Nix och NixOS

Jag var NixOS-frälst för ett år sedan men valde att överge NixOS.

Jag gillade idén med att ha en konfiguration för min dist och blev även såld på konceptet om att se paket som pure-functions som skulle leda till att paket-maintainern och paket-användaren skulle få samma resultat efter installation givet samma paket-konfig så inga mer trasiga paket.

Allt började OK men det var klurigt att förstå olika versioner av nix-filerna och lära sig övergången till flakes (dokumentationen kändes inte helt mogen) och jag har ingen aning om hur statusen är idag men jag fick till en konfig som jag var väldigt nöjd med men jag insåg snart att simpla åtgärder blev ganska omständliga.

Jag jobbat som utvecklare och första problemet jag stötte på var att konfigurera min editor, Neovim, och alla dess plugins. Nix blir mer lättarbetat om det finns färdiga paket att referera till men Neovim, precis som många programmeringsspråk har egna pakethanterare för at bl a hålla LSP:er uppdaterade och det var svårt att få till så att Neovim skulle kunna använda binärer som plugins hämtat istället för nix-paket.

Utöver editorn så blev simpla åtgärder som att editera /etc/hosts eller /etc/resolv.conf väldigt omständligt eftersom man behövde uppdatera konfig:en för filens värde och sedan bygga om paket-konfigen och slutligen ladda om (nix)environment:en för att uppdateringen skulle få effekt.

Utöver detta så låg min paket-cache på ca 500GB(detta var med 3 snapshots och inga oanvända paket) och jag frågade på en konferens om detta var normalt? Flera som jag pratade med tyckte att detta var en normal cache-storlek (Jag har så klart ingen aning om detta ändrats sedan dess). Detta var enormt, speciellt i jämförelse med min paket-cache på min arch-installation som är 62GB och aldrig rensats(ca 4 år av paket, många oanvända).

När det kom till utveckling så var detta innan devenv fick fart men det kändes omständligt att hela tiden sätta upp separata dev-envs för varje projekt man jobbar på istället för att dra in dependencies en gång eller via byggverktyg som cargo för rust.

Det som till slut fick mig att överge NixOS var när mina grafikdrivrutiner pajade efter en uppgradering. Enl. mig så fallerade en av grundkoncepten som Nix utlovade utöver att paketen konsumerade halva min disk och gjorde mitt jobb/användarupplevelse omständligare. Det var extremt skönt för mig att falla tillbaka på KISS-principen och gå tillbaka till Arch.

Edit: Låt inte min erfarenhet avskräcka andra. Ni har kanske andra behov där NixOS passar perfekt.

Jag är en väldigt enkel användare när det kommer till NixOS.
Att sväva i väg med flakes, home manager, impermanence och annat är inte något för mig, inte som det är just nu, och dokumentationen är verkligen inget att hurra för.
Jag trivs med enkelheten, jag har inga flådiga konfigurationsiställningar eller annat.
Min configuration.nix innehåller det lilla jag behöver.

Använder jag NixOS till sin fulla potential? Absolut inte, och det kommer jag aldrig att göra och även om jag testar lite olika distributioner så inser jag att jag saknar det enkla med NixOS.
NixOS är KISS för mig.