Vilken religon har ni, och hur påverkar det ert liv?

Nja, det jag menade var mer att jag inte ser några problem med att tro på någonting, och heller inga problem med de människor som är troende. Men så fort man blandar in den organisation som vanligtvis följer med så brukar det gå åt fanders.

Som jag ser det så består religion i huvudsak av tre saker:
1. Människorna som tror
Här finner jag absolut inga problem. Om de mår bättre av det så kör på. Personligen skulle jag föredra om de lade sin energi på mer produktiva saker, men det är deras eget val och inte mitt så jag har inget att klaga på där.
2. Vad folk tror på
Det som folk i de flesta fall tror på brukar det heller inte vara något fel på (det finns säkert undantag, men jag kommer inte på några). Sen om det är gud, allah, buddah eller valfri trädgårdstome på grannens gård spelar ingen roll.
3. Organisationen som följer med
Här ligger vad jag ser som problemet och det är här saker brukar gå snett. Att folk har sin tro och tror på vad de nu vill ställer sällan till några problem. Inte fören man samlar många med samma tro och någon tar på sig ledar-hatten. Då handlar det sällan om tro längre utan om att följa vad människan i de lustiga kläderna säger. Och det är då påhitt som heliga krig, korståg, sedlighetspolis och andra dumheter dyker upp. Detta gäller givetvis inte undantagslöst, och utvecklingen har ju gått framåt, men jag vågar mig ändå på att säga att majoriteten av de stora religionerna idag både har och har haft problem relaterade inte till den tro som följs, utan till heirarkin som följs.

Så om folk bara kunde hålla sig till 1 och 2 tror jag det mesta vore toppen. Jag har hittils aldrig hittat en religion där tillhörande organisation faktiskt är ett krav. Tradition och sed kanske, men inte ett krav för tron i sig. Så den delen tycker jag man kan skippa.

Är hedning, dock inte av ennationalromantisk anledning, som många högerextremister. Är helt enkelt något som jag långsamt har närmat mig sedan jag var liten, och som har varit en del av min sed.

Jag tror, gissar och anar givetvis allt möjligt, men jag tycker det är helt fel att separera just alla tankar som rör någon sorts högre intelligens i någon kategori kallat religion som måste ses helt annorlunda.
Gillar verkligen inte det där synsättet att bara man kallar något religion så blir det något som ska ses på ett helt annat sätt, där ologiska och rent av totalknasiga åsikter utan minsta belägg eller motivering måste ses på med vördnad.

Jag kan göra alla möjliga gissningar rörande existensen av utomjordingar, intelligenser som skapat vårt universum osv, men det är bara vilda gissningar och verkligen inget jag "tror" på i någon religiös mening. Att bergfast tro på saker utan belägg är som jag ser det bara korkat.
Vetenskapen duger gott som medel att förstå verkligheten.

Kristen, har inte gått ur svenska kyrkan så får väl skylla mig själv.

Skickades från m.sweclockers.com

Tog bara dig som ett exempel, ta det inte personligt

Du menar att bara för att man inte kan motbevisa guds existens ska vi utgå från att han har en 50 % chans att finnas? Då måste ju "min flygande gtx titan som cirkulerar i fjärran galaxer"-religion också vara med, och alla andra gudar?

Om du kommer med en hypotes har du bevisbördan, och jag väntar fortfarande på bevis på att gud finns...

Poängen var att det är lika stor chans att mitt ponerade gtx titan finns som att en "gud" finns.

Bara för att vi inte har svar på allt betyder det inte att gud finns. Och som jag sa tidigare, det enda vettiga sättet att tänka på är "Just nu finns det inget belägg för att gud finns, men flera bevis på big bang och dyl. Därför utgår jag ifrån den mest/bäst bevisade hypotesen i nuläget."

Jag har aldrig förkastat något, jag säger helt enkelt bara att just nu finns det ingen anledning att utgå ifrån att gud existerar. Detta kan ändras imorgon, eller i övermorgon och då är jag helt beredd att ändra mig.

Rapporter av "gudomliga fenomen (läs, ej bevisade gudomliga fenomen) bör inte räknas styrkande mot en "gudshypotes". Selektiv perception har också en del av detta (du ser vad du vill se).

Definitionen av Ateist är anti-teist vilket betyder som du säger "avsaknad av tro", ingen vettig människa kan helt utesluta "en högre livsform", det går helt emot vetenskapens principer.

Ateism, religion är meningslöst och att ge präster en massa makt o pengar o barn att "leka med", är dumt. Det dummar också ner hela befolkningen genom att alla måste tro på gammal o fejkad information, och att ny information inte kommer fram eller får testat överhuvudtaget.

Ej medlem i svenska kyrkan. Tror ej på gud. Blir jag motbevisad kommer jag tro på gud. Folk kallar mig agnostiker.

Skickades från m.sweclockers.com

Nej, ateist är man om man inte tror på någon gud. Att säga att gud inte existerar är någonting annat. I övrigt har du rätt.

Ingen religion.
Att låta sig eller sitt liv styras av en religion är idiotiskt, typ tänk själv ;O
Alltid tyckt dom som lever efter religionen är veka individer.

Tänk om det inte funnits någon religion, gudatro, herregud så många krig som aldrig blivit av då.
Religion har alltid varit största orsaken till krig, och kommer alltid vara.

Bort med skiten!

“Take the risk of thinking for yourself, much more happiness, truth, beauty, and wisdom will come to you that way.

― Christopher Hitchens

Nja, man har uttryckt att man själv värderar det på något sätt, men inte att det är ett intrisikalt värde. Subjektiva värden och värderingar finns överallt, det är de intrisikala värdena som är de svåra. Själv är jag av åsikten att det inte finns några intrisikala värden. Hur påverkar det min moralsyn? Tja, det gör att jag måste leva som en hycklare, för att leva som att moral är värdelöst är ohållbart. Jag lever helt enkelt som om det finns intrisikala värden, även om jag intellektuellt inser att det inte är sant. I mitt fall anser jag att lycka är det som närmast skulle kunna klassas som ett intrisikalt värde och det är det jag försöker maximera också, för alla och envar. Ergo, jag är ganska utilitarisktisk av mig.

(Jag lever även som om vetenskap fungerar trots att induktionsproblemet gör vetenskap lika trovärdigt som Rödluvan eller Bibeln.)

Av det jag har sett av Sam Harris tidigare (har inte tittat på just den där videon än) så tycker jag ärligt talat inte han har kommit med så mycket vettigt. Han har fortfarande inte lyckats ta sig förbi Humes lag, t.ex, vilket känns nödvändigt för att verklighetsförankra moralteorier.

Visst, men det är ju bara subjektivt vettigt. Du kan inte påstå att din moral är mer vettig än någon annans om ni inte kan knyta den till någon gemensam värdering och sen jämföra resultatet från bådas moraliska beslut och se vilket som leder närmast den gemensamma värderingen. Finns ingen sådan gemensam värdering är du körd när det gäller att komma överens om moral, och du har inget som kan visa att ditt moralpåstående är mer rätt än den andres.

Förövrigt tror jag mycket väl det finns absoluta sanningar. Jag är inte sanningsrelativist.

Ja, men det gör det inte till någon objektiv moral. På sin höjd intersubjektiv. Om du jämför med andra områden inom vetenskapen, till exempel fysik, så har vi en omvärld att jämföra mot. Vi har någon sorts facit. Det spelar ingen roll om vi alla kom överens om att gud finns eller att månen är gjord av ost. När det gäller moral finns inget sådant facit. Om vi alla kom överens om att våldtäkt var det bästa som finns så hade det varit moraliskt rätt. Men att månen är gjord av ost skulle vara fel.

Det jag stör mig på med Sam Harris är att han på något sätt hoppar över ett steg när han pratar om moral. Han påstår att vi genom att ta reda på fakta kan avgöra vad som är moraliskt riktigt och inte och sen hoppar han direkt till att visa att vissa handlingar uppenbart ökar mänskligt välbefinnande och vissa uppenbart minskar det och att man bör handla enligt dessa fakta. Vad han inte gör är att visa varför vi bör prioritera mänskligt välbefinnande. Jag menar, att vi har värderingar och att dessa är tillstånd i vår hjärna som kan mätas på något sätt och att det därför är fakta att vi har en viss värdering, eller en viss känsla som lycka som vi kan maximera hos oss själva och andra, det är ju uppenbart. Det behöver man inte en doktorstitel i filosofi för att fatta, det är ingen filosofisk nyhet eller nyhet inom något vetenskapligt område för den delen.

Så när Sam Harris säger att vi kan avgöra moraliska frågor via vetenskap håller jag inte med. Sam Harris har fel där. När Sam Harris säger att vi via vetenskap kan avgöra hur vi ska handla och ordna våra samhällen för att maximera lycka, då har han rätt och jag håller med. Men det är ju ingen nyhet. Moral är alltså inte vetenskapligt avgörbart. Hur vi ska handla för att uppnå de mål vi har, som kan vara moraliska mål, det är vetenskapligt avgörbart.

Du får tänka på att det är skillnad mellan att det finns absoluta sanningar, och att vi kan ta reda på dem. Även om vi inte kan ta reda på vad som är sant så existerar fortfarande sanningen. Jämför med månen av ost ovan. Vad vi tror är irrelevant för sanningen, eller dess existens. De absolut flesta sanningar kan vi aldrig vara 100% säkra på, ur filosofisk synvinkel. Alla utom en faktiskt, och den skrev Descartes ner för några hundra år sen. - Jag tänker, alltså finns jag.