Jag kör VM varje dag. Var exakt ligger svårigheten i att starta VMWare och väcka sin VM de gånger man behöver "det där spelet"?
Det tar mig ungefär tio sekunder eller något att väcka min VM ur hibernate.
Om jag kör Windows 11 (vilket jag tyvärr gör på en enhet) kommer min "speltimme" att relativt snart övergå till lite trevlig felsökning, framförallt om Windows Update är i full fräs. Med en VM kan jag i allra värsta fall återskapa en snapshot och vara igång.
Vänligen notera att man med en VM endast behöver starta systemet EN gång, därefter kan man i praktiken använda hibernation.
Om jag ens skulle fundera på att köra W11 på min primärdator hade det endast kunnat ske som VM för då kan jag åtminstone ha bra backup och snapshots när (inte om) MS ställer till det.
Det är ju också långt enklare att ha Linux direkt på hårdvaran och en backuppad VM med Windows som man använder till Windowsspecifika saker än att sitta och ominstallera det senare när det börjar strula, vilket är lätt hänt i ett system som 11an där MS gärna lägger in nya features som buggar (Moment-uppdateringar... någon).
Om jag har allting i 11an och den börjar strula tar det ett tag att ominstallera systemet och ovanpå det ominstallera alla program och spel.
Det låter som att det "enklaste" är att köra W11 (inte direkt enkelt, dock om man inte är överens med MS om konfigurationen och vilken programvara man skall ha) och att det svåra är att använda exakt samma system i en VM, ungefär som om VMWare (som jag använder) kräver en närmast DOS-liknande manöver för att starta och sedan konfigurera upp den virtuella maskinen. Det tar mig ungefär tio minuter eller något från att jag dubbelklickar på VMWare tills jag är inne i ett nyinstallerat Windows i en VM, detta är alltså första gången man skapar det senare. Det fina är att man kan ta backup på hela klabbet så om man behöver blåsa burken är det endast systemet direkt på hårdvaran man får installera om, när man kopierat tillbaka sin VM är den redan körklar.
Ur "enkelhetssynvinkel" finner jag kombinationen Linux och Windows 10 långt smidigare än min enhet som kör 11 Enterprise.
Såhär "svårt" är det annars att köra igång en Windows-VM:
1. Ladda ner och installera VMWare Workstation.
2. Ladda ner en Windows-ISO.
3. När man startat VMWare, välj att skapa en ny VM. Välj "Windows 11 x64" om det är det man installerar.
4. Ställ in hårdvaran, alltså mängden RAM, storlek på disken o.dyl.
5. Välj ISOn som källa.
6. Starta den virtuella maskinen och installera Windows som vanligt.
Om barnen har varsin dator kan man t.o.m kopiera sin VM mellan dem, alltså att båda har varsin kopia av samma VM. Då slipper man installera samma saker två gånger.
Jag har kört virtualisering sedan jag började med Windows 98 i VirtualPC och kan definitivt inte hålla med om att det är "krångligt" att köra systemet i sådan miljö.
Annars kan jag ju även påpeka att jag har spel bl.a. som är mycket bökiga att köra under nyare Windowsversioner än XP. I det läget skulle jag lika gärna kunna argumentera att mitt "enkla alternativ" vore att installera XP direkt på hårdvaran för denna kompatibilitet och försöka få det att lira på nyare hårdvara istället för att virtualisera det.;)
Trots allt kan jag ju antingen sitta och försöka få spelet att fungera i Windows 10 med olika guider eller slänga in en XP-VM på några minuter och köra det där. Jag väljer det sistnämnda alternativet alla veckans dagar.
Samma sak i Linux: Om programmet är mycket besvärligt i WINE kör jag det i en Windows-VM istället. Visst vore det underbart om det fanns ett enda operativsystem som kunde köra allting men så fint är det inte och då är virtualisering och emulering lösningen. Då kan man dels köra ett operativsystem man gillar OCH ha full kompatibilitet med den mjukvara som kräver ett annat dito.
Denna princip fungerade mycket bra under alla mina år med Mac och den fungerar lika bra i Linux.
