömlöst, där det går snabbt att växla mellan lägena beroende på vilken typ av spel eller innehåll man vill konsumera. Jag tillhör inte målgruppen för denna funktion, men kan tänka mig att den kommer att uppskattas av somliga.

W-OLED gör sig bättre i ljusa rum ställt mot QD-OLED

Ett av paradnumren med OLED som panelteknik ställt mot LCD är möjligheten att släcka ned varje individuell pixel och på så sätt uppnå i princip perfekt svärta. Detta är dock inte alltid fallet ihop med Samsung Displays QD-OLED-teknik, där dessa har en akilleshäl i belysta rum. QD-OLED saknar nämligen ett polariseringsfilter, vilket gör att ljus som träffar panelen framifrån kan få kvantprickslagret att reagera på ett oönskat vis och producera ganska dassig svärta.

Fenomenet förmedlas effektivt via bilderna ovan, där Asus-skärmen med QD-OLED står till vänster och LG:s Ultragear-skärm med W-OLED står till höger. När båda skärmarna står i en miljö med belysning framifrån bibehåller LG-skärmen sin svärta medan Asus-skärmen bli grålila i tonen. För nästa bild har vi vridit bort belysningen framifrån, vilket gör en enorm skillnad för QD-OLED-skärmens svärta, där denna nu i princip är på nivå med LG:s W-OLED.

Sitter man primärt i en upplyst miljö eller har svårt att kontrollera ljuset till följd av ljusinsläpp från fönster kommer W-OLED därför att producera ett bättre resultat än motsvarande skärmar med QD-OLED – åtminstone om man värdesätter djup svärta. Sitter man i en mörkare miljö, där man främst inte har belysning mot skärmens framsida skulle vi dock säga att de båda teknikerna producerar likvärdig svärta.

En annan faktor som gör just Ultragear-skärmen mer trevlig att använda i ljusa rum är det matta reflexfiltret. QD-OLED-skärmarna är i princip uteslutande högblanka, vilket innebär att dessa agerar speglar till objekt bakom användaren i ljusa förhållanden. Detta blir inte ett lika stort problem med LG-skärmen, där den matta ytan jämnar ut reflektionerna rejält.

Med detta sagt är inte Ultragear-skärmens matta beläggning bara en fördel, då den bidrar till en viss grynighet över skärmytan. Med anledning av detta kan QD-OLED med sin blanka panel uppfattas som mer skarp, och i synnerhet när man tittar på textelement. Hur mycket man stör sig på det matta reflexfiltret är dock väldigt indivuellt och det finns helt enkelt för- och nackdelar med det.

Produktivitet fungerar bra på båda paneltyperna vid höga upplösningar

Bildskärmar med OLED-panel demonstreras ofta med underhållningsmaterial likt film och spel, men de allra flesta kommer dock att använda skärmen under en stor del av tiden vid skrivbordsmiljön. I den typen av alldagligt användande har OLED-tekniken haft sina skavanker sedan tidigare, där det dels har handlat om varierande ljusstyrka beroende på material som visas på grund av ABL (automatic brightness limiter) samt otydlig textrendering till följd av pixelstrukturen på panelen.

När det kommer till ABL, vilket är en teknik som används för att öka livslängden på panelen genom att sänka ljusstyrkan dynamiskt när en stor del av skärmytan används för ljust innehåll, är detta inget problem med Ultragear-skärmen vid skrivbordsanvändning. Vid SDR-läge har skärmen ett låst maximalvärde strax ovanför 250 nits, vilket den kan bibehålla oavsett material som visas. Detta är även fallet för Asus ROG Swift-skärm, när den körs i sitt "uniform brightness" läge.

Generellt skulle vi rekommendera att köra både W-OLED och QD-OLED-skärmarna i sitt SDR-läge när man inte visar upp HDR-material, då det ger mer korrekt återgivning av färger. Kommandot WIN+ALT+B är bra att lägga på minnet, då det snabbt växlar mellan SDR och HDR i Windows.

Gällandes avvikande textrendering har både Samsung och LG förbättrat pixelstrukturen på sina OLED-paneler för att motverka fenomenet. Jag skulle personligen säga att detta inte räcker hela vägen på mer lågupplösta paneler, där exempelvis Alienware-skärmen med 1440p-upplösning vi kikade på tidigare hade märkbart sämre textrendering än motsvarande IPS-skärm.

I kombination med den högre upplösningen hos de nya flaggskeppspanelerna minimeras dock problemet rejält. Både LG:s Ultragear och Asus ROG Swift-skärm har så pass hög pixeldensitet att texten känns tydlig utan några märkbara artefakter på vanligt sittavstånd. I min mening är modellerna likvärdiga här och tillräckligt bra för att jag inte ska störa mig alls på textelement, men att Asus QD-OLED-modell producerar något krispigare resultat till följd av sin blanka yta.

Riktigt bra HDR – men QD-OLED känns fortfarande vassare

LG:s Ultragear-skärm producerar bra resultat med SDR-innehåll, men likt många andra OLED-skärmar skiner den som starkast vid HDR. OLED-panelerna har blivit mer ljusstarka under senare generationer, och medan de inte kan uppnå samma nivåer som exempelvis Mini LED-belysta LCD:er ger panelteknikens nattdjupa svärta ett imponerande dynamiskt omfång ihop med HDR-material.

Skärmen har två lägen gällandes högsta ljusstyrka vid HDR. Vid det låga läget, vilket följer modellens DisplayHDR True Black 400-certifiering klipps ljusstyrkan vid 450 nits. När man växlar över till det höga läget kan skärmen nå en högsta ljusstyrka på 1 300 nits vid väldigt små fönsterstorlekar. Då det låga läget ger ett ganska oimponerande intryck har vi primärt använt det höga för vår testsession.

Ultragear 32GS95UE kan uppvisa imponerande HDR med utvalt innehåll. I redaktionens ständiga testfavorit Ori and the Will of the Wisps är det en fenomenal upplevelse som presenteras, då den lysande huvudkaraktären verkligen sticker ut från de annars mörka elementen. Detsamma gäller i videomaterial med små vita partier, likt en stjärnhimmel eller en ensam gatulykta, där dessa verkligen poppar ut och ger en helt ny dimension och djup i bilden.

När vi ställer skärmen bredvid Asus ROG Swift PG32UCDM med QD-OLED-panel upplevs inte HDR-presentationen som fullt lika fenomal hos LG:s Ultragear. QD-OLED-skärmen lyckas subjektivt hålla en högre ljusstyrka med fler ljusa objekt i bild samtidigt som färger som gult och rött upplevs som rejält ljusstarkare. I ett ljust rum väger LG-skärmen upp en del av detta genom att kunna uppnå djupare svärta, men generellt känns QD-OLED som vinnaren när det kommer till HDR.

Fortfarande ingen självklar vinnare på OLED-marknaden år 2024

När vi nu knyter ihop säcken på det här snabbtestet så har redaktionen fått en smak av vad både Samsung och LG har att bjuda på i OLED-panelväg för år 2024, och kan snabbt konstatera att det inte finns någon självklar vinnare. Personligen gillar jag Ultragear-skärmen för att den presterar bra i upplysta rum, vilket är den typ av miljö jag oftast befinner mig i när jag använder en datorskärm – oavsett om jag surfar eller sitter och spelar ett spel.

För vanligt skrivbordsanvändande eller produktivitet i SDR-läge skulle jag säga att både LG:s Ultragear och Asus ROG Swift vi kört parallellt producerar likvärdiga resultat. Båda uppvisar god kvalitet vid textrendering och jämn ljusstyrka oavsett innehåll som visas. Jag har tidigare stört mig på den varierande bildkvalitén som OLED-skärmar uppvisar vid mer blandat arbete, men ihop med dessa skärmars nya pixelstruktur och höga upplösning har jag faktiskt inget att anmärka på.

Vid spelande och filmtittande med HDR erbjuder Ultragear-skärmen ett trevligt resultat, men dock inte lika imponerande som ihop med ROG Swift-modellen. LG kan uppnå en väldigt hög ljusstyrka för exempelvis vita element i bilden medan andra färger upplevs betydligt mer matta och nedtonade. Det är långt ifrån en dålig HDR-upplevelse, men den känns mindre spektakulär när den skådas bredvid en konkurrerande QD-OLED-modell som ger mer punch i bilden över hela färgspektrat.

Sist men inte minst har vi priset, vilket i dagsläget känns i saftigaste laget ställt mot konkurrenterna. Visst erbjuder LG:s Ultragear-skärm unika funktioner, som Dual Mode-läget med 480 Hz uppdateringsfrekvens, men samtidigt är skärmen väldigt avskalad i anslutningsväg. Vid 18 990 kronor är den i princip dyrast i klassen, och utan att vara bäst i klassen tycker jag att prislappen skulle må bra av att krympa några snäpp.