Söndagsmatiné: Erfarenheter från ett halvår med en dum mobiltelefon

Det som riktigt irriterar mig med mobiler nuförtiden, är hur man förväntas vara "tillgänglig" 24-timmar dygnet. Att folk rentav blir sura om man inte svarar på mobilen, eller textet, eller att en chef blir flyförbannad för att du inte svarar(utanför arbetstid), osv.

Mellan tummen och pekfingret? 100% kan skippas. Dock är det ju en enorm tids-sparare ibland, t.ex. att kunna kolla kollektivtrafiken i realtid istället för att förlita sig på utskrivna tabeller.

Eller en snabb kart-tjänst när man är lite vilse nåntans. Klart man kan fråga folk, men det är ju tusen procent mer effektivt att bara kolla med luren.

I det här forumet är det inget konstigt att vilja ha en dumtelefon, killgissningsvis sitter 96% klistrad vid en stationär dator 98% av den vakna tiden, åker man på semester tar man med 14 datorer osv. Resten av befolkningen har ersatt sin dator med vad vi kallar smartphone och använder den istället och kan göra det samtidigt som man är fysisk eller gör annat, bland annat.

Det är för mycket i samhället idag som kräver en smart telefon för att kunna vara utan, den smarta telefonen ersätter ju så många andra saker.
Dock måste den vara hyfsat modern så att apparna stöder den OS-versionen.

Det är både bra och dåligt, då det gör saker smidigare men samtidigt även mer sårbara för fel och utestänger de som av någon orsak inte har/kan ha smart telefon.
Det är inte så mycket en ekonomisk fråga då det finns rätt billiga smarta telefoner, som att individernas förmåga begränsar.

Ta min morfar t ex, som är 99 (!) och mentalt med fortfarande, han ser inte riktigt och har klumpiga fingrar. Men även att det är en utmaning att lära sig nytt när man är i de åldrarna (80+). Han har däremot en enklare dum telefon som han klarar av att ringa och svara med.
För den generationen och även något yngre kom de smarta telefonerna för sent.
Det anses viktigt med tillgängligheten för såväl fysiskt som språkligt begränsade individer, men när det gäller tekniskt begränsade finns nog inte samma hänsyn.

När det gäller att den smarta telefonen är en stressfaktor, är det nog mest sociala medier som skapar stressen för folk. Att ständigt få och känna sig tvingad att ge likes/dela saker/kommentera. Men även det att meddelanden har en begränsad livslängd el kan tas bort av avsändaren ökar kraven på att ständigt och snabbt vara tillgänglig. Så fort en notifiering kommer måste man kolla vad det är, för att inte missa något.

Personligen använder jag inte alls sociala medier, men använder ändå mobilen mycket aktivt och troligtvis mer än jag använder datorer (och då är jag ändå minst lika mycket datorentusiast som de flesta andra här på forumet).
Bl a för att den är smidig att ha med överallt och kan användas oavsett om man står/sitter/ligger/går.
Det är en källa till att snabbt få information om något man undrar över. När man var ung och funderade på något så var man tvungen att fråga någon annan, som kanske el kanske inte visste. Dessutom fick man ju lita på den personens tolkning och kunskaper inom området, som i sin tur också kunde komma från någon annan på samma sätt. Dvs det man hört av någon blev sanningen, oavsett hur sant el korrekt det var, då man inte hade något annat smidigt sätt att verifiera informationen.
Det här gäller internet mer allmänt, men att alltid ha det på armlängds avstånd oavsett var man är har ju sina fördelar.
Det tar inte många sekunder att ta upp telefonen och söka fram infon, oavsett om det gäller tider/väder/börskurser el bara svar på någon kort fråga el t ex hur något ser ut.

Den smarta telefonen är även ett viktigt arbetsredskap för att såväl kommunicera som att dokumentera saker.

Vad händer om din telefon går sönder el om du på något sätt blir av med den?
Åtminstone här i landet innebär det att man blir mycket begränsad tills man fått tag på en ny och lyckats få in allt som behövs. Telefonen används ju för att identifiera och autentisera sig för många olika saker, men även för att betala med.

Sen finns det ju såklart många lägen där man kan använda analoga metoder, men där en smart telefon förenklar enormt.
Inte minst p g a utvecklingen av hyfsade kameror där man kan se i detalj vad bilden föreställer, snarare än bara något suddigt.

För ungefär två år sedan provade jag att köra en gammal Nokia. Det gick i några dagar. Kontentan är att så många av de tjänster man brukar dagligdags numera är appar. Jag har aldrig haft några sociala medier eller spel installerade, men lever ändå i min smartfån - om jag kollar så har jag den senaste veckan använt bank-id, swish, kivra, samsung pay, två olika banker, två olika mäklare, styrappar för robotdamsugare och olika givare i hemmet, träningsapp, voi, tier, M (bilpool), sl-app, parkeringsapp, kartapp med navigering, gps, två matkedjors bonuskundappar, alltid öppet (regionens sjukvårdsapp), min arbetsgivares flextidsapp, bokningsapp för samfällighetens tvättstuga. Och naturligtvis webläsare.

Det är möjligt att de flesta av dessa skulle kunna ersättas individuellt. Men det sammantagna merarbetet skulle vara så betydande att det absolut inte skulle vara värt besväret.

Jobbade jag på MSB skulle jag ligga sömnlös på nätterna och fundera på bank-id. Det är så integrerat i så många samhälls- och privata tjänster i det här landet att om Orkfuhrern i Kreml fick för sig att slå ut det skulle Sverige kollapsa på några timmar.

Jag använder inte mobiltelefon. Avsaknad av BankID är den stora nackdelen, men jag är principiellt emot det, så jag skulle nog inte installera det ändå.

Störst problem har jag annars haft med att stämma möte med mobiltelefonberoende. Själv lärde jag mig som barn hur man bestämmer i förväg och dyker upp på bestämd tid och plats, men vissa människor verkar vara helt handfallna inför tanken på att man inte ringer varandra när man är på väg att komma fram.

Trots att jag inte använder en mobiltelefon, så har jag en, utan SIM-kort: en Google Pixel 4a, inköpt för snart två års sedan från Tyskland efter nio månaders väntan (den var försenad) och jämförelser. Det var den som skulle varit minst dålig med sitt "Stock Android" och "kompakta" format (allt är relativt), men jag tycker fortfarande att den är mest skit. Mobiltelefoner kunde ha varit mycket bättre om tillverkare inte var så inskränkta och faktiskt tänkt till lite på handhavande och inte designade dem att vara precis som alla andra.
Jag använder den bara som kamera, men den tio år gamla kompaktkameran jag hade tidigare hade kostat en tredjedel och skulle fortfarande vara bättre på alla praktiska sätt om den bara inte varit trasig. På tio år har dock mobiltelefoner börjat använda sin beräkningskraft för att kompensera för att deras mindre bildsensorer tar brusigare bilder. Plus att de kan filma i HD, eller t.om i "4K UHD", vilket kompaktkameran inte kan, trots att den har fler megapixlar.

Min fasta telefon är på IP-telefoni f.öv. Min BRF har ett bra avtal med ISP:n så jag tror det är lite billigare än vad kontantkort till mobiltelefon skulle varit.
Annars har telekombolagen chockhöjt priserna till gamla landlinor för att tvinga folk till mobiltelefoni: motbjudande!